SR-korren om att möta krigets hemskheter på plats

I Ukraina jobbar Lubna El-Shanti i lag tillsammans med Johan-Mathias Sommarström, också han korrespondent på SR. De bor just nu på ett av de bättre hotellen i Kiev, ett av få ställen som fortfarande håller öppet, där i princip bara journalister från olika delar av världen bor.

I tisdags besökte de Butja. När Journalisten får tag i Lubna El-Shanti på onsdagen sitter de i en bil tillsammans på väg till Irpin. Flera gånger avbryts vårt samtal av högljudda larm eller ukrainska röster som ställer frågor in genom bilfönstret när de passerar olika checkpoints.

– Vid varje checkpoint finns polis eller militär, det är deras fordon du hör som larmar, berättar Lubna El-Shanti.

Annons

I Butja såg du med med egna ögon den förödelse och död som chockat världen. Hur gör du för att hantera dina egna känslor?
– Jag och Johan-Mathias har framför allt varandra, vilket är det viktigaste. Vi kan prata om det vi är med om. Bland annat har vi sett kvarlevorna av en familj som bränts på bål. Framför allt har vi träffat människor som upplevt de här mardrömslika dagarna med ryska soldater. Samtidigt blir det så att man tar på sig en slags journalistisk mantel. Man fokuserar på att man är här för att göra ett jobb, vilket gör allt lite lättare att hantera, säger hon.

Vad har varit svårast i arbetet?
– Säkerhetsarrangemangen, eftersom det är väldigt farligt i de här områdena. När vi åkte till Butja färdades vi i en konvoj med en massa andra journalister och allt säkerhetstänk tar en del energi. Sen är det också alla intryck, vi får så mycket information från alla människor vi möter. Alla vill berätta sin historia, det är ett massivt flöde och mycket som ska kollas, vad är relevant att föra vidare i rapporteringen? En fördel vi har som lag är att jag kan språket och Johan-Mathias har en stor erfarenhet av att bevaka krig.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för er i Ukraina? Finns en ”vanlig” dag?
– Ingen arbetsdag är den andra lik, men om man tar den senaste så gick vi upp tidigt på morgonen och åkte till Butja. När vi kom tillbaka till hotellet i Kiev så gjorde vi ut materialet, vilket vi jobbade med till tre på morgonen, sen började nästa dag vid sex-sju på morgonen. Man försöker ta av alla reserver man har för att hålla sig alert och orka.

Hur blir du bemött som journalist av lokalinvånarna?
– Jag har aldrig varit med om folk som är så villiga att prata. Alla vill berätta sin historia, jag tror att det är ett av deras sätt att hantera traumat, att prata om det. Ukrainarna är tacksamma att vi bryr oss och visar empati.

Hur jobbar ni på plats för att verifiera uppgifterna som kommer från respektive sida, den ryska och ukrainska? Går det?
– Det man kan göra är att prata med människor för att höra deras berättelser, vi vet att vi pratar med folk som har överlevt saker. Vittnesmålen är den främsta delen när det gäller den stora bilden av vad som sker. När det gäller annan info som kommer från de olika sidorna är vi ett stor lag inom SR, det finns många reportrar och korrar som hjälper till med andra perspektiv. För egen del så är det klart att vi håller koll på det som sägs i ryska statskontrollerade medier, men vi rapporterar inte saker som vi inte vet har hänt. Sen är det tacksamt med all teknik som finns numera, som satellitbilder som visar hur det ser ut när ryska styrkor skjuter på civilbefolkningen.

Igår rapporterade vi i en artikel om att 18 journalister hitills har dödats under kriget, hur tänker du kring din egen säkerhet?
– Det är farligt och det är vi medvetna om. Vi pratar hela tiden säkerhet och har förberett oss så bra man kan. Vi har all säkerhetsutrustning och utbildning, och anledningen att vi kan vara i Butja är att ryssarna har retirerat. Men det finns mycket minor och sprängmedel kvar så vi får såklart vara försiktiga. Vi går inte in i hus som vi inte vet är säkra. Sen kan situationen förändras snabbt, och vi har förberett oss för olika scenarion om vi måste lämna Kiev.

Är du rädd?
– Ärligt talat var jag nog mer rädd i början, men då var det nog en rädsla som blandades med chock eftersom man inte riktigt visste vad som hände. Nu har man vant sig lite, och så är det också för många av dem som bor här. Man blir inte längre lika nervös när man hör flyglarmen. Vi (Lubna och Johan-Mathias red.anm) pratar också mycket om död och vad som skulle hända om en av oss strök med. Vilket såklart är ett absurt samtalsämne men det känns skönt att prata om det.

Har ni varit med om någon händelse där det har varit nära?
– Det vet man inte alltid förrän efteråt. Men vi har varit på platser där det har skett explosioner, där vi har varit i skyddsrum. Vi har också varit på flera platser där det finns olika typer av minor och sprängmedel, så man vet kanske inte alltid hur nära det har varit.