Rakryggade och krypande pudlar

Medier av i dag utsätts för ett extremt tryck. Lobbyister, pressekreterare, informationschefer, marknadschefer och andra makthavare gör hela tiden vad de kan för att påverka den redaktionella bevakningen och utformningen.

Till en del får medierna skylla sig själva, för att inte tillräckligt tydligt ha markerat den redaktionella självständigheten. Eller för att de kastat sig in i samarbeten och allianser som de borde ha hållit sig utanför.

Den redaktionella reflexen bör naturligtvis vara att avvisa alla dessa former av påtryckningar. Men reflexen får inte vara så stark att man inte kan eller vill erkänna fel. Även en lobbyist kan ju faktiskt ha rätt ibland.

Annons

Mellan dessa positioner finns ett stort gränsland, där redaktörerna försöker balansera på tuvorna utan att sjunka ner i dyn. Ibland går det bra, ibland inte alls.

bryt

Ett exempel på hur man på bästa sätt möter en hård extern kritik får vi se i kvällens Uppdrag granskning i SVT. Det inleds med att redaktionens projektledare Nils Hanson gör en hel pudel, som en följd av den granskning som kollegerna på Mediemagasinet gjort av några av programmets reportage. Uppdrag granskning ska från och med nu införa fler ”kontrollstationer”, sätta tidigare deadlines för att hinna faktagranska materialet ordentligt, tydligt redovisa arbetsmetodiken och ska dessutom införa en ny tjänst som statistikansvarig, för att säkerställa att all statistik som redovisas är korrekt. Redaktionen har också tagit fram ett helt nytt policydokument och utsett en ny policygrupp, som ska utgå från den kritik som framförts mot programmet.

Krispaketet är kontroversiellt. En del medarbetare tycker att programledningen lägger sig alltför platt inför kritikerna och stämningen på redaktionen uppges vara något ansträngd. Men, som en medarbetare uttryckte saken, ”det är tungt nu, men på sikt vinner vi nog alla på det”.

Det är jag övertygad om. Uppdrag gransknings sätt att lyssna och agera – konstruktivt och proaktivt – är föredömligt, även om det kan svida för enstaka medarbetare. Det är precis så här man ska möta externt tryck: genom att själv återta initiativet.

bryt

Men det finns mindre lyckade exempel. Det mest slående på senare tid var när Expressen i onsdags publicerade en officiell ursäkt till Bert Karlsson. Bakgrunden var följande: i två krönikor i tidningen de senaste veckorna har Bert Karlssons bakgrund som främlingsfientlig politiker i ny demokrati lyfts fram. Skarpast formulerat av sportkrönikören Mats Olsson, som avslutade sin krönika förra söndagen med orden ”Vi får aldrig glömma att Bert Karlsson är en ond människa.”

Alla journalister som någon gång haft med Bert Karlsson att göra kan gissa hur han reagerade: genom att ringa alla människor han över huvud taget kände till på Expressen och hota med olika repressalier. Till exempel meddelade han att han omedelbart skulle avbryta det samarbete han hade med tidningen kring Melodifestivalen, med bland annat de fyra schlagerträffar som Kvällsposten skulle arrangera på Center Syd i Malmö, där flera artister ur Bert Karlssons stall skulle medverka.

Hur resonemangen sedan gick vet bara Bert och Expressen. Men en ursäkt blev det – och schlagerjippo på Center Syd blev det. I tidningen i onsdags klargjordes att formuleringen i Mats Olssons krönika var Mats Olssons egen ”och inte tidningens syn på Bert”. Så kan en pudel också bete sig. Men frågan är då vem som egentligen är husse.

bryt

Att be om ursäkt för en krönikörs formulering är att underkänna krönikörens rätt att tycka vad han eller hon vill. Om Expressens ansvarige utgivare tycker att det skrivna var förtal eller på gränsen till förtal är det naturligtvis rätt att agera. Om någon på ledarplats eller kultursidor skulle vilja gå i polemik med Olsson och hävda att Karlsson i själva verket är en god människa hade det också varit okej. Men att på detta halvkvädna sätt ta udden av en krönikörs åsikt, för att inte skada relationen med en viktig maktspelare och affärspartner, framstår bara som fegt och krypande.

Bert Karlssons makt över medierna är redan för stor. Han behöver inte fler bekräftelser på att det räcker att ryta för att få medierna att rätta sig i ledet.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se