Gå direkt till textinnehållet

”Jag kommer aldrig göra saker lite lagom”

För 20 år sedan lade Lotta Härdelin kameran på hyllan för att inte bli cynisk och stagnera. Sedan blev hon chef, gick in i väggen – och kom tillbaka som fotograf. Allt i yrket hade hunnit förändras.

Hur svårt kan det vara?
Frågan har återkommit i Lotta Härdelins liv. För faktiskt, hur svårt kan det vara att springa ett maraton, eller greppa nationalekonomi? Hennes undran har varit genuin, om än uppblandad med en djupt liggande drivkraft att utmana sig själv (och lett fram till genomförda långlopp och en civilekonomexamen).

Idag kanaliseras Lotta Härdelins envishet och energi i arbetet som bildjournalist på Dagens Nyheter som hon kallar ”makalöst meningsfullt”. Hon är antitesen till den traditionella bilden av en pressfotograf som får en lapp i handen. Visst gör hon rappa jobb på hemmaplan åt DN, men framför allt driver hon själv bildprojekt. Får idéer från något hon hört eller läst, som hon researchar intensivt, bollar med reportrar och gör allt för att få genomföra. Är ibland ”rätt jobbig” för att få redaktörer och chefer att ta beslut i tid.

Ett axplock från de senaste åren: reportage om hotade ursprungsbefolkningar i skogsskövlingens Amazonas, om skolbarn i luftföroreningarnas Indien, om rohingyaflyktingar i Bangladesh, om trädboende miljöaktivister i Tyskland. För att inte tala om hennes ikoniska bild av hur tungt beväpnade medlemmar av svenska Nationella insatsstyrkan dansar tryckare i en tillitsskapande övning. Hon följde gruppen i ett år efter att först ha bearbetat dem lika länge, vilket säger något om hur hon jobbar.

Annons Annons

Lotta Härdelins första fotografliv var också fullt av action, men idéerna var sällan egna. Efter uppväxten i Örebro, där hon stängde dörren till en möjlig tenniskarriär för att fotografera åt Nerikes Allehandas ungdomsredaktion Komet, kom hon till Stockholm 1993. Jobbade på Pressens bild och snart på DN där hon togs in av fotografen Sven-Erik Sjöberg, som hon lärt känna på alla politikpresskonferenser. Under åren som följde sade hon ja till det mesta. Var i Kroatien med Birgit Friggebo vid krigsutbrottet på Balkan, tillbringade fem veckor i Latinamerika, åkte till OS i Atlanta med den första digitalkameraprototypen. Lärde sig massor. Men:
– När jag hade gjort det i fem, sex år kände jag ”jaha – nu då?”. Jag tittade på mina äldre manliga fotografkollegor som hade rest jorden runt 22 varv, och kände att det fanns ett visst stråk av cynism i det där. Jag kunde inte se mig själv på samma plats om fem år, såg inte hur jag skulle kunna utvecklas. Syret för fotografer att driva egna projekt fanns inte då, säger hon när vi ses på DNs redaktion en solig majförmiddag.

Så när millennieskiftet närmade sig tog hon tjänstledigt för att plugga. Det låg nära till hands med två akademikerföräldrar; hon tänkte sig en examen i statsvetenskap. Men de rätta fördjupningskurserna fanns inte och Lotta Härdelin fick fikakompisar som pluggade ekonomi. Ämnet hade status – och hon blev sporrad av alla som tvärsäkert uttalade sig om räntenivåer. Plötsligt stod hon med en civilekonomexamen utan att riktigt ha planerat det, och utan egentligt ekonomiintresse. Hon försökte föreställa sig vardagen på ett globalt konsultbolag, vilket var vad hon tänkt sig. Åka till jobbet, öppna ett Excelark i datorn.
Släpig röst:
– Sitta där, timma ut och timma in…

Därför var det lätt att säga ja när nya DN-chefen Joachim Berner ville ha tillbaka henne, som chef.
– Jag vet att det bara är mitt jobb, men DN är viktig på riktigt. Precis som public service; det är viktigt för demokratin. Jag värnar verkligen DN.

I något decennium loopade Lotta Härdelin runt i chefsleden i Marieberg: bildchef, nyhetschef och visuell chef i redaktionsledningen. Som final i chefssvängen drev hon omgörningen av DNs redesign och ansvarade för att den synkroniserade med en övergång till en ny redaktionell teknikplattform – två gigantiska förändringar som skulle genomföras på rekordfart. Pang, där var väggen! Så utbränd var hon att husläkaren skickade henne direkt till Karolinska institutets stressmottagning.

När hon kravlat sig upp igen ville hon inte vara chef längre. Lusten fanns inte. Hon minns hur DNs nyrekryterade hr-chef protesterade när hon ville återgå till bildredaktionen: ”Varför? Fotografer trycker ju bara på knappen.”
– Synen på fotografyrket är daterad. Många tror att det fungerar som det gjorde 1973, men yrket har förändrats så otroligt mycket. Jag skulle säga att det är det mest intressanta yrket i mediebranschen. För du jobbar med så många uttryckssätt. Du kan skriva, jobba med ljud, rörligt, stillbild, vr… Har du en idé om vad som är viktigt, frågor som förhoppningsvis går i takt med vad tidningen tycker är viktigt, då är det hur spännande som helst.

