Tumnagelsmålet: En dom med stora konsekvenser

Denna doms aktualitet lär stå sig till dess lagstiftaren, i Bryssel eller Stockholm, ändrar på de direktiv och lagar som reglerar upphovsrätten.

Av domen framgår att en upphovsrättslig användning via internet består av såväl kopiering (exemplarframställning) som ett tillgängliggörande – ”publicering” – i form av så kallad överföring till allmänheten. En upphovsrättslig användning via internet kan däremot aldrig äga rum genom spridning enligt Högsta domstolen, något som däremot Svea hovrätt ansett ända sedan 2002.

Jag har fått frågan från flera journalister om vilken betydelse det har om en upphovsrättslig användning via internet kallas för spridning eller något annat, till exempel överföring. Det spelar väl ingen roll i praktiken. Det kanske mest är något för juristers seminarieövningar kan man tycka! Min uppfattning är att frågan om spridning eller inte spridning är en viktig fråga. Det blir med denna dom nu tydligt att användning av texter och bilder på Internet är något annorlunda – en annan publiceringsform – jämfört med när samma material förekommer i tidning eller tidskrift. Av HDs dom framgår också något mycket centralt, nämligen att användning via internet äger rum under en sammanhängande tidsperiod, från det att materialet läggs ut till dess att materialet tas bort.

Annons

Spridningsrätten, som alltså gäller papperstidningspublicering, är däremot ofta föremål för undantagsregler som gör den begränsad i tiden. Ett skadestånd för ett intrång via internet är således beroende av hur lång tid materialet ligger ute enligt Högsta domstolens dom. En användning på internet under kort tid är billigare och en användning under lång tid dyrare. Antalet personer som sett bilderna på denna webb verkar däremot vara ovidkommande för intrångsersättningens storlek. I det konkreta fallet med tumnagelsbilderna så hade de legat ute knappt elva månader, en tidsperiod som HD ansåg som en lång tid. I tidigare domar från Svea hovrätt angående internetintrång har det påståtts att utläggningstiden inte har någon betydelse för intrångsersättningens storlek, detta mot bakgrund – kan man anta – att intrången just klassificerats som spridning från hovrättens sida.

Domen är också ett viktigt vägledande prejudikat, inte minst för mediebranschen, om hur begreppet ”bild” skall tolkas i 20 a § Upphovsrättslagen, en regel som innehåller en undantagsbestämmelse som ger rätt att infoga bildkonst eller fotografier i en annan bild, som i sin tur sedan får återpubliceras i en tidning, läggas ut på internet, eller återges i en film eller i TV. Detta får ske, enligt denna bestämmelse, om det foto eller det bildkonstverk som redigeras in i den nya bilden förekommer i bakgrunden eller är en oväsentlig del av den helhet i vilken den klipps in i. En viktig fråga som HD hade att ta ställning till i just denna del av tvisten, och som uppenbarligen de inblandade domarna och den föredragande juristen (revisionssekreteraren) hade olika åsikter om, var om själva webbplatsen som sådan var denna helhet, denna ”bild”, som det skulle bedömas om tumnagelbilderna var en mindre del. Eller om det i stället var skärmdumpen på webbplatsen där fotografierna var infogade i som skulle vara utgångspunkten för prövningen. Domen innebär där att en webbplats som sådan aldrig kan vara att anse som en bild enligt denna bestämmelse. Däremot kan en skärmdump på en webb vara detta.  Skälet emot att anse en webbtjänst som en bild i detta sammanhang är att en webb inte är något statiskt, enligt HD. En webb kan lätt ändras genom att material läggs till och tas bort, och dessutom påverkas det visuella intrycket hos enskilda mediekonsumenter (surfare) väldigt mycket av hur de ställt in sin dator. Som har framgått i andra sammanhang vann alltså fotografen den aktuella tvisten, bland annat på grund av att fotografiernas andel av skärmdumpen inte var tillräckligt liten.

Det kan vara av intresse att känna till att den slutliga utformningen av 20 a § i Upphovsrättslagen med tillägget ”bild” var föranlett av kritik från bland annat Journalistförbundet mot hur bestämmelsen från början var tänkt att formuleras enligt regeringens första förslag under 2004 i samband med det lagstiftningsarbete som var föranlett av behovet av EU-harmonisering. Förbundet menade på att om inte bestämmelsen ändrade så att ”film och televisionsprogram” kompletteras med ”bild” skulle professionella fotografers möjligheter att fotografera utomhusmiljöer eller interiörer, där bildkonst eller andra fotografier förekommer i bakgrunden, nästan omintetgöras. Att syftet med tillägget ”bild” var just detta, har dessbättre också Högsta domstolen tagit fasta på i sin dom. Konsekvensen av att anse en webbdatabas som ”bild” hade kunnat innebär att bildkonst och fotografier hade kunnat bli föremål för en hejdlös gratisanvändning på internet, om varje fotografi eller bildkonstverk i sig var en mindre del av en helhet.

Upphovsrätten av i dag innehåller ofta en svår balansgång mellan motstående intressen. HDs dom och tolkning av ”bildundantaget” i upphovsrättslagen är, tycker jag, en välavvägd balans mellan olika intressen. Andra kan tycka annorlunda. Samma domstols klargörande när det gäller den upphovsrättsliga statusen på internet innebär, oavsett vad man tycker om själva tumnagelsfrågan, att vi fått ett viktigt prejudikat som klargör ett antal viktiga frågor, ett prejudikat som inte får skymmas av det faktum att det konkreta fallet gällde två mycket små bilder som hamnat på en privatpersons webbplats.

O