”Idag tycker jag om att bestämma”

Augusti 1997. En nyss fyllda 25-åring från Stockholm funderar på om hon ska skriva hyreskontrakt i Lund för en eller två terminer.
– Jag minns det väldigt väl: ”äh men jag hyr två”. Sedan har jag aldrig kommit tillbaka från Skåne, konstaterar Pia Rehnquist 23 år senare – förvisso numera med övernattningslägenhet i huvudstaden.

Den Pia Rehnquist som landade i Lund var högmotiverad för att plugga statskunskap. Bakom sig hade hon flera år på produktionsbolag. Där hon jobbat med tv-programformat som Sikta mot stjärnorna, lärt sig jobba hårt, och en dag vaknat och kommit ihåg att det ju var journalist – inte tv-byråkrat – hon skulle bli. Universitetsstudierna avverkades snabbt, hon fortsatte med journalistik i Skurup och kom som praktikant till Sydsvenskans inrikesredaktion. Blev duktig vikarie, blev utlasad, blev anställd, blev kvar i 19 år till, varav mer än hälften som chef. 2014-2020 var hon Sydsvenskans chefredaktör och utgivare.

Åren som redaktionell chef har inte varit ekonomiska medvindsår. Första chefsjobbet, på Lundaredaktionen, sammanföll med finanskrisen 2008. Sedan har det fortsatt i moll. 2013 var Pia Rehnquist redaktionschef under Lars Dahmén när HD-Sydsvenskan skulle slås ihop och 80 journalisttjänster skäras bort.
– Klart att det var jättetufft. Många som fick sluta var kollegor som hade lärt upp mig, som jag hade jobbat med. Men det var samtidigt tydligt att det behövdes.

Annons

Som journalist var Pia Rehnquist en stabil och leveranssäker nyhetsjägare, ingen stilist. Som chefredaktör en effektiv problemlösare – hon tycker att uppdraget är tillräckligt komplicerat för att låta surdegar som dysfunktionella arbetsgrupper bli liggande. Och mån om att behålla markkontakten.
– I vissa frågor har man högre trovärdighet när man slitit på golvet med alla andra. Risken för att fatta dåliga beslut ökar om redaktionsvardagen blir för långt borta. Jag visste väldigt länge vad jag pratade om.

Att avancera i chefsleden har aldrig varit ett självändamål, menar Pia Rehnquist, som älskade att vara journalist.
– Jag inser att det låter platt, men jag har faktiskt aldrig haft någon karriärplan. Det kändes helt overkligt när jag blev chefredaktör. Jag har haft samma drivkraft som när jag var barn, en sjuk nyfikenhet och en vilja att förstå mer.

– Men det har förändrats lite med åren. Jag är ofta en av få kvinnor i de här sammanhangen, jag tänker mer på ett annat sätt idag. Och jag har blivit van att bestämma, tycker om det och ska inte låtsas som något annat.

De sista åren på Sydsvenskan märkte medarbetare att Pia Rehnquist blev allt mer koncern­engagerad och allt mindre närvarande i det dagliga arbetet. Det som hänt var att hon också fått ansvar för HD-Sydsvenskans läsarintäkter, och en plats i Bonnier News ledningsgrupp. Nya förväntningar ställdes och resorna till Stockholm blev fler. Hon levererade, tog HD-Sydsvenskan från noll till 50 000 digitala prenumeranter, och erbjöds i våras att kliva vidare uppåt i Bonnierkoncernen. Lämna den så invanda tidningsmiljön för att bli publicistisk chef för Bonniers 40 lokaltidningar. Jobba med bas i Marieberg, Stockholm i stället för Triangeln, Malmö.

Hon brukar vara en ja-sägare, men den här gången tänkte hon ändå ovanligt länge på erbjudandet från vd Anders
Eriksson.
– Men det var nog lite för spännande för att inte säga ja. Jag hade också lovat mig själv att jobba någon annanstans när jag var 50, delvis för att jag varit så länge där. Det är nyttigt att lära känna andra människor, en ny kontext, testa att leda i en miljö där inte alla känner mig.

”Jag kommer sakna er och oroar mig lite för vem jag är utan er”, skrev Pia Rehnquist ändå till Sydis-medarbetarna när hon slutade i våras. Hon är tacksam över att hon fick sluta överströdd med vänliga ord trots de tuffa år som varit. Och lite stolt; det gick vägen till slut.
– Jag är ganska envis, uthållig, och tror jag har bidragit med en förmåga att titta lagom högt upp i skyn. Inte sjunka ner i dagens dy, men inte heller tänka ”hur ska det gå om tio år?”.

