Självklart påverkas tilliten
Det är klart att det inte kommer som en överraskning. Men det är ändå förfärande tydligt hur politikens satsning på kommunikatörer lett till ett skifte där journalister inte längre sätter agendan i den politiska bevakningen. UPPDATERAD MED SVAR
I stället är det: tala med en röst; delge information selektivt; använd intervjuer som ett sätt att belöna eller straffa reportrar för hur de bevakar din fråga, som gäller.
Enligt professor Gunnar Nygren var det regeringen Reinfeldt som ”byggde upp en väldigt stark kommunikationsresurs under statsrådsberedningen” som regeringarna efter honom fortsatt med.
Uppenbarligen har det varit en bra strategi för den politiska makten.
Men vad är då problemet med det? Det är ju politikerna som är våra folkvalda.
Jo det är sant, men journalisternas uppgift är att ta fram det som politikerna helst vill gömma undan. Och det är där det största problemet finns. Politikernas kommunikatörer är inte intresserade av att ta fram negativa uppgifter eller annat som kan störa deras agenda. Den granskning som medborgarna borde få blir inte av.
Kommunikatörer har helt enkelt en annan idé om vad man ska berätta.
Nu ska forskarna studera frågan vidare från nationell nivå till lokal. Jag är rädd att man kommer att hitta samma skifte där. Med utarmade redaktioner blir det alltför lätt för makten att delge sin syn på saken utan att ställas till svars.
***
Mittmedias ansvariga utgivare i Dalarna, Helena Nyman, medger i en försvarstext i en blogg på Dalarnas Tidningar att hon fattade fel beslut när det gäller redaktionens medverkan i en reklamfilm för ett lokalt bilbolag i samband med Vasaloppet. Men hon ”hoppas och tror inte att det har påverkat bilden av oss som en oberoende nyhetsförmedlare”.
Det kan man förstås hoppas.
Men hur gärna jag än skulle vilja vara ödmjuk och säga att vi alla kan göra fel, så är det faktiskt makalöst att man som utgivare i sin mage inte direkt kan känna och avgöra att detta är reklam. I den första intervju hon gav med radioprogrammet Medierna, svarade hon att det inte var någon reklamfilm utan en redaktionell film, men att hon beklagade om någon sett den som en reklamfilm. Först efter flera dagar såg hon filmen för vad den var och tog bort den.
Det är mer än lovligt naivt att säga ja till en film där reportrar sitter och berömmer en bil som de fått låna av en bilförsäljare, på vägen till Vasaloppet. Och som sedan dessutom visar sig vara en del av en uppgörelse med annonssäljarna på tidningen.
Det påverkar självklart Dalarnas Tidningars trovärdighet.
Mittmedia satsar samtidigt på en helt ny form av annonsering, där annonstexter ska finnas i traditionellt rent redaktionella sammanhang. I ett försvar säger den redaktionella chefen Carl-Johan Bergman att det man ska testa är hur läsarna uppfattar denna reklam. Men det har gjorts många gånger förut och forskningen visar tydligt att läsarna har svårt att skilja på annonser och redaktionellt material på webben redan som det är.
Textreklam och näraliggande fenomen har blivit så vanliga att det är lätt att ge upp. Men vi måste fortsätta värna våra mediers trovärdighet och då är textreklam en verklig styggelse.
STICK
UPPSKATTAD HANDBOK
Många har uttryckt sin glädje över EU-handboken som delades ut med förra numret av Journalisten.
Om ni ännu inte gjort det – använd den!
Anna-Maria Carnhede blev så här glad och postade en bild på Twitter (13 feb):
”Just nu i en soffa i Sätra. Blev så uppslukad att jag råkade glufsa i mig 200 g schweizernöt. Älskar denna lilla handbok! Tack @Journalistense.”
Och Mikael Grill Pettersson firade sportlov med sin bok. ”Jag kanske är nördig men ingen EU-nörd, nöjesläser med stort intresse, tack till Helena Giertta o co.” (Facebook, 2 mars.)
