Gå direkt till textinnehållet

”Jag var osäker på om det skulle beröra andra”

När Göran Rosenberg som praktikant blev utnämnd till kulturredaktör på Folkbladet Östgöten förstod han att han hade talang för yrket. Journalisten som egentligen ville bli ingenjör berättar om de höga krav han ställer på sig själv och hur han drivs mot det rena författarskapet.

Det ringer i Göran Rosenbergs telefon. En gammal bekant till honom har tydligen, genom sitt lägenhetsfönster, sett oss där vi sitter på en liten mur utanför ett café på Kungsholmen i Stockholm. Hon vill komma ut och få sitt exemplar av den senaste boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz signerad. ”Självklart”, säger Göran Rosenberg, ”kom ut du”. Efter en liten stund stegar väninnan ut genom porten tvärs över gatan.

Det visar sig vara Monica Birnick, före detta annonsförsäljare på den nu nedlagda tidskriften Moderna Tider som Göran Rosenberg startade 1990.

Det är ett kärleksfullt återseende dem emellan, och de skojar friskt medan de omfamnar varandra. När Göran Rosenberg börjar leta efter en penna att signera boken med ställer jag min Pilot Véga Gel till förfogande, men han nekar till förmån för Monica Birnicks Mont Blanc i metall. Ett tecken på den kontroll Göran Rosenberg vill ha över sitt skapande; man kan inte skriva med vilken penna som helst.

När hon går ber hon honom att hälsa till dottern Vanna, känd från bland annat humorprogrammet Kvarteret Skatan i Sveriges Television.

– Det ska jag göra, svarar han. Vi ska äta lunch tillsammans i morgon.
Att Göran Rosenberg blev journalist kom som av en ”sinkadus”.  Han hade egentligen tänkt studera till ingenjör, men hade ”inte tillräckligt med poäng för det”. Journalist var heller inget yrke som ansågs gångbart inom familjen; det var ”riktiga” jobb som gällde, som till exempel doktor eller just ingenjör. När han fick reda på att det fanns en journalisthögskola kom det som en överraskning, men han sökte in 1968 och utexaminerades ett par år senare.

Studieperioden präglades av en osäkerhet om huruvida yrket var något för honom. Men under praktiken på Folkbladet Östgöten i Norrköping upptäckte han sin talang för journalistiken.

– Jag var duktig. Jag var bra på att skriva, jag var på hugget och skrev långa serier. Jag blev så småningom också kulturredaktör trots att jag bara var praktikant. När jag kom tillbaka till journalisthögskolan tog jag ett vikariat på Expressen medan jag gick sista terminen. Där jobbade jag nätter och helger.

Göran Rosenberg fick efter det anställning på A-pressen, den socialdemokratisk tidningskoncernen som gick i konkurs  1992. Tiden där kom att visa sig ovärderlig för hans utveckling som skribent.

– Det var min journalistskola, långt mer än vad journalisthögskolan var, för på A-pressen fick jag göra allt. Jag fick i stort sett fria händer att bevaka vad som helst. Jag skrev om ekonomi och politik, jag gick på presskonferenser, rotade i kanslihuset och läste utredningar. Och när jag skrivit allting fanns jag nästa dag i tidningar över hela landet. Jag var bara 22 år då så det var en otrolig egoboost.

Det som alltid har varit drivkraften bakom Göran Rosenbergs journalistik och skrivande är en vilja att försöka förstå vad som händer i världen för att sedan återge det på ett sätt som känns relevant för honom själv. Han har ett enormt kontrollbehov över sitt skapande vilket gör att det är den skrivna texten som passar honom bäst, trots att han under flera år jobbat med TV.

– Jag ställer höga krav på mig själv och på det jag gör. Jag har gjort mycket TV, men det är ju, på gott och ont, en kollektiv produkt. Man gör det med andra, vilket också är väldigt roligt fast på ett annat sätt. Men skrivandet, i all sin ensamhet, det passar mig bra. Skrivande är så direkt mellan idé och tanke till resultat, medan TV har väldigt många mellanled. Ibland kan det bli fantastiskt, och det är väldigt roligt. Det är inte så att jag tycker att TV är mindervärdigt på något sätt. Men om jag själv hade lärt mig att hantera en kamera hade det kunnat bli annorlunda.

I dag medverkar han som programledare i nysatsningen TV4 News som han trots allt tycker fungerar bra. Han direktsänder en halvtimme i veckan och får göra inslagen ”mycket efter eget huvud”.

Annars leker han ibland med tanken att återigen starta en tidning likt Moderna Tider. Det som stoppar honom är att han inte riktigt känner att han orkar med den sortens åtaganden längre. Jobbet som chefredaktör var svårt, i alla fall till en början, men han trivdes under åren på tidningen.

