I pressen kan ingen dömas – bara lynchas
I skarven mellan 70- och 80-talen gällde den för tillfället förhärskande moralpaniken narkotikabrott. Det kan verka lite avlägset och främmande nu, men då var hotbilden fullt jämförbar med dagens föreställningar om våra smånassar och vänsterterrorister.
I skarven mellan 70- och 80-talen gällde den för tillfället förhärskande moralpaniken narkotikabrott. Det kan verka lite avlägset och främmande nu, men då var hotbilden fullt jämförbar med dagens föreställningar om våra smånassar och vänsterterrorister.
Således beslöt redaktionsledningen för Expressen, att då narkotikabrott var ett alldeles särdeles stort hot mot det svenska samhället, måtte den fria pressen dra sitt stå till stacken i kampen. Rent konkret gick det till så, att Expressen började publicera namn och bild på misstänkta personer när det gällde narkotikabrott. Expressen ville på så vis höja straffvärdet på brottet.
bryt
Pressombudsman vid denna tidpunkt var hovrättsdomaren Thorsten Cars. Den regel han hade att tillämpa löd fortfarande: ”Föregrip inte domstols eller jämförbar myndighets ställningstagande i skuldfrågan…”
Thorsten Cars fann emellertid inte anledning att ingripa mot något enda fall av Expressens skampålestraff.
Förtalsreglerna i tryckfrihetsförordningen var de samma som nu, men inte ens någon av de utpekade sedermera icke-dömda förmådde driva ett förtalsmål mot Expressen. De flesta utpekade var för övrigt invandrare och således i praktiken chanslösa mot Expressens advokater inför en helvit jury.
När jag vid ett intervjutillfälle frågade PO Thorsten Cars om det inte föreföll egenartat att de etiska reglerna förbjöd namn- och bildpublicering vid misstanke om ringa brott, men tydligen tillät detsamma vid ett särskilt allvarligt brott, medgav han att det kunde förefalla egendomligt. Men kunde i övrigt inte förklara sitt ställningstagande.
Dock var det just då hela ”samhällets” ställningstagande. ”Alla” ville delta i kampen mot det svarta narkotikahotet som var på väg att förgöra vår demokrati.
bryt
Kort sagt, i vissa paniklägen tvekar inte medierna, den fjärde statsmakten, att göra sig till en del av den dömande tredje statsmakten.
Just nu gäller det alltså vänsterterroristerna som uppträdde i Göteborg. Vår malligaste morgontidning har beslutat publicera namn och bild på dem som hunnit dömas. Därmed tar de en stor risk att ha utpekat oskyldiga personer, eftersom den rättsliga prövningen i hovrätten säkert kommer att gå lugnare till, på större känslomässigt avstånd från själva händelsen och med mer eftertanke inför exceptionellt hårda domar. Redan där kan man säga att GP och Sydsvenskan varit klokare då de bestämt sig för att åtminstone vänta tills efter hovrättsförhandlingarna.
Motiveringen för DNs tilltag är intressant. Chefredaktör Hans Bergström menade att eftersom brotten var politiska så föll de vanliga pressetiska reglerna. Så långt är han alltså ense med Bo Strömstedt på sin tid: eftersom brottet är särskilt avskyvärt skall pressen gå samman med den dömande statsmakten.
Därtill uttalar Hans Bergström en from förhoppning, om vilket det vänligaste man kan säga är att den är naiv. Genom att vänsterterroristerna pekas ut i hans tidning bidrar han till ”eftertanke, hopp, broms för nyrekrytering och en viktig mobilisering av demokratiska krafter”. Här har han plötsligt blivit både första och andra statsmakten och dessutom möjligen statskyrka.
Expressen och Aftonbladet valde som GP och Sydsvenskan att avvakta med namnpublicering. Vilket så till den grad väckte ledarskribenten i DN Hanne Kjöllers upprördhet att hon menade att Expressens ansvarige utgivare därmed valt att ”bekräfta terroristernas världsbild” i stället för att bekämpa den. Dunkelt sagt och förmodligen dunkelt tänkt, kan tyckas. Men upprördheten är ju inte att ta fel på. Den som inte hjälper till att förhandsdöma vänsterterrorister, eller ge dem publicistisk påbackning på straffet, sviker således demokratin?
bryt
Av detta följer att jag ingalunda finner det självklart god publicistik att utpeka smånassarna och fästa dem vid den mediala skampålen, så som fyra stora tidningar enades om att göra (och därmed, i kraft av sin sammanlagda tyngd, ångvältade såväl pressombudsman som opinionsnämnd). Problemet med smånassarna är dock värt en särskild diskussion och dessutom något passé.
Däremot håller huvudregeln: den fjärde statsmakten skall icke beblanda sig med de övriga. Vi skall bevaka dem och kritisera dem när de gör fel och det är en helt annan sak. Ty i pressen kan ingen dömas. Där kan man bara lynchas.