Ämnena i Lotta Härdelins fokus är demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter. Och klimat. Det går att exakt tidsbestämma när hennes klimatintresse vaknade på allvar. Det var i Sibirien, en dag i juni 2017, på reportage med Rysslandskorren Anna-Lena Laurén.
– Vi stod på 25 000 år gammal permafrost som smälte. Det bara rann, benen började sjunka ner i dyn. Sedan dess har jag försökt allt mer att få gehör för den typen av reportage, säger Lotta Härdelin.

När Lotta Härdelin nyligen stod i gul skinnjacka på en scen på JMG i Göteborg och tog emot Nils Horner-priset ”för att hon med sin utrikesfotojournalistik skapar stark närvaro och fångar den utsatta vardagen i världens krishärdar”, förklarade hon att hennes jobb mest handlar om att skapa tillgång till scener som kan berätta en historia.
– Som i bästa fall kan hjälpa oss att förstå vår samtid, oss själva och öppna för en dialog om viktiga ämnen.

En annan sak Lotta Härdelin sade där på JMG var att ”man måste ha med ljusare berättelser. Annars orkar människor inte.” Det där, visar det sig, vill hon nyansera. I alla fall när det handlar om klimatkrisen.
– Jag kan bli så provocerad. Planeten befinner sig i ett nödläge. Då kan vi inte ägna majoriteten av vår tid åt att leta positiva exempel, som att någon börjat tillverka sugrör av bambu!

– Däremot, om vi gör ett reportage om smältande permafrost – en ganska nattsvart historia – så kanske det finns strimmor av hopp i den historien. Samma forskare som säger att den är övertygad om att civilisationen kommer att gå under inom den här generationen, kanske ändå håller på med något lovande projekt för att återskapa naturmiljöer. Vi ska anstränga oss för att visa de ljusa stråken i det nattsvarta, men kan inte komma ifrån att huvudhistorien faktiskt är dyster.

Lotta Härdelin tycker mycket om att samarbeta. ”Att jobba själv är inte min grej.” Här diskuterar hon tekniska lösningar för ljudupptagning med kollegan Patrik Miesenberger.

Lotta Härdelin är en person med hög energi; hon vet att hon aldrig kommer göra saker ”lite lagom”. Samtidigt har hon tvingats lära sig att värna sina gränser. Så när oväntat många av de idéer hon satt i rullning plötsligt faller ut nästan samtidigt – hon har rest ”vansinnigt mycket” det senaste halvåret – förstår hon att gå ner i puls mitt i pådraget. Det kan vara att läsa en roman en kvart eller att ta en lunchjogg. Glömmer hon att planera in återhämtning insisterar cheferna på att det är dags att ta ut komp.

Att ta upp fotografyrket igen 2012 innebar att behöva lära sig allt från grunden; analogt hade blivit digitalt. Sitta med en blixt en hel dag, göra DN Grattar i ett halvår. Först det senaste året, ”efter en lång traineeperiod”, börjar Lotta Härdelin närma sig frågan om vilket hennes eget bildspråk är.
– Jag vet inte än, jag håller på och undersöker det.

Det hon vet är att berättelserna är det centrala och att de kan förmedlas på olika sätt. Hon gillar vr-kameran, har experimenterat med 360-gradersberättande och funderar på hur ljud och stillbild bäst gifts ihop.
– Som chef kände jag mig mer mogen, som fotograf har jag väldigt mycket kvar att utveckla. Det är jag glad över. Det har aldrig varit bättre tider för en bildjournalist, om man jobbar på rätt redaktion.

Lust och nyfikenhet har väglett henne genom yrkeslivet, och så den där viljan att utmana sig själv. Eftersom hon vill åstadkomma något med sina bilder måste hon fixa att som ormrädd sova i Amazonas eller att som höjdrädd hänga högt i sydtyska träd. Även om hon spelar ned det där. Pekar mot mycket mer högpresterande chefer som hon haft, och att man inte alls måste vara superatlet för att göra en halv Iron man – som hon just nu tränar för.

Modet, det kommer från mamman som alltid sade att Lotta Härdelin och hennes lillebror var kapabla till vadhelst de ville göra.
– Det tror jag påverkat mig i mitt arbete – och jag försöker föra det vidare till mina egna barn. Jag är fast övertygad om att vi människor kan långt mer än vi tror, att vi själva sätter begränsningarna. Jag vill få fler att våga försöka nå dit de siktar. Och kommer i framtiden försöka omge mig med männi­skor som delar den synen.

***

LOTTA HÄRDELIN
Ålder: 47 år
Bor: Stockholm
Familj: Maken Daniel, tre barn.
Drivkraft: Att göra mer nytta än skada. Och ha kul under tiden.
Aktuell: Gjorde reportaget om de svenska IS-barnen från al-Hol i
Syrien med Niklas Orrenius. Tilldelad Nils Horner-priset 2018.
Fritid: Tränar triathlon. Planterar en massa fröer. ”Det är ju så lätt att bara stoppa ner dem. Men sen reser jag så mycket, och så växer det, och jag får avlöna barnen för att de ska vattna, det blir en jävla cirkus.”

DN-korren Anna-Lena Laurén om kollegan:
”Hon är en idéspruta, en slavdrivare och en trogen vän. Lotta är väldig tacksam att jobba med i Ryssland där man måste improvisera och ingenting går som det är tänkt. Hon tar saker för vad de är och kämpar ända in i kaklet för att det ska bli så bra som möjligt. Med henne kan man sova i nenetstält ute på den sibiriska tundran och bli hembjuden till tanter i den svarta jordens kosackbyar och man vet att hon i hjärtat uppskattar och respekterar alla människor vi möter.”

Fler avsnitt