Gå direkt till textinnehållet

Varför alla dessa priser?

Så är  det snart dags för prisutdelning igen. Stora journalistpriset ska delas ut.Förresten är det ju numera inte ett stort journalistpris utan flera som delas ut varje år. Är det inte för många och delas de inte ut för ofta?Jag tycker det.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Vilka fick pris förra året? Jag minns inte!

Det är inte så ofta riktigt betydelsefull journalistik läggs fram. Framför allt inte journalistik som är ”systemkritisk”. Det är dagsaktuella och politiskt korrekta artiklar (program) som får pris.

För att lämna det stora priset en stund och tala något om alla andra pris. Vad många de blivit! Det går ju knappt en dag utan att ett journalistpris delas ut. Jag måste erkänna att jag sällan hört talas om priserna förrän jag råkar läsa om att någon fått dem.

Jag läste till och med i en lokaltidning för en tid sedan att det är en ”stor ära” att nomineras till ett pris. Tidningen hade nominerats och det var som sagt en stor ära skrev chefredaktören och så var det ett helt uppslag i tidningen med en bild på tidningens redaktion. Och då handlade det om ett helt nytt pris som ingen tidigare hört talas om! Men även det var ärofullt! Jag hade ingen aning om att det var så ärofullt.

Som gammal journalist blir man både förvånad och frågar sig; hur har det blivit så här? Vad betyder det?

Den store tyske filosofen och sociologen Max Weber skapade vid förra seklets början en teori, hägnadsteorin. Teorin ingår som en del i en strategianalys för att beskriva hur en (ny) grupp ökar sin makt och prestige i samhället. En deltaktik i denna strävan är att dela ut priser (till varandra).

Hägnadsteorin kan säkert förklara en del av ”prisutvecklingen” men inte allt, tycker jag. Om man kompletterar den med en social gruppanalys ökar förståelsen.

Jag minns 1970-talets början då jag började arbeta i yrket. Det var aldrig tal om priser och utmärkelser. Vi fick fram många bra nyheter och reportage ändå (många av dem hade nog fått det stora priset i dag). Vi tänkte aldrig på det sättet. Vi diskuterade till och med att ta bort byline på Folkbladet Östgöten  då jag arbetade där. Om någon fick något pris blev det på sin höjd en notis i tidningen.

Journalisterna var ofta mycket kunniga och självlärda ”långvägare”. De kom sällan från ”högre socialgrupper” De såg  jobbet närmast som ett kall. En bra nyhet eller ett bra reflekterande reportage var belöning nog. Lönerna var (därför?) också relativt låga.

I dag ser journalisternas bakgrund och ambitioner helt annorlunda ut.

Redan i Makten över tanken, som var en del av den statliga Maktutredningen som kom i början av 1990-talet, skrev statsvetarna Olof Petersson och Ingrid Carlberg att journalisternas maktambition (numera) var uttalad redan i utbildningen.

I Högskoleverkets utredning Journalistutbildningarna i högskolan som kom i december 1999 beskrevs den allt snedare sociala rekryteringen till journalistyrket bland annat så här: ”den ensidiga rekryteringen från det som tidigare brukade kallas för högre socialgrupper är inget isolerat fenomen. Liknande problem finns i andra länder. Det gör inte frågan mindre akut".

8 av 10 studenter på JMK i Stockholm kom från hem där föräldrarna var tjänstemän eller högre tjänstemän. (55 procent av studenterna var kvinnor).

Den franska sociologen Pierre Bourdieu är kritisk mot mediernas utveckling, särskilt då televisionens. Hans bok Om televisionen blev mycket uppmärksammad och debatterad även utanför Frankrike. Bordieu anser att journalisterna får sin makt genom att kontrollera sin produktionsapparat.

Här har vi, tror jag, ännu en viktig delförklaringen till ”prisraseriet”. En ny socialgrupp har erövrat yrket, särskilt på mer prestigefyllda medier. De nya journalisterna vill agera som en prestigefylld maktgrupp. Därför delar de ut allt fler priser till varandra. De vill själva synas. Får vi då en bättre journalistik?

Nu utmanas journalisternas makt av ”Nätet”. Alltså gäller inte längre Bordieus tes fullt ut. Kanske blir det då ännu viktigare för maktgruppen journalister att ”positionera sig” och dela ut priser till varandra då deras makt utmanas?

Jag slutar med ännu en fråga: fick gårdagens legendariska journalister – en Jolo, en Barbro Alving, en Kurt Andersson – någonsin pris?

 

Fler videos
Fler avsnitt