Rör inte våra läckor!
Den reporter som avslöjar sina hemliga källor begår inte bara ett brott enligt lagen, utan är också att betrakta som en människa utan heder. Att röja andra reportrars hemliga källor är måhända inte olagligt, men i princip lika moraliskt vidrigt. Det riskerar inte bara att utsätta läckan för repressalier, från saboterad karriär till rättsprocesser eller värre, i förlängningen skadar det förtroendet för journalistiken i stort. Ett tystare, mer slutet samhälle, blir konsekvensen om läckor vet att de riskerar bli exponerade av medierna.
Därför är det med stor förvåning jag läser att sajterna Makthavare.se och Dagens Opinion hänger ut uppgiftslämnaren bakom Aftonbladets artiklar om hur PR-byrån Prime i hemlighet köpt inflytande i socialdemokratin.
Läckan namnges inte, men beskrivs så ingående att alla inblandade kan identifiera den. Inte nog med det, i artiklarna vidarebefordras också hot från Prime om rättsprocesser och skadestånd på miljonbelopp mot läckan.
Bakom denna publicistiska härdsmälta finns tre människor. Erfarne mediereportern Rolf van den Brink (han om någon borde veta bättre!) och journalisten Andreas Henriksson. De delar skulden med chefredaktören på Makthavare.se, Stina Morian, som på sin sajt gör ett patetiskt försök att försvara jakten på läckor. Också van den Brink har försökt rättfärdiga sig, utan framgång.
Intressantare än att höra fler undanflykter från dessa tre är att fråga sig varför det gick fel. Jag tror att det har att göra med att det handlar om reportrar som levererar snabba nyheter om folk i PR, politik och mediebranschen. Inget fel med det, men i en sådan miljö är det nog lätt att glömma att journalistik är något annat än att kapitalisera exklusiv information. Kalla mig gammalmodig, men jag tycker att en reporter är något bättre än en privatdetektiv som publicerar sina rön.
Till sist, ingen regel är absolut. Det finns exceptionella situationer där det är motiverat att skriva om andra mediers hemliga uppgiftslämnare. Exempelvis om källan redan utpekats som ansvarig i offentligheten, som i fallet Bradley Manning – Wikileaks. Eller om källans identitet kan ge en omvälvande, helt ny och för allmänheten väsentlig bild av händelserna, som i Monica Antonssons granskning av Liza Marklund och fallet "Mia".
Sådana speciella omständigheter föreligger dock inte i det här fallet.
Visst pågår ett politiskt spel i kulisserna, där vänsterfalangen inom socialdemokratin använder Prime-avslöjandet som slagträ mot sina interna motståndare, men det är inte nödvändigt att röja källor för att rapportera om det.
Jesper Huor
författare, reporter och en av producenterna till dokumentärfilmen WikiLeaks – med läckan som vapen
