Klandras för att ha pekat ut kommunchef

I januari 2019 inledde Hudiksvalls Tidning och sajten helahalsingland.se en rad publiceringar om ett antal problem med arbetsmiljön i en kommun. 

I mitten av februari handlade rapporteringen bland annat om att kritik riktades mot ledarskapet inom X-ortens kommun. Detta kom i form av en anmälan mot personalchef C [namn angivet] för krän­kande särbehandling samt mot kommunpolitikern D [namn och partibeteckning angivna] för trakasserier.

Tidningen uppgav bland annat att politikern D hade spridit rykten om att en tjänsteman skulle ha haft en sexuell relation med kommunchefen NN.

Annons

En tjänsteman uppgav sig även ha haft uppemot tio samtal med personalchefen C om hur arbetsmiljön påverkats av kommunchefen NNs agerande, som anmälaren upplevde som ”gränslöst och nedsättande mot kvinnor”.

Anmälaren, kommunchefen NN, menar att bara den ena parten i ärendet tilläts komma med påståenden, exempelvis om att han fått ”pytsa ut sin frustration genom sexuella kränkningar”. Han var även kritisk till att det framfördes att han hade ett agerande som tjänstemannen upplevde som gränslöst och nedsättande mot kvinnor.

Hudiksvalls Tidning menar i sitt svar att en kommunchef som högsta ansvarig tjänsteman i kommunen fick tåla hård och när­gången granskning, särskilt när det gällde ledarskapet och arbetsmiljön.

Vidare anser tidningen att anmälaren hade fått bemöta de uppgifter som tidningen hade publicerat. Redan i en tidigare artikel om arbetsmiljöprobemen redogjordes för de sexuella kränkningarna och de nedsättande orden mot kvinnor.

Tidningen hade dessutom flera av varandra oberoende källor som bekräftade tid och plats för när dessa ord skulle ha yttrats av anmälaren och han fick bemöta, bland annat med citatet ”Jag uttrycker mig inte så”.

Medieombudsmannen anser att anmälaren som kommunchef har en sådan ställning att han får tåla även en när­gången granskning av förhållanden som är av betydelse för hans yrkesutövning.

Det fanns alltså, menar MO, ett allmänintresse kring de anmälningar som gjorts. Eftersom anmälningarna var riktade mot perso­nalchefen och en politiker var det motiverat att tidningen vände sig till dem för kommentarer. Tidningen efterfrågade också andra kommunpolitikers uttalanden.

Det finns inte heller tillräcklig anledning att klandra tidningen för att den återgav ryktet om att kommunchefen och den anställda vid kommunledningskontoret skulle ha haft en sexuell relation, eftersom det var uppgifter om ryktet som låg bakom anmälan om trakasserier, menar MO.

Uppgifterna var emellertid av känslig art och riktade sig mot honom som person. Därmed hade tidningen ett pressetiskt ansvar för att låta honom bemöta uppgifterna samtidigt som de publicerades. De publiceringarna stred därför mot god publicistisk sed, anser MO.

Nämnden går dock på anmälarens linje och menar att det är pressetiskt problematiskt att använda svepande beskrivningar och kränkande omdömen om en utpekad person, särskilt eftersom sådana är mycket svåra att försvara sig mot. 

Påståenden som att kommunchefen fick “pytsa ut sin frustration genom sexuella kränkningar” och att han hade “ett agerande som anmälaren upplever som gränslöst och nedsättande mot kvinnor” är exempel på detta, menar de.  

Nämnden anser vidare att det saknas ett allmänintresse i sammanhanget att åter­ge och ge ytterligare spridning åt ryktet om att kommunchefen och en anställd skulle ha haft en sexuell relation. 

Nämnden anser därför att det inte var pressetiskt försvarbart att publicera dessa uppgifter. Till detta kommer att anmälaren inte fick möjlighet att bemöta uppgifterna. Därför strider två av publiceringarna mot god publicistisk sed och för detta ska tidningen klandras, skriver man i beslutet.

Rättelse: I en tidigare version av denna artikel framkom inte att MO förordat att tidningen skulle klandras för att man inte låtit kommunchefen bemöta påståendena.