Gå direkt till textinnehållet

Åsbrink: Jag har flera nya uppgifter

Vetenskapsmannen Isaac Newton skrev en gång att vi är dvärgar som står på jättars axlar - alla steg framåt bygger på tidigare tänkares slutsatser.  Så står varje journalist på en grund av andras slit och upptäckter. En undersökande journalist använder sig av den grunden för att göra nya upptäckter och ta sitt ämne ett steg framåt.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

1998 skrev Thomas Sjöberg en bok om Ingvar Kamprad och hans IKEA, baserad på gedigen research.  Tyvärr är boken rörig, källförteckningen intetsägande och många uppgifter svårkontrollerbara. Trots det har boken bidragit till min skildring av IKEA-grundarens ungdom och dragning till nazism och fascism.

På samma sätt har jag använt mig av Bertil Torekulls bok om Kamprad, också från 1998.  Och till det kommer mina exklusiva intervjuer med Ingvar Kamprad själv och hans syster Kerstin Johansson från 2010.
Ja, jag har haft nytta av Sjöbergs arbete. Liksom av Staffan Thorsells välskrivna text om den svenske ärkebiskopen och hans tystnad kring förintelsen.

Jag har stött mig tungt på historikerna Heléne Lööws och Karin Kvist Geverts mångåriga forskning om högerextrema rörelser och svensk flyktingpolitik och jag har ätit, sovit och vaknat med Raul Hilbergs volymer om förintelsens logik. På samma sätt har jag den polska poeten Wislawa Szymborska, och hennes översättare Anders Bodegård, att tacka för de ord om  den obegripliga slump som fick just min pappa att överleva nazisternas utrotning.

Precis som i min förra bok Smärtpunkten – precis som Sjöberg gör i sin i IKEA-bok och som andra gör med sina reportageböcker – har jag valt bort fotnoter. Vi arbetar inte med historiska avhandlingar utan med textflöde. Men cred ska ges till den som cred ska ha, och därför finns samtliga verk och upphovspersoner noggrant angivna i källhänvisningen. Vad som däremot saknas är bokstaven h i Thomas namn. Jag lovar att fixa det i nästa upplaga.
Sjöberg jämför sina ord med mina. Basuppgifterna i några exempel är hämtade från hans research medan språket är väsensskilt. Vad gäller Kamprads fina båge kring sitt eget namn, kan jag bara konstatera att jag har tillgång till det omnämnda dokumentet och beskrivit vad jag med egna ögon ser.  Är det att snylta?

Slutligen upprepar Sjöberg för alla som vill höra på att jag inte kommer med något nytt. Han låter som IKEAS presstalesperson Per Heggenes. Båda ljuger.
Hur jag än bläddrar i Sjöbergs bok ser jag inget om Kamprads akt hos Allmänna Säkerhetstjänsten.  Jag ser inget om att Kamprad var dokumenterad medlem 4014 i nazistpartiet SSS.
Jag ser inget om de uppångade brev som underrättelsepolisen citerar, där Kamprad skryter om att han har värvat folk, planerar att värva folk samt "icke vill försaka något tillfälle att arbeta åt rörelsen". Jag ser inga uppgifter om Allmänna Säkerhetstjänstens slutsats av att Kamprad är mottagare av ungdomsrörelsens tidning "Rätt" och "således innehar någon form av befattning inom nämnda organisation".
Jag ser inte heller någon intervju med Ingvar Kamprad, och följaktligen inte heller något uttalande från 2010 om fascistledaren Per Engdahl som "en stor människa", något han kommer att "vidmakthålla så länge han lever".
Min bok handlar inte om Ingvar Kamprad. Han utgör en skärva av berättelsen om Sverige och andravärldskriget, det ensamkommande flyktingbarnet Otto Ullmann och hans familjs öde. Förhoppningsvis kan vi tala om annat än IKEAs grundare. Jag har nämligen funnit andra, tidigare okända, uppgifter om svensk regering och ärkebiskopen:
* Att den svenske ärkebiskopen tog initiativ till en hemlig transport för etthundra barn ut ur Nazityskland, på villkor att de döptes samt att deras föräldrar skriftligt förband sig att aldrig söka sig till Sverige.
* Att den svenska regeringen både stod bakom dessa villkor genom Socialstyrelsen och sedan registrerade barnen som judar i officiella handlingar.  Man sorterade alltså människor utifrån samma grund som nazisternas Nürnberglagar.
Förresten – Isaac Newton hämtade sin metafor från den franske 1100-talstänkaren Bernhard de Chartres. En … hm … "snyltare" till, kanske?

Läs Tomas Sjöbergs debattarikel här.

Fler avsnitt
Fler videos