Gå direkt till textinnehållet

”Blanda inte ihop hot och våld i det förebyggande arbetet”

Hot och våld nämns regelmässigt i samma mening när det kommer till journalisters arbetsmiljö och handlingsplaner med motåtgärder. Men förekomsten av hot och upplevda hot respektive våld gör att vi borde betrakta dem som två separata problem.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Efter drygt fyra år som verksam utbildare inom förebyggande arbetsmiljöåtgärder kring hot, oro och rädsla har jag mött försvinnande få journalister som utsatts för fysiskt våld. Lägger jag till de 13 år eller så som jag själv varit yrkesverksam som frilansjournalist för bland annat TV4 och tv-produktionsvärlden så förändras inte den bilden nämnvärt.

Att bli utsatt för våld är allvarligt då de fysiska och psykiska skadorna kan lämna livslånga spår. Men den stora majoriteten av journalister aktiva i de verksamheter som jag har mött kommer sannolikt aldrig att utsättas för något fysiskt våld under sitt yrkesliv.

Något som är vanligare är oro att bli utsatt för våld. En oro som ofta kommer av aggressiva och utåtagerande personer som söker kontakt via företrädelsevis elektroniska vägar. Samt via telefon, brev och kanske till och med fysiska möten. Det kan handla om mycket jobbiga situationer där en enskild journalist kan uppleva att de tappar kontrollen över situationen.

Men det leder ändå sällan till fysiskt våld.

Upplevelsen triggar dock våra försvarssystem. Även när våldet uteblir ökar stressen och oroskänslorna.

Till saken hör att våra hjärnor inte klarar av att skilja mellan fysiska hot, alltså något som uttalas eller upplevs ansikte mot ansikte, och hot som vi tar emot via e-post eller telefon. Det gör att hoten och obehagskänslorna blir obundna i tid och rum och kan nå oss när som helst på dygnet.

Utöver vår oförmåga att skilja på fysiska och elektroniska hot så är våra hjärnor skapta på så vis att vi har fem gånger fler nervbanor för att upptäcka hot jämfört med positiva signaler i vår omgivning. Evolutionen har gjort att vi alltid är vaksamma. Det gör att vår utgångspunkt är att övertolka farligheten i en hotfull situation.

Under mina 13 år som journalist har jag gått en utbildning inom kategorin ”hot och våld”. Det handlade då om pågående dödligt våld, där utbildaren från ett stort säkerhetsföretag förklarade för oss som lyssnade att vi i slutänden skulle förbereda oss för kamp mot en motiverad motståndare beväpnad med en automatkarbin.

Sannolikheten att hamna i en sådan situation är mycket nära 0 procent. Sannolikheten att som journalist utsättas för personangrepp och hot eller upplevda hot närmar sig dock 100 procent.

Medan de få våldsamma incidenterna som inträffar i medieorganisationer kan orsaka såväl fysiska och psykiska skador för den som utsätts, så kan oro och rädsla för våld skapa skadliga nivåer av stress för en större grupp.

Medan våldet ofta är över på några sekunder så kan den skadliga stressen av rädsla och oro ligga kvar under veckor, månader och år.

Vi vet idag mycket om hur skadlig en hög nivå av stress kan vara på lång sikt med potentiellt allvarliga fysiska och psykiska men som följd.

Med det sagt bör förebyggande insatser kopplat till ”hot och våld” i första hand handla om hot och rädsla och inte våld. Framförallt på arbetsplatser där våld är sällan förekommande och psykisk ohälsa och stressrelaterad sjukfrånvaro överstiger skador jämfört med det sällan förekommande våldet.

Johannes Jakobsson,

Medgrundare till Hantera Agera

Fler avsnitt