Trump sabbade kärlekshistorien på Gräsö

I romanen Vargskytten utforskar journalisten och författaren Catrin Ormestad konflikten stad-land och den ostadiga manligheten personifierad i lantbrukaren Tillman Ruff som en morgon skjuter en varg på sin gård på Gräsö, illa förklädd till den fiktiva Roslagsön Wiggö.

Skottet delar ön mellan bofasta och sommarboende och Tillman inser att allt det som han värderar betraktas som toxiskt och anakronistiskt. Han har lika lite att erbjuda det ”globaliserade hbtq-kalibrerade it-samhället” som ön han bor på har; strömmingen är utfiskad och Wiggö är för litet för att bära modernt jordbruk.

Catrin Ormestad är bosatt i Tel Aviv men tillbringar mycket tid i Sverige – och somrarna på Gräsö. För Svenska Dagbladets eller The Economists läsare är hon förmodligen mest känd för sina reportage från Gazaremsan och kommentarer kring konflikten mellan Israel och Hamas – för sisådär fem sex år sedan.

Vi träffas i en hotellobby i Stockholm. Hon anlände föregående kväll från Tel Aviv med mellanlandning i Wien. Det har blivit svårare att hitta flyg till och från Israel sedan krigsutbrottet.

– Någonstans kändes det helt rätt att skriva klart boken samtidigt som kriget rasade. Den instabila och otrygga världen som vi är på väg in i fanns också som en underström i boken för mig. Tiotusentals utlänningar evakuerades men jag tänkte att om jag stannar nu kommer jag att lära mig något, så att jag kommer att vara bättre förberedd den dagen när det kommer ryska missiler över Östersjön eller miljoner klimatflyktingar över gränsen.

Lärde du dig något?
– Jag tror det.

Vad?
– Att göra så här.

Hon vänder sig i fåtöljen och spanar ut över lobbyn.

Du lärde dig att se dig om efter faror?
– Och att aldrig ta normalitet för givet. Så här. Jag anlägger ett utifrånperspektiv på Sverige när jag skriver om Wiggöborna. Wiggö, som är Gräsö, har nästan mer gemensamt med Israel än med Stockholm, eftersom i Israel och på Wiggö lever man i verkligheten som den är, inte i verkligheten som den borde vara. I Sverige finns ett slags naivitet, en mjukhet i hur man tar sig an frågor. En tilltro till att världen blir bättre. Jag är inte så säker på att det kommer att funka att vara naiv i framtiden. Historielösheten vi lever i kan bli farlig.

Du menar att vi är fredsskadade?
– Ja, jag tror nog det. Vi betalar fortfarande priset av vår neutralitet under andra världskriget.

Vargskytten har verklighetsbakgrund. I augusti 2002 sköt lantbrukaren Henrik Manfredsson på Gräsö en varg för att skydda sin tamboskap. Han friades i de första instanserna men dömdes i Högsta domstolen för grovt jaktbrott till 120 timmars samhällstjänst.

– Jag har inte jobbat som journalist på länge och förvånades över hur mycket journalist jag fortfarande var när jag skrev boken. Det var mycket research för en roman, säger Catrin Ormestad.

Hon tog in vilken stor händelse det var på en liten ö och hur det delade befolkningen mellan de personer som helhjärtat stödde skytten, vilket tenderade att vara de bofasta, och de personer som hade blandade känslor kring det sätt som vargen hade dödats på, och det var oftast sommargäster från Stockholm och Uppsala.

– En varg är inte bara en varg. Den representerar det orörda, vildmarken, ett ekosystem i balans. Den är också en symbol för ett samhälle där landsbygdens behov och rättigheter gång på gång får stå tillbaka för naturskyddsintressen som påtvingats dem av folk som inte ens bor där. Vargfrågan är otroligt laddad, i hjärtat av kulturkriget och vår västerländska historia, i vårt krig mot naturen. Innan människan skövlade skogen och fiskade ut havet dödade man vargarna. Det var alltid den första arten som utrotades när människan kom till en ny trakt.

I maj 2016 kom hennes förra bok, spänningsromanen Det nionde brevet, som också utspelade sig på Gräsö. Hon hade redan då funderingar på en ny roman, en kärlekshistoria i skärgårdsmiljö.

