I rutan på egna villkor
Telefonen ringer och jag ser på displayen att det är DOM igen. Att de aldrig ger sig. Att de alltid lyckas ignorera det faktum att jag nixat mig.
Nej, det handlar inte om telefonförsäljare – de brukar ju gömma sig bakom hemliga nummer. Det är siffrorna ”784”, ”459” eller ”562” som blinkar fram på displayen och som gör mig trött redan innan jag hört rösten på andra sidan säga ”Hallå, det är NN från SVT/TV4/TV3/Debatt/Nyhetsmorgon/Kulturnyheterna”.
Alltså, jag har inget emot någon enda svensk TV-redaktör. Tvärtom. Många av dem gör strålande program. Det som gör mig trött är att de alltid ringer med agendan att övertala mig att jobba gratis för dem. Visserligen säger de alltid ”det behöver inte ta så lång tid” och ”du kan bara säga vad du skrev i den-eller-den krönikan”, men så fungerar det ju inte om man är en inkrökt skrivande pedant som kan dra över en deadline bara för att man i sista stund kommer på att man vill balansera om relationen mellan ”men”, ”dock”, ”fast” och ”emellertid” genom hela texten – och som faktiskt är en helt annan människa i levande livet.
Dessutom, utöver förberedelser och allmän ångest för att inte göra bra ifrån sig i ett halvfrämmande medium, tillkommer restid, väntan, förberedande samtal, mera väntan, mer förberedelser – allt för att kanske hinna säga något som jag normalt skriver på några få hundra tecken, eller för att bli avbruten av Janne Josefsson efter… 30 tecken.
Jag har alltså sagt nej ända sedan slutet av 1980-talet. Nixat mig. Sagt ”ni behöver inte ringa mig igen, jag ställer aldrig upp” till alla. Men ingen verkar någonsin ha uppfört ens ett litet virtuellt nixregister i minnet.
Och till saken hör att själva samtalet, för mig, också är ganska påfrestande. Det är jobbigt att säga nej, att från början veta att man ska säga nej, i synnerhet som jag normalt är en allmän mes i telefon och dessutom drabbas av en känsla av kollegialitet när andra journalister ringer, vilket blir ytterligare ett ok på mina axlar, ett slags undertryckt luthersk pliktkänsla av att man borde säga ja.
Men så inföll en tid av emotionell nedfrysning och stålsättning. Det var under en intensivt kreativ period av kontroversiellt konfliktsökande krönikor – och av krävande telefonförfrågningar. Då började jag verkligen betrakta dessa redaktörer som telemarketingrobotar, som bara försökte övertala mig att investera av min tid och mina pengar för att de skulle tjäna sina pengar. Jag utvecklade till och med olika skolor i sättet att hantera dem, och hoppade mellan dessa efter humör.
Ibland, när tiden egentligen inte alls fanns men jag övermannades av min egen hämndlystnad, spelade jag med en bra stund och pratade vitt och brett om ämnet i fråga, för att sedan kliniskt studera hur personen börjar slingra sig som en orm i glasburk när jag plötsligt bara inflikade att jag kostar 12 000 kronor plus moms, "det vanliga arvodet".
Andra gånger frågade jag hur många personer TV-redaktören hade ringt innan mig, "vilket nummer har jag på listan?". Det roligaste med det var att ibland faktiskt få svar: "Du är… nummer 4."
Det hände också att jag roade mig med att fråga om inte deras programledare skulle vilja komma upp till mig en eftermiddag och föra in några korrektur.
Och så kom det till en punkt då jag helst bara lade på luren. Särskilt när vulgärdebattprogrammen ringde mitt i middagen.
Men så hände det sig att jag faktiskt, sent omsider, började medverka i TV. På mina egna villkor. Tror det började när jag tackade nej till Robert Aschberg, och han i stället bad att få läsa upp citat från nån aktuell snackiskrönika jag just skrivit. Plötsligt föll allt på plats. Intresset för det jag skrivit kändes äkta. Jag skulle inte bara vara en buktalardocka på en studiodebattbänk. Tillfredsställelsen i att höra Robert Aschberg läsa långa sjok ur min text – samtidigt som denna låg skyltad, och medan alla andra debattörer var tvungna att vara med in the flesh – var överraskande stor.
Sedan dess har jag återgått till mitt vanliga mes-jag i telefonen, slappnat av och lugnt diskuterat ämnena med TV-redaktörer, men sedan erbjudit dem att läsa upp ur mina texter. De har, förvånansvärt nog, nappat vid flera tillfällen. Läst upp delar av krönikor och bloggtexter, och kunnat utnyttja mig gratis som utgångspunkt för studiosamtal eller reportage.
Och jag har fått uppmärksamheten och allt det där som ska vara poängen för en skrivande journalist med att ställa upp för TV.
I USA ser man ofta debatt- och samhällsprogram där skrivande journalister ”medverkar” i form av just uppläsningar och skyltningar av väl valda, ofta även längre, textcitat. Åtminstone för en stund tänker jag inbilla mig att jag tagit trenden till Sverige!
