Så talar betonghäckar
Något känns fel. Det tänkte jag när jag läste LOs pressmeddelande med kommentarer till Arbetets konkurs. LO talar om stora skulder, grovt övervärderade tillgångar, riskprojekt, mycket små möjligheter för tidningen att överleva.
Något känns fel. Det tänkte jag när jag läste LOs pressmeddelande med kommentarer till Arbetets konkurs. LO talar om stora skulder, grovt övervärderade tillgångar, riskprojekt, mycket små möjligheter för tidningen att överleva.
Att gå in ekonomiskt i Arbetet vore inte bara ansvarslöst mot våra medlemmar, det vore att kasta deras pengar i sjön. LOs medlemmar har rätt att begära mer än så av sin styrelse, skriver LO.
Landsorganisationen har fått kritik för sin ovilja att stödja Arbetet, vilket föranleder LO att skriva: ”Det har inte varit lätt för oss att bemöta denna kritik, eftersom vi med hänsyn till tidningen Arbetet valt att inte öppet redovisa hela underlaget för vårt beslut att avvisa kraven om att gå in ekonomiskt i tidningen.”
Det fordrades flera genomläsningar innan jag kom på problemet med pressmeddelandet. Men så upptäckte jag det. Hela skrivningen handlar om ekonomi och överväganden som har med pengar att skaffa. Mänskliga perspektiv saknas helt.
Längre än till formuleringen ”Arbetets kamp för överlevnad” kommer inte LO i något som påminner om sympati för människorna som berörs av tidningens kris.
Inte med ett ord nämns situationen för de anställda på Arbetet. Ingenstans står något om att LO åtminstone förstår att Arbetets personal är hårt drabbad.
Ett stenkast från min skrivplats ligger LO-borgen. Där har väl pressmeddelandet jag håller i min hand skrivits. Utanför borgen står Mäster Palm staty, därinne hänger fackliga företrädare porträtt. Alla har de ett gemensamt: de har slagits för utsatta människor.
”Det har inte varit lätt för…”
”Arbetets anställda”, borde ha varit den givna förlängningen. Men så icke här: Istället utser LOs ledning sig själv till den pressade. I en facklig organisation borde en självklar utgångspunkt finnas i hur enskilda påverkas.
Pressmeddelandet avslöjar ytterligare en sak: LO vill inte diskutera den idémässiga grunden för att ha kvar en arbetarrörelseägd morgontidning av format. Även om LO beslutat sig för att säga nej till ekonomiskt stöd till Arbetet borde organisationen ha något att säga om tidningens betydelse för arbetarrörelsen och mångfalden i mediesverige.
LOs uttalanden präglas överhuvudtaget av en ovanlig oresonlighet. Det är som om LO vill täppa till minsta lucka som skulle kunna tolkas som en öppning. Och förhindra alla försök att klara Arbetet.
En passus kan eventuellt uppfattas som ett undantag: ”Styrelsebeslut är givetvis inte eviga. Styrelser kan, och bör kunna, ändra sig.”
Förhoppningen är att kommande LO-kongress kan påverka styrelsen i annan riktning. Trots allt måste LO förmås göra ett försök att medverka till en räddning av Arbetet. Det är näst intill orimligt att ett land med Sveriges politiska historia och politiska karta helt skulle vara utan en större dagstidning ägd av arbetarrörelsen.
Det bör också inför LOs kongress erinras om en sak: Styrelser är givetvis inte eviga. Styrelser kan, och bör kunna, ändras.
