Gå direkt till textinnehållet

Känsla utan analys förändrar inte världen

Tevattnet har just kokat upp när nyheten om de förolyckade skolbarnen i Sundsvall når mig genom radion. Jag kastar jag mig på avstängningsknappen. Just nu vill jag inte veta något mer om död och sorg.Det är en fåfäng förhoppning.

Tevattnet har just kokat upp när nyheten om de förolyckade skolbarnen i Sundsvall når mig genom radion. Jag kastar jag mig på avstängningsknappen. Just nu vill jag inte veta något mer om död och sorg.

Det är en fåfäng förhoppning. Någon sätter på TVn och världen tränger åter in. Den demolerade bussen lägger sig som en molande tyngd i kroppen och jag överväldigas av sorg.

bryt

Annons Annons

En vecka tidigare kunde jag inte gråta alls fastän katastrofens omfattning var så oändligt mycket större. Eller så var det just därför. Timme efter timme tittade jag, stum och torrögd, på nyhetsrapporteringen från New York. Många har berättat om samma sak. Hur det var som att se en scen ur Independence Day, fullständigt overkligt.

Det tog lång tid innan människorna blev synliga bakom skådespelet, kommentarerna, spekulationerna och de allt hätskare amerikanska utspelen. Fast när de tysta minuterna ägde rum, och hela den larmande bokmässan där jag befann mig stillnade, ja då fanns de där. Inte ens några aggressivt pipande mobiltelefoner lyckades bryta den medkänsla med de oskyldiga offren som en kort stund förenade många miljoner människor.

bryt

Det var vackert. För mig också en lättnad. Jag hade inte förvandlats till en cyniker. Men heller inte till amerikan. Inte ens till USA-sympatisör även om Jan Guillou hävdat att det var det som var hela syftet med manifestationen. I hans värld blev vi alla just då ”tvångskommenderade att vara amerikaner”. En befängd tanke som 40 procent av 40 000 Aftonbladet-läsare instämde i.

Det är visserligen sant att förfärliga saker hänt – och kommer att hända – utan att tysta minuter proklameras. Det är också sant att många av dessa har orsakats, direkt eller indirekt, av USA. Ändå känns argumentationen torftig, närmast sandlådelikt oreflekterad. Vad som behövs är ett kyligt intellekt OCH ett varmt hjärta. Samtidigt.

Medierna har sällan haft en så fantastisk möjlighet som nu att ställa sig i demokratins tjänst och erbjuda de två beståndsdelar som gör förändring möjlig. Förnuft och känsla.

bryt

Svenska medier har på det stora hela (och med enstaka undantag som de okommenterade bilderna av jublande palestinier) skött sig bra. Nu gäller det att gå vidare. Inte minst att belysa konsekvenserna av den oreglerade råkapitalism som ödelägger så många liv varenda dag. Som berövar aidssjuka sina mediciner, som tvingar människor att tillverka Nikeskor eller bearbeta cashewnötter för slavlöner och som så ofta dödar dem som tar strid för sitt människovärde. En världsordning som inte bara producerar fattigdom utan också självmordsbombare.

Det saknas inte stoff. Tvärtom finns det hur mycket som helst att gräva upp, förklara och visa. Inte minst människor. För det tycks som om få av oss riktigt förmår ta till oss alla de rapporter om tillståndet i världen som spottas ut av UNDP, FN, Världsbanken och hundratals frivilligorganisationer från Amnesty till Attac. Vi måste också se människorna. Inte som illustrationer utan så nära att vi, åtminstone en aning, kan identifiera oss med dem. Kanske till och med tänka tanken att det lika gärna kunde varit jag. Så som många gjorde när nyheten om bussolyckan kom.

bryt

Jag noterar att svenska medier inte varit hälften så intresserade av den estniska träspritkatastrofen som jag själv. Självklart har det med mitt ursprung att göra och jag begär inte att rapporterna ska vara utförligare. Det gör jag däremot när det gäller orsakerna bakom. Men där väntar jag ofta förgäves. På sin höjd får jag se något känslosamt reportage från ett eller annat barnhem, fängelse eller sexklubb. Det är bättre än ingenting men inte gott nog. Känsla utan analys förändrar inte världen. Vi behöver båda och det snabbt. Terrorattacken i USA har gjort även det smärtsamt tydligt.

Fler avsnitt