”Det otänkbara är otänkbart tills det händer”

Det är i slutet på februari 2018 och Jesper Strömbäck står på Landvetters flygplats. Helt plötsligt börjar han storgråta. Han är på väg till Sundsvall för att föreläsa om boken Utan invandring stannar Sverige som han gav ut två år tidigare. Men orken är slut. Han har ingen kontroll. Han ringer företagshälsan och får en tid. Sen åker han upp och håller föreläsningen.

Varför i hela friden då?
– Jag hade lovat.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG i Göteborg har haft ett extremt arbetstempo under många år. När Journalisten går till arkiven visar det sig att han är den mest citerade medieforskaren i såväl svenska medier som internationell forskning åren före 2018. Han snittar på ett fyrtiotal föreläsningar per år, och ställer nästan alltid upp på intervjuer. Han har inte fått tillräcklig återhämtning och nu straffar det sig. I mars 2018 blir han sjukskriven för utbrändhet. Först två veckor. Sen förlängs det en månad, sedan en till.

All ork är slut. Han får kraftiga yrselanfall från ingenstans och glömmer saker. Han tvingas sätta upp regler för sig själv.

I oktober 2020, efter cirka 2,5 års sjukskrivning, är han tillbaka på heltid, men det är inte heltid på samma sätt som förut.

– På företagshälsan sade de åt mig att sluta säga att jag ska ”komma tillbaka”. Om jag kommer tillbaka till där jag var tidigare, då kommer jag tillbaka till företagshälsan också. Jag ska inte tillbaka – jag ska till något nytt. Jag ser mig som en nykter arbetsnarkoman. Jag jobbar inte för mycket nu, men den underliggande sjukdomen finns kvar där. Det är inget som kommer att försvinna, säger Jesper Strömbäck.

Före 2018 förekom hans namn årligen 400-500 gånger i svenska medier, enligt Retriever. Förra året förekom det 87 gånger, i huvudsak i Borås Tidning där han börjat skriva krönikor. Under hela 2020 ställde han bara upp på en enda intervju, i Dagens Nyheter. Det är en grundregel: i princip inga intervjuer.

– Jag är ändå tacksam. Jag har min fulla tanke- och analysförmåga kvar, jag har min läsförmåga, även om jag inte läser lika snabbt. Jag har inte förlorat någon förmåga, det är bara möjligheten att nyttja den fullt ut som är nedsatt.

”Jag ser mig som en nykter arbetsnarkoman.” Foto: Tor Johnsson

Vi sitter i arbetsrummet på coronaöde JMG. På skrivbordet står en Skriet-docka som panikvrålar när man trycker den på magen. Den kan vara ”mycket terapeutisk”, säger han. Han pratar sakta, eftertänksamt om sjukskrivningen, skrattar och skakar på huvudet åt sin egen oförmåga att se vad som var på väg att hända honom.

När samtalet kommer in på hans forskning och läget i mediebranschen sträcker han på sig i stolen och taltempot höjs. Det är den Jesper Strömbäck man är van att se i debatter och intervjuer.

Var är mediebranschen nu jämfört med 2018?
– Det är en djupt oroväckande utveckling, fast med vissa ljusglimtar. De traditionella medierna tappar både ekonomiskt och i förhållande till inte minst den yngre publiken. Samtidigt ser vi en framväxt av så kallade alternativa medier och myndigheterna och politiken blir alltmer professionaliserad med sin informationshantering. Den traditionella journalistiken pressas samtidigt som andra delar av informationsbranschen växer. Jag har svårt att se någon omedelbar vändning.

– Men ett par ljusglimtar är att SVT har startat flera nya lokala redaktioner, och att vissa medier ändå lyckas ekonomiskt med kvalitetssatsningar. Jag tänker bland annat på DN. Frågan är om det är en framkomlig väg lokalt. Är de lokala marknaderna tillräckligt starka? Jag är inte så säker. Där har dessutom vissa medieägare gjort strategiska misstag med den lokala förankringen, inte minst gamla Mittmedia, som förstörde eller kraftigt försvagade sina tidningar. Det gäller inte minst Örnsköldsviks Allehanda. ÖA hade extremt hög hushållstäckning. Det sjabblade man bort. Det är sorgligt.

ÖA är tidningen som låg på frukostbordet hos familjen Strömbäck under hans tonår. Han är född i Mölndal men familjen flyttade runt mycket under uppväxtåren. Pappa var sjökapten som gick i land när Jesper föddes. Mamma var grundskollärare.

– Alla flyttar gick bra förutom när vi kom till Örnsköldsvik. Det var i november i åttan. Där jag blev jag mobbad resten av åttan och nian. Det tände ett politiskt intresse i mig. Mobbning är en politisk fråga – också.

På gymnasiet blev han medlem i Folkpartiets ungdomsförbund och i samband med det började han skriva insändare.

– På den tiden kunde man ju springa upp på redaktionen och prata med folk, så jag var uppe på ÖA rätt mycket och lärde känna folk. I slutet av 1980-talet startade de en ungdomsredaktion som jag fick jobb på. Mina två intressen blev efter det politik och medier.

