Anders R Olsson: Dataintrångsaffären – en journalistisk katastrof
Den så kallade dataintrångsskandalen är kanske skadlig för folkpartiet, men den är definitivt en katastrof för journalistiken. Här bekräftas att den grundlagsskyddade anskaffarfriheten inte gäller i IT-samhället: den före detta Expressenreportern Niklas Svensson ska dömas för att ha gjort sin journalistiska plikt.
Den så kallade dataintrångsskandalen är kanske skadlig för folkpartiet, men den är definitivt en katastrof för journalistiken. Här bekräftas att den grundlagsskyddade anskaffarfriheten inte gäller i IT-samhället: den före detta Expressenreportern Niklas Svensson ska dömas för att ha gjort sin journalistiska plikt.
Tryckfrihetsförordningens portalparagraf (1 kap 1 §) avslutas med: ”Vidare skall envar äga rätt att, om ej annat följer av denna förordning, anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelande som avses i föregående stycke.”
Denna rätt har naturligtvis sin begränsning. Brottsliga handlingar är brottsliga även när syftet med dem är att anskaffa uppgifter för publicering. En journalist som gör inbrott för att söka information ska straffas för inbrottet. En journalist som hotar att slå intervjuobjektet på käften om han inte svarar ska straffas för olaga hot.
Men vad är brottsligt?
Niklas Svensson fick ett lösenord till socialdemokraternas intranät Sapnet av en ung folkpartist – som fått det av en SSU-are – och använde det för att logga in och läsa. En meddelare gav honom information på ett för IT-samhället typiskt sätt.
För 15 år sedan skulle Svensson ha fått en pärm med SAPs interna cirkulärskrivelser, avsedda endast för partiets förtroendemän. Naturligtvis hade Svensson tittat på innehållet, för att se om där fanns något som borde berättas för allmänheten.
Ingen hade då kommit på tanken att kalla honom brottslig. Det hade varit hans förbannade plikt som journalist att öppna pärmen och läsa.
Men nu förvandlas alltså det som var en plikt till ett brott. Ingen reagerar. Tydligen är hela historien så upphetsande i sig – nästan som Watergate! – att varken reportrar eller redaktionschefer funderar över vad som hänt med de medborgerliga rättigheter som är den fria journalistikens förutsättning.
Begreppet dataintrång skrevs in i brottsbalken på 1990-talet utan att man i förarbetena seriöst diskuterade frågorna om informations- och anskaffarfrihet. Lagregeln lyder nu: ”Den som (…) olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år.” (4 kap 9c §)
Det värsta med dataintrångs-skandalen är att en vansinnig ordning nu cementeras. Ledande politiker, jurister och ledarskribenter har i åtta månader offentligen fördömt, med stämmorna darrande av indignation, det moraliska förfallet i fp-leden och den brottslighet som avslöjats. Av prestigeskäl kommer de inte på många år att kunna vända på klacken och förklara att den lagregel som allt ståhej bygger på är orimlig.
Många goda principer begravs i övergången till IT-samhället. Den som vill ha insyn i myndigheters databaser finner snart att den gamla offentlighetsprincipen är näst intill död. Yttrande- och informationsfriheterna framstår alltmer som livlösa formaliteter.
Nu kan vi också begrava anskaffarfriheten.
På fredag faller tingsrättens dom. Mera gravöl, någon?