– Moderna Tider var på ett sätt ett försök att introducera den typ av journalistik som finns väldigt mycket i USA. Jag var ganska influerad av amerikanska tidningar och tidskrifter, och det var en typ av lite längre, välresearchade artiklar och reportage med mer litterära grepp som vi försökte göra där. Jag höll på i nio år med den tidskriften och lyckades, tycker jag, undan för undan etablera den som en sådan arena.

1999 avgick Göran Rosenberg som chefredaktör för tidningen, som lades ned tre år senare. Under den tid som tidskriften var i gång hann den dock bli tämligen framgångsrik. 1993 belönades bland annat Göran Rosenberg med Stora Jour­nalistpriset för sitt arbete med Moderna Tider.

– Det var väl egentligen ett pris som utgick till hela tidningen, men någon var ju tvungen att ta emot det.

Göran Rosenberg har också fått stor uppmärksamhet för sitt författande. År 2000 blev han hedersdoktor i journalistik på Göteborgs universitet och anledningen var främst att hans böcker var av hög kvalitet och nådde upp till en särskild akademisk nivå.

Genom åren har han hunnit skriva en hel del, och i april i år kom han ut med just den bok som Monica Birnick ville få signerad: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Den är både en självbiografi och en skildring av hans fars liv och flykt från de tyska koncentrationslägren vid Andra världskrigets slut.

Boken är Göran Rosenbergs livsepos, hans viktigaste verk någonsin.
I 30 år, enda sedan han först började fundera på att skriva böcker, har han velat berätta sin fars historia. Fadern, och även modern, lurade döden i koncentrationslägren. I Sverige kämpade de för att försöka anpassa sig till livet i det nya landet, de försökte skapa en grund för sig själva och sin son.

Men sviterna efter fångenskapen drev till sist fadern att ta sitt eget liv. Göran Rosenberg var då elva år.

– Min fars liv var en historia som jag inte kände till och jag kände att ”det här måste jag någon gång utforska”. ”Vart kom han ifrån, vem var han, vad hände?”. Men sedan tog det alla de här åren innan jag kände mig mogen rent litterärt att skriva boken. Jag visste heller inte om jag skulle kunna få reda på särskilt mycket, om det fanns dokument att finna. Jag hade respekt för uppgiftens svårighet.

Med all rätt. Arbetet var en lång och utdragen process – åtta år tog det att sammanställa allting från det att den första meningen var på plats. Men med facit i hand är han nöjd med slutresultatet och den respons han fått från läsare.

– Jag var osäker på hur andra skulle uppfatta det, om det skulle beröra andra än de allra närmsta. Sedan kände jag att ”vem orkar läsa en bok till om pappa och Auschwitz”, så jag är väldigt förvånad över framgången. Jag har fått ett kvitto på att den här boken berör väldigt många.

Med boken har Göran Rosenberg också nått en form av brytpunkt i sin professionella bana. Han har under lång tid pendlat i gränslandet mellan journalistiken och författarskapet, men nu känner han att han har tagit ett steg ut ur det förstnämnda och in i det sistnämnda.

Det har gett honom mer­smak och en indikation om vad han vill hålla på med hädanefter. Krisen inom journalistiken har också gjort att yrket inte längre går att försörja sig på, säger han. Det går det visserligen inte med författandet heller, men måste han välja tar han hellre det senare.

Men hur ska du få ihop det då? undrar jag. Han skrattar lite lätt och säger att han inte riktigt vet, att han får söka stipendier och dra ned på omkostnaderna. Alternativet vore att gå över till att skriva för någon kommersiell verksamhet, vilket är uteslutet för honom. Det vore som att byta själ, att helt bryta med vad som en gång drivit honom till att skriva och berätta.

Klart är i alla fall att det är det rena författandet som lockar i framtiden, och han har ett antal bokidéer som han ämnar bena ut under sommaren. Vilka de är vill han helst inte delge. Inte än, i alla fall.
 

FAKTA

Göran Rosenberg
Född: 1948 i Södertälje.
Familj: Ja.
Bor: I lägenhet på Kungsholmen, Stockholm.
Bakgrund: Praktik på Folkbladet Östgöten och vikariat på Expressen under studietiden, efteråt anställning på A-pressen. Därefter inrikesreporter på Sveriges Radio, reporter på Rapport, Aftonbladet, programledare i Magasinet, USA-korrespondent åt SVT, chefredaktör på Moderna Tider, kolumnist i Dagens Nyheter samt Journalisten. I dag frilans som programledare på TV4 News, samt som kulturskribent i Svenska Dagbladet och krönikör i God morgon, värld­en!, P1.
Drivkraft: ”Att förstå världen.”

Fler avsnitt