”ÖA hade extremt hög hushållstäckning. Det sjabblade man bort. Det är sorgligt.”

Vägen in i akademin var inte spikrak. Han ville satsa på politiken och var bland annat ombudsman för Folkpartiets ungdomsförbund i tre år och kandiderade till riksdagen i valet 1994. Han försummade studierna på informationsprogrammet i Sundsvall, tog ett uppehåll och fick ett vikariat som ledarskribent på Sundsvalls Tidning. 1995 gick han tillbaka till studierna och gjorde praktik och sommarjobbade som allmänreporter på ÖA. När Institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap vid dåvarande Mitthögskolan startade Demokratiinstitutet med inriktning på politisk kommunikation 1997 uppmanades han att söka en doktorandtjänst.

– Jag visste knappt vad en doktorandtjänst var; jag har ingen sådan akademisk bakgrund. Men jag sökte och fick tjänsten och hittade hem. Jag saknar inte politiken.

Och journalistiken?
– Jag kan sakna redaktionerna och redaktionslivet. Det finns ju en härlig känsla av att hela tiden vara i ett flöde av händelser. Det är stimulerande.

2011 utsågs han till huvudsekreterare och kanslichef för regeringens Framtidskommission som leddes av statsminister Fredrik Reinfeldt.

– Det var otroligt lärorika år. Jag var tvungen att sätta mig in i en massa ämnen som jag tidigare inte hade djupgående kunskaper i, men jag fick också se bakom kulisserna på politiken på den högsta nivån.

”Vad händer om vi helt plötsligt har en Orbán vid makten i Sverige? Är våra institutioner tillräckligt robusta för att stå emot det? Om de inte är det behöver vi stärka dem.” Foto: Tor Johnsson

Ett av de stora problemen för journalistiken 2021 är att verklighetsuppfattningarna blir alltmer politiserade, menar han.

– Vill man kompromisslöst berätta om verkligheten så sanningsenligt som möjligt så riskerar det att i vissa grupper leda till sjunkande förtroende, därför att de har en annan verklighetsbild och kan hitta andra medier som underblåser den verklighetsbilden. Jag är orolig för att den traditionella etablerade journalistiken kommer att utsättas för allt fler attacker.

Finns det inget hopp?
– Jag har ganska svårt att vara hoppfull när det gäller den här utvecklingen. Man ska alltid vara försiktig med att dra paralleller, men jag tycker ändå att USA visar vad som ligger i tangentens riktning.

– En sak som medierna historiskt har varit otroligt dåliga på är att förklara vad journalistik är och hur journalistik kommer till. Journalistiken behöver mer självrannsakan och mer självförtroende. Man måste fråga sig om man lever upp till kraven på journalistisk kvalitet, men man behöver också ha självförtroende att våga stå för vad man gör och inte huka när det kommer kritik från olika håll.

Ett bevis för att hoten är på allvar är att debatten om public service i stor del bygger på oriktiga antaganden om partiskhet. Debatten borde se ut på ett helt annat sätt, menar han.

– Om det är något vi lärt oss av utvecklingen i Ungern och Polen är det att auktoritära populisters strategi är att tömma de demokratiska institutionerna på innehåll. För att förhindra att det sker måste det finnas ett starkt juridiskt skydd, och det förtjänar att diskuteras mera. Är exempelvis säkerhetsmekanismerna som ska förhindra att framtida politiker nyttjar public service som ett verktyg tillräckligt starka? Nej, är mitt svar. Men det är svårt att få en nyanserad diskussion om det i det rådande debattklimatet.

Jesper Strömbäck varnar för passivitet i demokratifrågorna. Det som hänt i Ungern kan hända i Sverige.

– Demokratier bygger på en kombination av formella regelverk och normer som har byggts upp över tid. Man kan inte utgå från att normer respekteras. Vad händer om vi helt plötsligt har en Orbán vid makten i Sverige? Är våra institutioner tillräckligt robusta för att stå emot det? Om de inte är det behöver vi stärka dem.

Och hur gör vi det?
– Det otänkbara är otänkbart tills det händer. Vi måste göra det otänkbara tänkbart och agera utifrån det. Det gäller allt, från pandemier till rättssäkerheten och skyddet för mediernas och akademins oberoende.

Fakta

Jesper Strömbäck
Ålder: 49
Bor: Göteborg
Familj: Gift med Berivan Mohammed, pappa till  Loran.
Karriär: Ombudsman för Folkpartiets ungdomsförbund, ledarskribent på Sundsvalls Tidning, doktorand vid Mittuniversitetet i Sundsvall, gästforskare i Florida och Zürich, huvudsekreterare och kanslichef för regeringens Framtidskommission 2011-13, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot politisk kommunikation, först på Mittuniversitetet i Sundsvall, sedermera på JMG, Göteborgs universitet. Sedan 2020 krönikör i Borås Tidning.