Just de styrkorna ser hon som viktiga i det nya uppdraget, som med en underdrift kan kallas utmanande. Tillsammans med affärschefen Mikael Nestius ska hon vända lokaltidningarnas vikande lönsamhet, nå nya prenumeranter och skapa en ekonomisk affär som bär sig långsiktigt, utan statliga stöd. ”Det handlar om lokaljournalistikens överlevnad”, säger vd Anders Eriksson om uppgiften. Det är här uthålligheten och det lagom långa framtidsperspektivet kommer in.
– Både Anders Eriksson och Mikael Nestius är jättebra att jobba med, men de har alltid bråttom. Det kan jag också ha, det går inte att lata sig mitt i en historisk omställning. Men jag har lärt mig att det ibland är smart att se på uppdraget som det maratonlopp, eller kanske till och med ultramaraton, det faktiskt är.

Konkret handlar jobbet som högst publicistiskt ansvarig på Bonnier News Local mycket om att lyfta frågor och gemensamma utmaningar, och ibland peka på lösningar. Till exempel: så här kan sajterna jobba för att öka andelen kvinnliga digitala användare. Några journalistiskt tvingande doktriner till de 38 utgivarna blir det inte, även om Pia Rehnquist förstås har tankar om vad som är bra innehåll.

Som Sydsvenskans chefredaktör var Pia Rehnquist inte jättesynlig i riksdebatten. Kommer hon ta större plats utåt nu?
– Mitt uppdrag är egentligen väldigt inåtvänt, att stå på en scen är inget självändamål. Men det finns viktiga frågor som man i mitt jobb kanske ser tydligare än andra. Till exempel att vi har en allt sämre fungerande offentlighetsprincip, där det mesta hänt de senaste åren. Den funderar jag på hur man kan adressera på bästa sätt för att väcka allmänhetens engagemang, så det inte blir ”stackars oss journalister”. Problemet är mycket större än så.

Hon gillade att få gifta ihop strategi med operativt arbete på Sydsvenskan och kommer kanske att sakna att själv få omsätta teori i praktik som hög chef. Även redaktionsvardagens dagliga samtal. Hon berättar att hon nyligen var på redaktionen i Malmö, och pratade länge med tidigare kollegor om videon som visar hur tågresenären Benjamin Antwi släpas ut av polis från tåget mellan Köpenhamn och Malmö.
– Efter ett tag kände jag att de andra redan hade pratat mycket om det där. Jo, jag kommer att sakna journalistiken.

Pia Rehnquist arbetar hårt och passionerat, men ligger inte vaken av jobbångest på nätterna. Yngsta sonen Albins autism har lärt henne vad som är viktigt på riktigt, och att livet är ständigt oförutsägbart. I perioder har det varit ”jättetufft” för familjen som bor i välmående lilla Bjärred utanför Lund, men Albins utmaningar har också gjort Pia Rehnquist till den hon är. Hon har lärt sig om tydlighet, om vikten av mänskliga relationer, blivit starkare. Om man ska bli väldigt privat, säger hon, handlar ju livet om att jobba med de kort man har.
– Att lära sig förhålla sig till ändrade förutsättningar hela tiden är något jag haft nytta av i mitt jobb. Det betyder inte att jag inte skulle ha gjort allt i världen för att han skulle slippa alla extra utmaningar.

Hon funderar lite till.
– Ja, jag förändrades mycket av att få familj. Även ur ett jobbperspektiv tror jag att det var till det bättre. Det är ju också typiskt en kvinna att ta upp det! Tror du en man hade sagt samma sak?

***

Pia Rehnquist
Ålder: 48 år
Bor: Villa i Bjärred utanför Lund, övernattningslägenhet i Stockholm.
Familj: Maken Niclas, affärsutvecklare på SLU Holding i Alnarp. Sönerna Gustav, 20, och Albin, 16.
Aktuell: Publicistisk chef för Bonniers lokaltidningar.
Bakgrund: Jobbade på produktionsbolagen Jarowskij och Endemol på 1990-talet. Sydsvenskan 2000-2020, bl a som nyhetsreporter, nyhetschef, redaktionschef och chefredaktör.
Fritid: Tränar, träffar vänner, är med familjen. Har slutat bekymra sig över att hon saknar fritidsintressen.
Drivkraft: Nyfikenhet och problemlösning.

OM REHNQUIST
”Pia är en duktig och erfaren publicist och en stark och skicklig ledare. Hon är tydlig, kommunikativ, driven, har en bra affärsförståelse och teknisk förståelse. Hennes uppdrag som chef över alla utgivarna är extremt viktigt.”
Anders Eriksson, vd, Bonnier News.

”Hon är bra på att inte blanda sig i detaljgrejer, småtjafs. Pia har en naturlig auktoritet som gör att hon inte behöver vara inne och pilla i allt. Under alla år har hon förblivit en människa, och ganska tydlig med vad hon känner. Man upplever att hon bryr sig om folk.”
Eskil Fagerström, reporter och fackklubbsordförande, Sydsvenskan.