– Det blir fint, tänkte jag, men sen hände flera saker. Det började med Trump.

I november 2016 vann Donald Trump presidentvalet i USA. Populistiska partier började växa i Europa samtidigt som hotet från klimatförändringarna blev mer påtagligt och Catrin Ormestad väcktes ur sin klimatslummer ungefär samtidigt som den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA lades ned och USA drog sig ur Parisavtalet. Sen kom kriget i Ukraina.

– Jag kände att jag måste förhålla mig till den här världen som plötsligt brann och smälte runt omkring mig. Insikten om den globala katastrofen vi är på väg mot samtidigt som det plötsligt är krig precis överallt, gjorde att jag kände att jag inte kunde sitta och skriva en kärlekshistoria.

Samtidigt kände hon starkt för människorna på Gräsö och retade sig på den i liberala och progressiva kretsar illa dolda indignationen över populismens frammarsch.

– Tonen i diskussionen var nästan nedlåtande. Det antyddes att människor på landsbygden som sympatiserar med de här partierna är lite korkade och lite rasistiska. Det berörde mig faktiskt illa. Jag tänker på Gräsöborna, som är bland de bästa människorna i världen, varken fördomsfulla eller lättlurade, eller vad de nu anklagades för. Jag har tillbringat tillräckligt mycket tid på Gräsö för att veta att Sverige ser annorlunda ut på landsbygden än vad man ser om man bor innanför tullarna i Stockholm.

Vad ser man?
– Man ser skolor, fabriker och jordbruk läggas ned, man ser affärer som bara har öppet på sommaren och en kommun som bara vill satsa på turism. Man ser hur mycket hårt arbete och vilken företagsamhet som det faktiskt krävs om man ska kunna leva därute.

En särskild utmaning i skrivandet var att få ihop de allvarliga teman hon valt och samtidigt göra läsningen underhållande.

– Går det att skriva en litterär roman som är på något vis engagerande och hyfsat spännande som någonstans ändå handlar om avskogning, insektsdöd och växthusgaser, utan att den blir didaktisk och förnumstig? Går det? Jag vet inte. Förmodligen inte. Haha. Det får andra bedöma.

I boken kanaliserar Catrin Ormestad all klimatångest hon kunnat uppbåda i en av huvudpersonerna, journalisten Magdalena, som slits mellan å ena sidan jobbet i Stockholm som tillträdande chefredaktör på svenska Vanity Fair, å andra sidan att rädda världen en ö i taget.

– Genom gestaltningen av Magdalenas livskris ville jag ändå lägga fram tanken på hur fullständigt moraliskt oförsvarlig den civilisation som homosapiens har byggt faktiskt är, eftersom det sätt som vi lever på utgör ett akut hot mot en miljon andra arter och på sikt kommer att göra planeten obeboelig. Vårt civilisationsbygge verkar ofrånkomligen leda till att vi behöver evakuera till ett annat solsystem i Elon Musks rymdskepp, som en intergalaktisk gräshoppssvärm.

Catrin Ormestad hämtar andan. Det här är inte Magdalenas miljöengagemang, utan hennes eget.

– Vi diskuterar hur många individer i den här lilla inavlade slamsan av en vargstam som vi kan tillåta i våra skogar. Eller skogar förresten. Vi har ju inte ens skogar längre. Det är något slags trädplanteringar. Och blir älgstammen för stor börjar skogsägarna att klaga men blir den för liten får alla glada hobbyjägare inget att döda och det nöjet kan vi inte beröva dem. Därför sitter det en statlig tjänsteman vid något skrivbord och räknar hur många djur vi kan tolerera i vårt land. Det är någonting perverst och ödesdigert över det.

En bidragande orsak till att hon insisterade på klimattemat i romanen var att hon stört sig på debatten de senaste åren.

– Det pratas om att vi ska rädda planeten som om det vore en altruistisk handling, ungefär som att skicka en hundring till Musikhjälpen. Vi borde prata mer om att rädda oss själva. Om ekosystemen kraschar är vi ganska körda som art.