Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Malin Crona
redaktör, SVT Nyheter Stockholm

Skrämmande när våra politiker vill spärra in demonstranter

Det yttersta sättet att stoppa någon från att uttrycka sin åsikt är att ta till våld, eller att helt enkelt låsa in sin meningsmotståndare. Putinregimen och andra diktaturer tvekar inte. Men det hörs liknande tongångar även från svenska politiker.

Den svenska demonstrationsrätten har utsatts för prövning många gånger. Hösten 2017 försökte nazistiska NMR genomföra demonstrationer i ett Göteborg som fylldes av motdemonstranter.

Genom hotellfönstret bevittnade jag den morgonen en stad som rustade för krig. Pansarfordon, hjälmar, stängsel.

Staden överlevde den dagen.

Värre blev det den här påskhelgen där kravaller uppstod i fotspåren av den danska högerextremisten Rasmus Paludans framträdanden.

Ett hundratal av de poliser som blev måltavla för upprörda folkmassor skadades och KDs partiledare gick i Ekots lördagsintervju så långt att hon frågade om polisen borde skjutit skarpt och varför inte hundra islamister, hundra kriminella, hundra upprorsmakare blev skadade.

Yttrandefrihet är knepigt. Och det svåraste för en demokrati är att skydda allas rätt att uttrycka sina åsikter, även de åsikter vi avskyr.

Ebba Busch återkom i efterföljande intervjuer med budskapet hur viktigt det är att polisen får möjlighet att återta det statliga våldsmonopolet.

Som statliga tjänstemän är poliser satta att värna demokratin. Ett uppdrag som ger dem rätt att som en yttersta åtgärd utöva våld i tjänsten. En makt som inte får missbrukas för att till varje pris skydda staten som sådan. 

Men politiker ropar nu inte bara på hårdare tag mot dem som använder våld genom att kasta stenar på poliser när de skyddar demonstrationer, utan även mot dem som uttrycker sina åsikter på ett fredligt, men samhällsprovokativt sätt.

I höstas gjorde jag en granskning för SVTs Uppdrag Granskning om svenska politikers brutna löften mot satsningarna på att återställa Sveriges utdikade våtmarker, som står för 20 procent av Sveriges klimatutsläpp.

I mars i år skrev en grupp aktivister ett brev till statsminister Magdalena Andersson för att fråga vad hon tänker göra för att återställa våtmarkerna.

När hon inte svarade tog de till mer drastiska metoder än att söka demonstrationstillstånd och sätta sig utanför Rosenbad. De startade civila olydnadsaktioner, i samma anda som de klimataktivister som tejpat fast sig vid fotbollsmål, eller hindrat flygplan från att lyfta.

Så plötsligt satt de där på vägen, mitt i Stockholms rusningstrafik, med banderoller det stod ”Återställ våtmarker” på.

Aktionerna har upprört politiker från så väl höger till vänster.

Socialdemokraten Jan Emanuel Johansson, tidigare riksdagsledamot från Norrtälje och Robinsonvinnare, var vid ett tillfälle på plats och lyfte själv undan demonstranter.

”De har väldig otur när de tänker”, sa han i en Aftonbladet-intervju.

Sverigedemokraternas rättspolitisken talesperson Tobias Andersson vill att demonstranterna ska kunna få upp till två års fängelse.

Och Moderaterna hakar på och vill också se hårdare straff mot klimataktivisterna.

I en demokrati måste vi tåla att åsikter uttrycks även på ett sätt vi inte tycker om, om det så handlar om att elda heliga böcker, kidnappa Sveriges näst största stad för att demonstrera för nazismen, eller stanna biltrafiken för att skapa uppmärksamhet kring klimatfrågan.

Politiker som vill värna yttrandefriheten måste vilja skydda även dem som kritiserar deras politik.

Klimatdemonstrationerna har inte lett till upplopp i hela stadsdelar, men det har redan bildats en Facebookgrupp som försöker kartlägga klimatdemonstranterna för att göra dem illa. Det skrivs om att kissa på demonstranterna och att ”hjälpas åt att identifiera parasiterna. Med samlad kraft kan vi förstöra deras dagar så som de förstör våra”. Aktivister har fått brev med dödshot med liknande budskap.

Det har också visats filmer i sociala medier på bilar som med berått mod kör på demonstranter och poliser som lyfter hårt i människor som lealöst släpas bort.

En demokratisk stat kan inte backa undan för dem som vill tysta andras åsiktsyttringar.

Därför är det skrämmande när politikens första respons på protester mot den politik som förs är att spärra in dem som försöker göra sin röst hörd.

 

Fler videos
Fler avsnitt