Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ola Sigvardsson
journalist (fd Medieombudsman)

Ingen rättighet att få skriva på en tidningssajt

Kränkt yttrandefrihet hör till de vanligare klagomålen hos PO. Att man inte fått komma till tals, känner sig censurerad.

Förr kom dessa klagomål i allmänhet från män, som var rasande över att deras insändare inte tagits in i lokaltidningen. Var deras åsikter för obekväma? Eller satt redaktören händelsevis i knäet på makthavarna?

Nyligen fick jag ett brev från en person som varit på ett kommunalt informationsmöte och sade sig ha ställt de tuffaste och mest relevanta frågorna till kommunens representanter. Ändå hade frågorna inte kommit med i lokaltidningens referat. Även insändare hade stoppats. Anmälaren krävde ett ingripande av pressombudsmannen.

I dag har klagomålen på det här området delvis ändrat karaktär. Nu är det kommentarsfälten som står i centrum för klagomålen om censur.

Att näthat, hets mot folkgrupp och annan publicistisk ohyra rensas bort, väcker sällan en upprördhet som leder till en PO-anmälan. De drabbade rasar ut på Avpixlat i stället. Nej, de vanligaste klagomålen kommer från personer som ger sig ut i känsliga frågor som invandring, aborter, islamism – men försöker hålla sig inom anständighetens ramar. Åtminstone enligt deras eget sätt att se på saken.

När deras inlägg inte publiceras eller lyfts bort från kommentarsfälten blir de förbannade. De har inte uttryckt sig på ett kriminellt eller hatfullt sätt, orsaken måste vara att deras åsikter inte passar.
Formellt sett är det här lätthanterade frågor för mig. POs uppgift är att bedöma om något som publicerats inneburit en oförsvarlig publicitetsskada för en utpekad person. Att bedöma något som inte publicerats ingår inte i uppdraget.

I mina avskrivningsbeslut försöker jag förklara vad som gäller. Om kommentaren är förhandsmodererad faller den inom utgivarens juridiska ansvar. Med det ansvaret följer en befogenhet att säga ja eller nej till allt som rör innehållet.

Är fältet efterhandsmodererat finns ett visst juridiskt ansvar, till exempel att lyfta bort hets mot folkgrupp. Och eftersom skrivfältet tillhandahålls av en tidning kan tidningen också ta bort innehåll som till exempel kan påverka varumärket negativt. Det är ingen mänsklig rättighet att få skriva på en tidnings hemsida, även om det man skriver håller sig inom lagens ramar.

En del av dessa anmälningar gör mig emellertid fundersam. Som en jag fick här om dagen. Den kom från en person som fått ett inlägg om vinster i välfärden bortrensat och inte kunde förstå varför.

Mediehusen vill vara den moderna plattformen för samhällsdiskussion. Det är till dem man ska komma om man har något väsentligt att säga i offentligheten. Samtidigt växer de alternativa plattformarna explosionsartat och hotar att göra de traditionella mötesplatserna allt mindre attraktiva.

Därför är det en viktig uppgift för mediehusen att klara balansen: hålla ohyran borta, samtidigt som debatten hålls levande.

Fler avsnitt