Lagen som hotar spränga sönder internet
Nu är det hög tid att försjunka lite extra i alla musiknostalgiska Youtubelänkar i ditt Facebookflöde eller på Twitter, alla dessa gamla klipp från konserter och suddigt videobandade tv-shower från forna decennier med klassiska eller bortglömda artister. Ty de kommer att försvinna.
Facebook och Twitter kommer inte längre att släppa igenom film- och musiklänkar, och Youtube kommer inte att tillåta att de överhuvudtaget laddas upp av privatpersoner.
Det vill säga om den nya amerikanska Protect IP Act börjar gälla, så som den i dag är skriven och planerad att tillämpas.
Och faktum är att lagen egentligen redan röstats igenom i senaten, den är blott tillfälligt stoppad från omröstning av en ensam senator, och just nu debatterad i representanthuset under det parallella namnet Stop Online Piracy Act.
Om lagen, beställd av den amerikanska skiv- och filmindustrin, går igenom kommer vi att sitta här om några år och känna hur nostalgin vemodsfuktar våra ögon inför minnet av 00-talets Youtube, på samma sätt som vi just nu längtansfullt nostalginjuter av 1960- eller 80-talsklippen vi delar med varandra på Facebook.
Vad lagen i princip går ut på är att spränga sönder internet och bygga ett nöjesfält med låsta portar ovanpå. Hela den online-säkerhetsstruktur som är inkapslad i domännamnssystemet, som hela internet bygger på, kommer att försvinna när USA-lagen och dess tjockbitspussel av filtrering, blockering och åtalshot (en enda länk till en livestream av en fotbollsmatch ska kunna ge upp till fem års fängelse) kommer att tvinga hela världens internet till självcensur.
Och den som ändå vågar stå på sig, efter felaktiga anklagelser från någon amerikansk copyrightägare (de så kallade ”patenttrollen” kommer att frodas som fästingar), måste inom 5–7 dagar opponera sig i amerikansk domstol vilket är en praktisk omöjlighet för de allra flesta.
Syftet med lagen är att skydda nöjesindustrins befintliga affärsmodeller och vinstmarginaler. Trots att tech-industrins intressen, sett till intäkter och arbeten i USA, borde väga tyngre, och trots att dess affärsmöjligheter under den nya lagen kommer att krympa i omvänd proportion. Youtube hade varit dödfött om lagen hade gällt 2005, ej heller hade folk sett någon revolutionerande skillnad mellan Facebook och e-mail.
Användargenerering som kommersiell idé utplånas.Och den som tror att jag överdriver riskerna ska veta att den amerikanska skivindustrin redan gett myndigheterna en lista över vilka man allra först vill ge sig på, och den toppas, jämte torrentsajter som The Pirate Bay, av ryska Facebook och en sajt som är till för att människor ska få kontakt med sina gamla skolkamrater.
Motståndet är förstås gigantiskt – till och med EU har protesterat kraftigt och påmint USA om dess egen berömda grundlag – men när representanthuset höll en hearing om lagen förra veckan var bara en enda av alla bransch-, konsument- och människorättsorganisationer och företag som organiserat motstånd inbjuden att delta.
Jag följde hearingen via en skakig direktsändning på representanthusets hemsida och trodde inte mina öron när Michael O’Leary, högsta hönset i USA:s filmlobby (givetvis inbjuden), stod inför politikerna och inte bara berömde lagen utan avfärdade kritiken mot den med denna huvudlös retorik:”Internet fungerar faktiskt fortfarande i Iran och Kina.”Ja, ni läste rätt. Kinas internetcensur framhålls numera som ett föredöme i den amerikanska kongressen. Och politiker efter politiker ställde sig därefter upp under hearingen och visade hur duktigt bearbetade de blivit, i åratal, av O’Learys organisation MPAA.
I Storbritannien klubbades en stenhård ny internetcopyrightlag igenom förra året trots massivt motstånd – först häromveckan avslöjade en av de politiska beslutsfattarna att den framstressade lagen endast byggde på obekräftade siffror man matats med av nöjesindustrin; skräckstatistik som gång efter annan bevisats vara falsk. I USA visade sig detta senast i september, då en oberoende faktagranskning av den lobbystatistik som den nya USA-lagen bygger på slutledde att om det inte hade hade varit för illegal nedladdning så hade varenda fildelare, enligt MPAA, köpt ytterligare 200 dvd-filmer vardera om året… Skrattretande, visst, men det mindre roliga är att politiker och journalister i regel tar siffrorna på allvar.
Ipredlagen kom till under samma ovetenskapligt skeva lobbytryck i Sverige som Digital Economy Act gjorde i Storbritannien och som Protect IP Act nu gör i USA, där tech-industrin –som har mest medel för att anlägga moteld – spenderat 203 miljoner kronor på lobbying sedan 2010, att jämföra med nöjesindustrin som lagt det tiodubbla, ofattbara två miljarder kronor. Det som känns mest bekymmersamt, eller rentav deprimerande, för mig som journalist är att mitt skrå, som är beroende av grundlagsskyddad yttrande- och tryckfrihet, i allmänhet agerar som om det stod på den nya digitala censurens sida.
Svenska journalistförbundet har aningslöst anslutit sig till lobbyorganisationer som Copyswede, Kultur för alla och Kulturskaparna, vars medlemslistor må se upphovsrättsligt korrekta ut men vars agendor – i fråga om konkret lobbyism – dikteras av det amerikanskindustriella antipiratperspektivet.
Det är en journalistisk skam, och sorg, att media i åratal underlåtit att kontrollera copyrightlobbyns uppräknade skräcksiffror, och att det just nu – bortsett från en stark Expressenledare i söndags – är knäpptyst om denna drakoniska nya USA-lag som mallats efter kinesisk internetcensur och som, om den införs, kommer att lägga grunden för ett diktatoriskt filter i hela mänsklighetens sociala vardag.
Det sägs att världens mest dramatiska händelser – Den arabiska våren, Teherandemonstrationerna – numera går att följa i realtid, direkt från gatan. Men samhälleliga omvälvningar i västvärlden utspelar sig inte på gator och torg, bland twittrande gräsrötter, utan i slutna rum, med hemligstämpel, bakom rökridåer. Det var knappast en tillfällighet att regeringen kuppade igenom FRA-övervakningslagen mitt i industrisemestern (precis som Sarkozys Hadopi-lag i Frankrike) samtidigt som statsminister Reinfeldt uppehöll pressen cyniskt utstyrd i blågul fotbollströja på EM-kval i Tyrolen och – medan Riksdagshuset var inringat av upprörda demonstrationer – höll ett chauvinistiskt tal till ett gäng sejdelhävande svenskar i plastvikingahjälmar.
Alla tidningar skrev om båda händelserna, men ingen gjorde kopplingen däremellan, och fotbollsmyset tog effektivt utrymme av FRA-debatten.
Lika dålig har journalistiken varit på att bevaka Sveriges del i det multilaterala handelsavtalet ACTA, och är det alltjämt – när kommer den första svenska tidningstexten om att EU satt hemligstämpel på sitt eget rättsråds granskning – som normalt har offentligt syfte – gällande huruvida ACTA-avtalet strider mot EU-lagen?
Den som tycker att denna krönika verkar överdriva hoten mot frihet, demokrati och medborgarintegritet bör se den just i relation till allt som oftast inte skrivs. Inget skrämmer mig mer än det jag hörde i kongress-hearingen i onsdags, och det jag inte hör i svensk journalistik.
KJELL HÄGLUND