Gå direkt till textinnehållet

Saudiaffären – en journalistisk kollaps

När en diplomatisk konflikt av Saudiaffärens dimensioner utbryter borde det enligt journalistikens formulär 1A vara förstahandsuppgift att rapportera om hur händelserna uppfattas av de närmast berörda – i detta fall, utöver Sveriges makthavare och befolkning, också Arabvärldens makthavare och, inte minst befolkning.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Alla som vet det minsta om Arabvärlden vet att Arabförbundets ministermöten knappast representerar någon arabisk folkopinion. De representerar inte ens de enskilda arabstaternas grundläggande inställning. Ändå har i svenska medier inte funnits ett ord om hur andra arabiska regeringar och, framförallt, andra arabiska organisationer, opinionsbildare, intellektuella, har reagerat.

Många svenska medier hånskrattade över att Palestina till synes inte hade protesterat mot Arabförbundets påhopp på Margot Wallström. Men samma dag lades ett tufft uttalande ut på det palestinska utrikesministeriets hemsida där utrikesminister Riad al-Maliki slog fast att ”förbindelserna mellan Sverige och Palestina är utmärkta”, något som inget svensk massmedium rapporterat. I en palestinsk tidning refererades en rad egyptiska intellektuella som öppet kritiserade Arabförbundet och Saudiarabien. Flera arabiska medier vidarebeordrade ett twittermeddelande av en rådgivare till härskaren i Abu Dhabi med skarp kritik mot Arabförbundets agerande och slutsatsen att ”Sverige förtjänar vårt tack och vår uppskattning”. Dessutom spreds nyheten om den svensk-saudiska konflikten i mängder med arabiska medier under rubriker, typ ”Sverige sätter mänskliga rättigheter framför sina exportintressen i Saudiarabien”.

Hade det inte varit läge att intervjua arabiska människorättskämpar, feminister, demokratiförespråkare? Hade det inte i varje fall varit läge att vidarerapportera om det stöd Sverige fått i arabiska medier? Men inte förrän Washington Post skrev något positivt om Margot Wallström fick svenska läsare information om att det faktiskt finns stöd för Wallström-linjen utomlands. Bristen på normal journalistisk uppföljning av hur Arabvärlden har reagerat på Saudiaffären kan inte bortförklaras med att de flesta svenska journalister är dåliga på arabiska. Man kunde ha bett om hjälp från våra hundratusentals arabiskspråkiga invandrare. Man kunde ha intervjuat arabiska oppositionsföreträdare och författare som nästan alltid kan engelska eller franska. Man kunde ha gjort sitt jobb. Och då hade den grundfalska bilden av att Sveriges offensiva ställningstagande för mänskliga, inte minst kvinnliga, rättigheter, skulle ha gjort vårt land till en internationell paria, inte kunnat upprätthållas.

Men inte ens det öppna stödet från EUs kvinnliga utrikeschef har ägnats medial uppmärksamhet av en mediekår som varit sällsynt enig i att försöka få en av Sveriges mest berömvärda utrikespolitiska insatser till att framstå som ett gigantiskt fiasko. En av de få svenska journalister som inte behöver skämmas är Gunilla Hall i SvD som envetet rapporterat om jublet över Sveriges tuffa hållning bland konferensande människorättskämpar i Genève. I övrigt har alla jamsat med i det så kallade drevet, och förmedlat bilden av att Arabförbundets politiker skulle vara representativa för 350 miljoner araber – vilket inte blir mindre beklämmande av att tre fjärdedelar av dem företräder icke-demokratiska stater. Beklämmande är bara förnamnet på denna journalistiska kollaps.

                                                                                         Per Gahrton

Fler avsnitt