”Min yngsta dotter får inte använda Youtube”

– Om vi önskar någonting med den här boken är det att försöka bidra till en diskussion där fler deltar och ser de här frågorna som viktiga och tillgängliga. Vi tycker att det är centrala frågor för samhället och demokratin och då är det viktigt att inte överlåta dem enbart till teknikintresserade, säger Karin Pettersson. 
Hur föddes idén till boken?
– Jag är en person som levt i journalistiken och politiken och in på skinnet upplevt ett allt aggressivare samtalsklimat. Det är två branscher som förändrats ganska dramatiskt de senaste åren.

Karin Pettersson har varit politisk chefredaktör på Aftonbladet och har numera rollen som Director of public policy på Schibsted. Hon tillbringade ett år i USA på ett journaliststipendium och tänkte mycket på frågorna om hur den nya offentligheten hänger ihop med högerextremismens och högerpopulismens framgångar.
Martin Gelin, som är DNs korrespondent i New York, har bevakat och följt Silicon Valley under lång tid och hade många frågor kring hur de företagen påverkar samhället i stort.
– Det vi försöker undersöka är en situation där demokratin globalt sett är på reträtt. Vi citerar en undersökning från tankesmedjan Freedom House som visar att i 133 länder har demokratin backat det senaste decenniet. Vi försöker undersöka internet och sociala mediers möjliga roll i den utvecklingen, säger Karin Pettersson. 
 

Boken bygger på många intervjuer och research under flera år.
– Forskning visar att internet och sociala medier bidrar till den här försvagningen. Därav titeln på boken.
Att nätjättarna inte tar tillräckligt mycket ansvar är en kritik som framkommer i boken.
– Det var ju inte så länge sedan jag och Martin och många med oss trodde att sociala medier och nätet, och hur det fungerade då, skulle bidra till att fördjupa demokratin, släppa fram nya röster och ha en demokratiserande effekt på många sätt, säger hon.
– Nu verkar det snarare tvärtom som att det bidrar till en offentlighet som har lågt sanningsinnehåll och högt känsloläge, där propaganda och desinformation frodas, och också fungerar som vapen i händerna på auktoritära regimer.
Hur blev det som det blev?
– Det har vi försökt berätta på ganska många sidor, det är svårt att sammanfatta. Det utvecklas i en tid när vissa värderingar råder, det handlar om vilka regleringar eller brist på regleringar som finns och så överlappar det med framväxandet av vissa antidemokratiska krafter. 
– Det är svårt att peka på ett enskilt beslut, det är flera olika faktorer som spelar in. En sak vi beskriver är konflikten mellan idén om ett internet fritt från kommersiella intressen som byggde på samarbete och kreativitet, och det internet som blev, som är en genomkommersialiserad miljö helt dominerad av ett par tre företag.

Annons

Nu är vi inne i en sorts backlash mot de här företagen och det finns en kritisk diskussion på många plan.
– Det handlar om hur människors mående påverkas av de här produkterna, det handlar om hur ekonomin påverkas, hur demokratin påverkas. 
– Diskussionen är ännu i sin linda och vi har ingen kristallkula som kan utläsa vad som händer framöver. Vi noterar och beskriver en backlash och vart det tar vägen får framtiden utvisa.
Som privatperson och konsument är det lätt att känna en viss vanmakt vid tanken på de stora internetföretagen och det inflytande de fått över de flestas liv.
Kan man göra något på individnivå?
– För sitt eget välbefinnande finns det nog en del man kan göra. I vår familj till exempel använder vi inte skärm mellan 18.00 och 20.00 på kvällen och min yngsta dotter får inte använda Youtube. Man kan själv välja att koppla ner och koppla ur. Men det är som med klimatfrågan, om man vill fundera över de djupare strukturella problemen så krävs det en annan typ av motkraft. Kanske att konsumenter organiserar sig eller ett politiskt tryck. Jag skulle gärna se fler konsumentorganisationer, användarperspektivet, i den här diskussionen.
 

När det gäller journalisters ansvar i sin yrkesroll tycker hon att det finns kvar en naivitet när det gäller sociala medier.
– Det finns en massa desinformation och propaganda, och man måste som journalist förstå att det finns fler olika offentligheter. Det finns starka intressen som vill påverka hur journalister rapporterar. En storm på Twitter är inte lika med en folkvilja, det kan lika gärna vara en propagandainsats eller ett regisserat drev. Det där måste journalister förstå och bli mycket bättre på att hantera.