PODD #53
Missa inte senaste avsnittet av Journalisten-podden Bjurwald med Giertta. Denna gång bland annat om ett medieår som kickstartat, TU och Sveriges Tidskrifter, outsourcing av Lärarförbundets tidningar och hjältedrömmar.
Finns här på Journalisten.se och där poddar finns.
Svar till Helena Giertta:
Du har självklart din fulla rätt att anse att jag borde känna i min mage vad som är reklam och att det beslut jag tagit är mer än lovligt naivt.
Men jag tycker att du ska hålla dig till fakta eftersom du själv betonar trovärdigheten.
Först och främst anser jag inte att en utgivarkrönika som jag skriver till läsarna är vad du kallar en ”försvarstext”. Det är en typ av krönika som jag ofta skriver och som publiceras digitalt på sajt och i app och i papperstidningen – alltså ingen blogg. Att kalla det ”försvarstext” är, enligt min mening, att nedvärdera en ambition att vara transparent, tydlig och förklarande. De personer som sett filmen på Facebook behövde höra direkt från mig vad som hände och hur jag resonerar. Där medgav jag att det blev fel.
Att P1-programmet Medierna dessutom tog upp det gjorde det än mer angeläget att skriva en text. Som du vet kan en artikel eller ett radioinslag aldrig ge hela bilden. Min krönika medverkade till att ge läsarna ett bredare perspektiv.
Jag vet inte vad du menar när du skriver ”den första intervjun” – och jag har aldrig sagt att det är en redaktionell film.
Filmen såg jag första gången på måndag eftermiddag och möttes därefter av reaktioner efter att den publicerats på Facebook på måndag kväll. Tisdag morgon hade jag flera samtal och diskussioner om den och insåg hur fel det hade blivit utifrån hur filmen uppfattades. Tisdag vid lunch bad jag bilfirman ta bort den. Den låg alltså ute i mindre än ett dygn – inte flera dagar.
Redaktionen hade inte lånat bilen direkt av bilfirman. Vi hade möjlighet att använda den eftersom bilen ingick som en del i en annonsaffär som gjorts av Företagsmarknad.
Så här resonerade jag om saken i min krönika:
Helena Nyman,
chefredaktör och ansvarig utgivare Dalarnas Tidningar
Svar: I radioprogrammet Medierna säger Helena Nyman att ”Sara och Anna på glid” är en rakt igenom redaktionell satsning. En del av denna satsning är då att loggan för programmet finns på bilen, filmen som läggs ut på en Facebooksida och bilden på reportrarna vid bilen som finns på tidningens Instagramkonto. Det borde betyda att det är menat som en redaktionell film, eller finns det något mittemellan reklam och redaktionellt som Helena Nyman här syftar på?
I intervjun framhåller Helena Nyman att det är problematiskt om filmen uppfattas som reklam. Det är ju just detta som är hennes miss. Det är inte att den uppfattats som reklam som är problematiskt, utan att det är reklam som är problematisk. Den är godkänd av Helena Nyman, att den sedan tas bort är ju bra, men kritiken kvarstår.
I samband med att allt fler medier ligger på gränsen till textreklam med olika annonslösningar, så blir det ännu viktigare att man som ansvarig utgivare vet och känner var den gränsen slutgiltigt går. Jag tror inte att Helena Nyman kommer att göra detta misstag igen. Förtroendet är förstås skadat, men kan kanske repareras
Inget av det som Helena Nyman skriver här ovan ändrar något väsentligt för innehållet i min ledare. Jag uppfattade i programmet det som att Helena Nyman hade gjort två intervjuer, eftersom hon ändrade inställning så tydligt, men det vet hon förstås bättre än jag. Är det bara en intervju så är det. Filmen verkar inte heller ha legat uppe på bilfirmans sida mer än ett dygn, jag ber om ursäkt för det missförståndet.
Vad som är en försvarstext kan man förstås diskutera. Men det är uppenbart att Helena Nymans text är skriven som ett svar på Mediernas granskning, vilket hon ju själv också skriver. Därmed är den en försvarstext i mina ögon.
Helena Giertta
