Gå direkt till textinnehållet

Neo borde anlita Andres Lokko

Svensk magasinskultur behöver inte en ny spegelvänd Ordfront eller Arena utan, säg, en vänster­orienterad tidning som vågar publicera konservativa skribenter och vice versa.

Säga vad man vill om Ordfront Magasin och Aftonbladets Chomsky-idoliserande kultursidor, inte ens när de varit som mest brunvänsterkonspiratoriska har de förfallit till förfäders klassretorik.

Inte för att de inte skulle vilja, kanske, utan för att informationssamhällsdebatten till sin natur är mer komplext marknadsorienterad än debattklimatet var under industrialismen. Klassretorik hörde till 1900-talet.

Men när Andres Lokko i Expressen sågar nya, gladliberala magasinet Neo genom att direkt i inledningen ironisera över att VDn på redaktionsrutebilden bär fluga (»oändligt mer talande än om det hade varit ett modemagasin«) inser jag att klassretoriken inte bara överlevt i bloggarnas och diskussionsforumens undervegetation, utan (och ursäkta att jag här, för formens skull, lockas till en annan mossig metafor) sticker upp sitt fula tryne i etablissemanget som en rumsren argumentationsteknik. Inte bara för att Lokko skrev det eller för att Expressen publicerade, utan för att inga motdebattörer undrat över giltigheten i denna 2000-talets mest marxistiska kultursidestext.

Annons Annons

bryt

Detta handlar inte om att jag vill ge Lokko mothugg om Neos första nummer, som även jag fann både ideologiskt och publicistiskt misslyckat. Svensk magasins­kultur behöver inte en ny spegelvänd Ordfront eller Arena utan, säg, en vänsterorienterad tidning som vågar publicera konservativa skribenter och vice versa – som Atlantic Monthly publicerar Barbara Ehrenreich, eller Rolling Stone anställer PJ O’Rourke.

Nej, det jag reagerar mot är att Lokko tar en fånig fluga som fullständig intäkt för att döma ut en person han inte ens tar reda på vem det är; för att medvetet göra honom till en icke-person som han sedan efter eget huvud kan koppla ihop med rävjakt (!), i stället för att fundera över den mer relevanta frågan: hur kan Neo vara så nojsigt omogen trots att Nicklas Lundblad ligger bakom? Ja, ”VDn med flugan” har inte bara ett namn – han är en av landets just nu viktigaste, och ideologiskt ifrågasättande, juridiska debattörer.

Lokkos klassretorik handlar alltså inte enbart om att han zoomar in en herrfluga på en frimärksbild utan om att han i samma andetag endast beskriver Lundblad som ”VD” – och inte ”redaktör”, som det också står bredvid bilden i Neo. Det enda som fattas är en ”fet nacke” att knyta den där flugjäveln kring.

bryt

Detta klassretoriska trick är ingen bagatell. Det är redaktörskapet, det tesprövande journalistiska, som är Nicklas Lundblads grej. Han ”skulle ha kunnat dra sig tillbaka och idka rävjakt på godset, men valde i sin storsinthet att i stället sprida sin enorma kunskap till oss dödliga”, skriver Lokko – om en debattör som det senaste året gjort sig känd som en av de mest passionerade proteströsterna mot justitieminister Thomas Bodströms kampanjer för att slå vakt om storföretagens ”upper hand” i fråga om upphovsrätts- och patentfrågor.

”Någonstans är det alltid svårt att hysa starka känslor för en vinnare med ekonomiskt övertag som automatiskt likställer empati med välgörenhet”, fortsätter Expressentexten, om en skribent och redaktör som krigat hårt för de smås rätt gentemot kapitalet – för små ideella popband, för självständiga småföretag som brinner för sina idéer men riskerar att ätas upp av de storföretag som backas av Bodström.

Tidningen Neo är, som sagt, en helt annan sak. Jag skulle vilja rekommendera den att anlita skribenter som Andres Lokko. Ideologier lever bara under prövning.

Fler avsnitt
Fler videos