Den hotade arbetslusten
Försiktigt närmade jag mig redaktionssekreteraren. Jag hade önskemål om att få göra ett speciellt jobb. I flera dagar hade jag funderat på hur jag skulle lägga fram min sak. Skulle jag rundprata först och efterhand komma till det jag ville göra. Eller skulle jag gå rakt på och hoppas på det bästa.
Försiktigt närmade jag mig redaktionssekreteraren. Jag hade önskemål om att få göra ett speciellt jobb. I flera dagar hade jag funderat på hur jag skulle lägga fram min sak. Skulle jag rundprata först och efterhand komma till det jag ville göra. Eller skulle jag gå rakt på och hoppas på det bästa.
Redaktionssekreteraren hade telefonluren tryckt mot örat när jag steg in i hans modul. Han vinkade åt mig att sitta ner. Så småningom rundade han av sitt samtal och slängde på luren.
Tjänare. Läget? undrade han och jag svarade: huvudet upp och fötterna i marken.
Därefter gick jag på offensiven: Du vet, jag har ju jobbat en hel del med nyheter ett tag, det skulle vara skönt att bryta av med något reportageaktigt.
“Sedan lång tid har Svenskan stora svårigheter. Nu väntar en åderlåtning, då massor av journalistjobb försvinner.”
Han var med i resonemanget med en gång. Visst, det är bra att varva mellan olika sorters jobb. Har du någon idé?
Det här går för fort, tänkte jag. Mera motstånd hade jag allt väntat mig.
Nja, jag har gått och tänkt en del…
Fram med det, utropade chefen.
Jo, ja, jo, jag skulle vilja dra till Paris och göra ett reportage om våren. Omedelbart märkte jag hur töntigt det lät. Reportage om våren i Paris har det ju skrivits många. För att bättra på lite lade jag till: Ja, inte bara om solen, uteserveringarna och det, utan också om uteliggarna och…
Skitbra idé. Kul. Paris är fint, våren kommer tidigare där. Och det är dig väl unt. När åker du?
Jag häpnade. Så enkelt kunde det väl inte vara. Vår tidning var ju bara en lokaltidning och utlandsresor var inte självklara. Ändå hade chefen nappat rätt upp och ner.
Så när april övergick i maj reste jag till Paris för några dagar. Det blev texter om uteliggare och demonstrationer – och en eller annan rad om kaféliv och den parisisiska våren.
Ovanstående inträffade i mitten av 80-talet, den tid då journalistiken kanske var som friast i mitt liv. Tidningen jag arbetade på hade god ekonomi och sedan gammalt fanns där en stark publicistisk anda. När pengarna flöt in gick en hel del till journalistiska satsningar. Trots en upplaga på bara drygt 30 000 exemplar hade vi nästan varje dag ett egenproducerat helsidesreportage i fullformat, och ganska ofta reportage över hela uppslag.
Överhuvudtaget testade tidningen sina gränser. Det fanns en framåtanda och glädje i journalistgruppen – och i ledningen. Det mesta var möjligt.
För inte så många år sedan stötte jag på en liknande stämning på ett lite oväntat håll. Jag var då med och hade flera skrivarkurser för journalister på Svenska Dagbladet. Det var roliga kurser att hålla i. Det fanns ett genuint intresse för skrivande och journalistik.
Efteråt talade jag och min kursledarkamrat om att vi tyckte oss förnimma en glädje och en sorts pionjäranda hos journalisterna.
Svenskan gick inte heller då lysande, men kvar fanns en ambition och lust till förnyelse och arbete med språk och innehåll. Denna hållning verkade ha stöd hos ledningen.
I dag är läget ett annat för Svenska Dagbladet. Sedan lång tid har tidningen stora svårigheter. Nu väntar en åderlåtning, då massor av journalistjobb försvinner. Hur mycket glädje kan överleva denna stora omläggning? Den frågan kommer över mig.
Det finns en brytpunkt mellan nedskärningar och arbetslust.
