Kjell Häglund: : Sluta nedvärdera magasinjournalistiken

20 maj, 2003

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Så fort en svensk dagspressjournalist ska skriva om ett kommersiellt månadsmagasin halas en särskild klichéväska fram. Månadsmagasin måste nämligen per definition bifogas adjektiv som börjar på ”gl” och ger en nedlåtande klang av ytlighet: ”glansiga”, ”glassiga”, ”glättiga”, ”glättade” eller, allt oftare, svengelskans ”glossiga”.

Så fort en svensk dagspressjournalist ska skriva om ett kommersiellt månadsmagasin halas en särskild klichéväska fram. Månadsmagasin måste nämligen per definition bifogas adjektiv som börjar på ”gl” och ger en nedlåtande klang av ytlighet: ”glansiga”, ”glassiga”, ”glättiga”, ”glättade” eller, allt oftare, svengelskans ”glossiga”.

Nyligen hade Svenska Dagbladet en artikel om New York Times seriösa tyngd, men så fort dess kraftfulla, konstnärliga söndagsmagasin omnämndes skedde det med tillägget ”glättad”. Några dagar senare sökte en kort kulturnotis i Dagens Nyheter identifikation med läsare som inte orkar med ”glättiga magasin med 50 annonssidor”.

Det är nu inte missuppfattningen att månadsmagasinen ”bara består av annonser” som stör mig (även om dagspressen har precis lika mycket reklamutrymme och, till skillnad från månadsmagasinen, inte skyggar för porrannonser).

Vad som verkligen irriterar är det faktum att månadsmagasinen som journalistisk högkultur, vars fascinerande publicistiska historia under hela 1900-talet gått hand i hand med dagspressens, tycks totalt okänd bland svenska yrkesutövare.

Jag vet inte hur många gånger jag talat inför grupper av journalistikstuderande – eller samtalat med arbetsledande fyrtiotalister – som aldrig hört vare sig begreppet New Journalism eller hur den banbrytande art directorn George Lois med 1960-talets Esquire gjorde efterkrigstidens främsta, mest utmanande totaljournalistik. De jublar över förträffliga Mustafa Can-porträtt i DNs lördagsbilaga utan en susning om att denna fria feature-form föddes – och främst fortlever – i ”glättiga” amerikanska månadsmagasin.

Varje gång jag ser en slentriannotis om ”glansiga magasin” tänker jag på Sveriges i särklass skickligaste grävscoopare Christer Berglund, som kan leva med en svår story i ett år där hans dagspresskonkurrenter ägnar mer tid åt traktamentsblanketten.

Dunkla kriminalfall

Jag har pratat med flera undersökande reportrar på DN och SvD som framhåller Berglund som den störste – stilistiskt, visionärt, tekniskt. Ingen kan som Berglund hantera den psykiska pressen att borra ner sig med själ och hjärta i ett dunkelt kriminalfall och inte ge sig förrän alla bottnar blottlagts. Två år i rad har tidningen Journalisten valt ut sensationella Berglund-texter till sin Goda nyheter-antologi, men aldrig, aldrig lär han få Stora Journalistpriset – av det enda, sinnesslöa skälet att han skriver för det kommersiella, icke-Bonnierägda magasinet Café. Berglund är alltså mer eller mindre idoliserad av kolleger i samma dagstidningar som på annan plats systematiskt dömer ut hans medium som ”glättigt”.

Ibland, när jag läst ännu ett aningslöst avfärdande av magasinskulturen, föreställer jag mig en bagare som aldrig smakat en tårta. Redan klockan fyra på morgonen är han på jobbet för att baka sitt enkla vetebröd, vilket han skrytsamt säljer slut på under frukosttimmarna. Att det existerar en helt annan värld av bakverk på andra sidan lunchen låtsas han inte om, för när han jobbat färdigt på förmiddagen traskar han hem för att sova. Han vill inte veta av några proustska mandelkakor.

Jag ser denne arme bagare i många svenska dagspressjournalister. De skulle aldrig drömma om att öppna ett månadsmagasin, kanske av rädsla för att få en Slitz-dokusåpabrud på halsen eller fastna i en flock förråande parfym-

annonser?

Anständighetskrav

Inte för att svenska månadsmagasin generellt håller någon högre klass. De produceras alltför ofta av ex-dagspressjournalister med Amelia-mallen intatuerad i frontalloben.

Men det borde vara ett anständighetskrav att svenska journalisters branschallmänbildning även innefattar internationell magasinskultur. Så att de kan skriva om moderna journalistiska revolutioner som norska bilmagasinet Carl’s Cars, eller amerikanska interiörmagasinet Nest, med en kunnigare vokabulär än ”gl”-glosor.

KJELL HÄGLUND

Kommentarer

Det finns 2 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Kjell Häglund mån, 2011-12-19 22:18

Tack Benny, men nej tack…

Av Kjell Häglund

Min artikel handlade givetvis inte om slabbiga svenska porrtidningar utan om popkulturellt medvetna och konstnärliga månadsmagasin.

Kjell Häglund

Inlagt av Benny Karlsson mån, 2011-12-19 22:18

Om glatta magazines och bra reportage

Av Benny Karlsson

Kul att läsa Kjell Häglunds krönika om att det finns bra journalistik i glatta magazines. Helt rätt att exempelvis ge cred till en bra reportagemästare som Christer Berglund.

Vi som har varit med ett tag vet att glättade magazine ofta gett utrymme för långa och genomtänkta texter; Playboy, Esquire och här i Sverige FIB-Aktuellt och Lektyr. Jan Guillou började sin bana i Fibban, Arne Lemberg skrev avslöjande grejer i Lektyr. Spela roll om det är brudar med tuttar på omslaget – tidningarna gav dom utrymme när ingen annan gjorde det! Det är alltså inte paketet som är det viktiga, det är innehållet. Bra Häglund för att du gjort folk uppmmärksamma på det!

Benny Karlsson

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Hatad

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies