Gå direkt till textinnehållet

Nadia Jebril: I täten för slöjstimmet

Somliga vallfärdar till indiska tempel för att finna sig själv. Nadia Jebril, som satte i gång slöjdebatten i Sveriges Television, tog tåget och flyttade hem till Lund.

Somliga vallfärdar till indiska tempel för att finna sig själv. Nadia Jebril, som satte i gång slöjdebatten i Sveriges Television, tog tåget och flyttade hem till Lund.

– Jag behöver tid för att smälta allt som har hänt och lära mig mer. Om jag ska jobba som journalist och bli betraktad som annat än en symbol måste jag först skaffa mig en rejäl kunskapsbas.

Steget från att vara TV-reporter i ett hektiskt mediestockholm till att åter jobba i familjens kiosk på Vildandstorget i Lunds utkant kan tyckas långt. Men för Nadia Jebril gav halvåret på Mosaikredaktionen mest av allt en påminnelse om vikten av utbildning för att bli tagen på allvar i yrkeslivet.

– Senaste åren har varit hektiska, men jag har insett att om man ska kunna göra ett bra jobb som journalist och påverka på allvar måste man ha en bred bas av kunskap att utgå ifrån.

Till en början handlar det om att komplettera historia på Komvux, för att därefter kunna sikta på att läsa religionsvetenskap på universitetet.

När jag träffar Nadia Jebril behöver vi inte röra oss många meter under någon timmes tid – från Domkyrkan till Café Ariman – för att hon ska hälsa och småprata med närmare ett halvdussin bekanta:

– Jag tycker om att prata med människor och det känner nog folk av, så jag möter nya människor varje dag. Som på biblioteket, där det kan bli svårt att plugga för att det blir så mycket snack, berättar hon.

Målmedveten

Nadia Jebril är lättpratad, spontan, oförvägen, och för att vara 20 år – märkbart målmedveten. När vi diskuterar var hon ska fotograferas föreslår fotografen att Nadia ska vandra utanför Lundagårds akademiska miljö, jag föreslår att hon står på en vidsträckt vinteråker med lärdomsstaden i horisonten. Nadia själv vill helst se sig i en miljö med rörelse i ett ungt och levande stadsliv. Väl framför linsen blir hon fort bekväm och ger fotografen muntra instruktioner:

– Svart-vit film tycker jag om, verkligen. Men ta några profilbilder till, jag gillar profilbilder.

Nadia Jebrils målmedvetenhet var också avgörande för att hon slungades in i mediecirkusen. Som femtonåring hade hon gjort en hemsida om islam på svenska, den enda med en kvinnlig avsändare. När Mosaik-redaktionen upptäckt sajten och bett henne vara med i en studiodebatt om slöjan som fenomen började mediemaskineriet gnissla igång. Kombinationen ung muslimsk kvinna i svart slöja och skånsk dialekt slog an ett rungande ackord i tiden.

Praktik på Mosaik

Hösten 2000 ringde Mosaik-redaktören och erbjöd henne tre veckors praktik. I samma veva ombads hon även skriva artiklar på nättidningen Sourze, där bland annat en text betitlad Slöjstimmet rönte uppmärksamhet. Under 2001 blev hon som första muslim projektassistent på Sveriges Kyrkliga Studieförbund och hon började skriva krönikor i Sydsvenskan. Här fanns uppenbarligen någon som kunde föra diskussionen bortom slagord och fördomar.

Hon var rätt kvinna, med religion i rätt tid, kort med hennes namn trycktes ner i redaktionernas Rolodexar och sommaren 2002 erbjöds hon att bli programledare på Mosaik.

– Visst blev jag jättesmickrad men samtidigt var jag kluven, allt kom så plötsligt och den enda journalistiska erfarenhet jag hade var det jag hade från medieprogrammet. Då blir det ju så att det enda jag kan tillföra är mina egna erfarenheter som ung muslim i Sverige. Det finns en risk att man får spela rollen som proffsblatte i stället för journalist, berättar hon.

Men hon ville inte försitta chansen att påverka och tackade ja. Efter detta kom beskedet från TV-ledningen att en programledare i TV inte fick ha slöja.

– Jag förstod faktiskt deras tanke, det är klart att det kan kännas ovant för många med en slöja som drattar runt i rutan. Jag hade heller inte lust att börja första arbetsdagen med att anmäla cheferna till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Så jag sa inget. I stället blev jag erbjuden att jobba som synlig reporter på Mosaik ett halvår, detta för att testa om det skulle bli reaktioner, det var nästan som en liten kupp mot SVT-ledningen. Jag tyckte det var bra, för det var ett steg på vägen att få slöjan accepterad i det moderna TV-Sverige.

“Bra att debaten kom upp”

Nadia trivdes med arbetet. Fyra månader efter att hon hade börjat ringde en journalist från radioprogrammet Människor och tro som hade fått höra att hon stoppats som programledare på grund av slöjan. Nadia ville inte uttala sig med namn i programmet utan tyckte att man skulle ta upp frågan på ett principiellt plan.

– Att den kom upp var bra, för det här var en grej som ledningen inte alls hade tänkt skulle bli aktuell över huvud taget. Det fanns ingen policy om slöjan, det var på tiden att diskussionen kom upp.

Hur ser du på kritiken om att slöjan gör att du framstår som partisk?

– Jag kan inte alla detaljer om hur journalistiken ska hantera objektiviteten, men tycker spontant att det viktiga är att jag utför mitt journalistiska arbete så objektivt jag bara kan när det krävs, och misslyckas jag får jag väl prickas i Granskningsnämnden. Hur som helst blev det en policyändring på SVT, och så här i efterhand känns det häftigt att ha medverkat till den.

Erfarenheterna från mediebranschen och Stockholm är blandade. Stockholm är möjligheternas och ambitionernas stad, men också en stad med en stress och press som hon slipper i Lund:

– Jag blev nog lite förvånad över att det jag såg av mediebranschen var så etniskt och framför allt religiöst enhetligt. Erfarenheterna från SVT var jättekul, men sen var det också lite av en besvikelse att man hade så svårt att se mig som individ bakom slöjan, det var som om hela min identitet vore upphängd på en bit tyg, säger hon.

Hellre skriva än TV

Hennes håg står fortfarande till journalistiken, men som tidigare är det snarare skrivandet än TV-mediet som är det långsiktiga drömjobbet.

– I TV-debatter måste allting förenklas så långt. Positioner och prestige i stället för samtal och fördjupning. Skrivandet erbjuder helt andra möjligheter till att visa fler bilder av verkligheten.

Upplever du att det finns något grundläggande fel i dagens journalistik?

– Kanske inget grundläggande fel, men fel fokusering, ofta när det gäller invandrings- och integrationsfrågor. Röda Korsets mediegrupp Quick Response gav ut en jättebra bok om det där, som beskrev väl hur jag känner det. När jag läste boken där de uppmärksammar hur medierna beskriver folk med utländsk bakgrund, då tänkte jag, ja, det går att påverka.

Nadia Jebrils familj har palestinsk bakgrund, och i familjen sade de ibland att de tagit det bästa ur de länder de kom från respektive till. Ingen av hennes systrar bär ännu slöja. Ändå valde hon själv att vid femton års ålder bli aktiv muslim och täcka håret. Hon gillar inte frågan, men jag måste ändå ställa den.

Varför slöja?

– Jag vet inte varför det är så intressant. Det är en personlig sak, har med mina behov att göra. Om du lär känna mig som individ kommer du också att förstå det där, säger hon och förklarar att hon är enormt trött på att avkrävas snabba förklaringar till denna tygbit.

– Ofta vill de som frågar ändå inte förstå, de har glömt förklaringen efter några minuter eller frågar sen något som visar att de ändå inte har fattat, suckar hon.

Men något budskap finns där ändå. Så småningom tycker jag mig ana ett svar. Slöjan handlar om att vilja bli sedd och accepterad som individ, där personligheten måste få ha olika delar, traditioner, arv och värderingar och där inte alla av dem måste följa den traditionellt svenska normen.

Att man som ung, muslimsk svensk tjej och med utländsk bakgrund vet att man alltid kommer att ifrågasättas, och att man därför vill markera att de skillnader som syns i hår- och ögonfärg är skillnader som bär värden man vill vara stolt över och framhäva.

– Det handlar väl också om att försonas med sin historia. Behålla något som är värdefullt men ändå ta ett steg framåt. Bevara traditionella värden i en modern tid, säger Nadia.

Trött på alla fördomar

Ett steg framåt är underförstått ett steg mot västerlandets tekniska och ekonomiska landvinningar, vilket kanske visar vilken position i historiens och framåtskridandets kronologi som islam intar även i Nadia Jebrils undermedvetna. Vi lever båda på en kontinent där muslimen symboliserar den andre, den efterblivne, och ofta onde, vilket syns i underströmmarna av förakt mot muslimer och araber som sipprar ur samhällets skrevor i tid och otid.

På senare tid har islam och mellanösterns traditioner fått representera det obegripliga, orättvisa och onda.

– När jag hör fördomarna blir jag inte direkt ledsen, snarare trött. Så många diskussioner jag får ta om det här, där jag ställts till svars för var jag kommer ifrån. Man börjar om från början igen och igen och igen, ibland också med samma människor. Ofta känner jag: Nä jag orkar inte, jag går hem och lägger mig nu.

– Så jag känner mig inte direkt förolämpad, för samtidigt är problemet och ansvaret inte hos de som drabbas, utan hos de som har fördomarna. Jag skulle önska att jag skulle slippa stå till svars för vad alla muslimer gör i världen. Och jag skulle önska att man i första hand inte blir bedömd för vad man är, kommer från eller är klädd, utan för vad man gör. Det är långt dit, reflekterar Nadia Jebril.

pf@sjf.se

Fotnot: Den bok av Quick Response som nämns i texten heter Reaktion och gavs ut i fjol på förlaget Pocky.

Fler avsnitt
Fler videos