”Jag vill beskriva okända världar”

Med 28 yrkesår på Sveriges Radio är Randi Mossige-Norheim känd för dokumentärserier som Narkotikalandet och sina många granskningar om utnyttjade migrantarbetare. Numera finns hennes tjänst på Ekots grävgrupp. Men i själva verket tycker hon att grävstämpeln på viss journalistik är ”totalt irrelevant”.

– Jag har den naiva föreställningen att en berättelse kan vara vad som helst. Att man absolut inte behöver ha epitetet ”gräv” för att man sysslar med noggrann journalistik. Men om man med hjälp av den stämpeln kan vaska fram resurser för att få berätta grundligt om någonting så ska vi självklart kalla det så, säger hon.

Randi Mossige-Norheims dokumentärer och reportage handlar ofta om utsatta människor. Vietnamesiska bärplockare som efter att ha pantsatt hem och hus blir lurade på den utlovade lönen. Langare och heroinister vid Sergels torg. Papperslösa migrantarbetare som blir sjuka av att slava i svenska kylrum. En MS-sjuk kvinna som ilsket slåss för sin assistansersättning…

– Jag har en önskan att beskriva okända världar, som bara finns som bubblor och som har sina egna regler och system. Det kan handla om narkotikahandel, missbruk i olika former. Jag vill öppna en dörr och berätta om de här parallellvärldarna.

Och hon vill göra det på ett sätt som känns.

– Om jag till exempel förstår att det sker dagliga trakasserier mot tiggare, då räcker det inte att bara dokumentera det. Jag vill också berätta så att den som lyssnar upplever det som att det är du eller jag eller någon nära som är med om det där. Hur kan jag skapa den nära känslan?

Samma ambition gör att hon i reportagen aldrig stoltserar med hur många dokument hon begärt ut eller plöjt. De många timmarna vid skrivbordshögarna lämnar inga spår i radion; där finns bara människorna. Det är ett medvetet val att så fort som möjligt lyfta näsan ur papperen.

– Jag älskar faktagranskningen – verkligen älskar – men när jag ska berätta måste jag rensa alla domar och all statistik ur kroppen.

Intervjupersonerna hittar hon på olika sätt. Decennier av nätverksbyggande är viktigt. Så länge det går håller Randi Mossige-Norheim kontakt med människor hon mött.

– De kunskaper jag kan få av att fika med en papperslös vitryss går inte att ersätta. Det jag lär mig av honom och hans kontaktnät om vad det är för samhälle vi lever i kan jag inte få på annat sätt.

Hon är också en vän av ”ödesjournalistik” och har flera gånger låtit slumpen avgöra vilka hennes huvudpersoner blivit.

– Jag hittar på att jag ska vara på olika ställen, som i en lågprisaffär eller i en trappuppgång i ett högt hus. Om berättelser finns överallt kan jag lika gärna låta slumpen avgöra.

Men hur får hon tillgång? Varför får hon följa missbrukaren ”John” under flera år, varför vill ensamkommande ”Hamid” berätta så öppet om sitt liv, varför delar langarens änka detaljer ur sitt liv?

Randi Mossige-Norheim tystnar lite.

– Jag har inget bra svar på det. Jag är egentligen ett blygt barn som har fått det här konstiga yrket. Men jag tror att en uppriktig undran gör att den andra känner att man verkligen undrar. Frågor som inte är journalistfrågor får uppriktiga svar, säger hon.

Att hon inte har någon djupt rotad journalistidentitet, utan mer ser sig som en människa – som visserligen kan gå in i en yrkesroll – hjälper till.

– Sedan är det väl som i alla relationer: den som får frågor vill väl prata vidare. Kanske känner de också att jag vill dem väl, även om jag måste berätta om dumma saker de gör också. Om Hamid begår ett brott kan jag ju inte utelämna det för att han är en så fin kille.

I fält är hon lågmäld, försiktig och öppen med vem hon är, säger hon. Hon får sällan nej i direktkontakt men pushar inte om någon inte vill prata, lämnar i stället sina kontaktuppgifter. Det ska kännas tryggt.

Tiden är ofta en vän. Tajmingen väsentlig. Randi Mossige-Norheim har sedan 2015, i hittills tio avsnitt, följt den tidigare heroinisten ”John” som efter ett fängelsestraff (hans första, trots år av missbruk och kriminalitet) bestämmer sig för att bli drogfri.

– Vi träffades först av en slump när jag hängde på Plattan för ”Narkotikalandet”. Sedan skrev han till mig från Hall. Då träffas vi igen, i en glipa i hans färd i livet, där han är helt öppen för förändring.

John har låtit henne följa honom och har pratat in en sorts dagbok i en telefon hon lånat honom.

– Han skulle ju när som helst kunna säga ”dra åt helvete, kan du sluta följa efter mig?” – för det är ju det jag gör. Då skulle jag förstås avsluta projektet. Men så länge jag får följa honom gör jag det. Och han skulle inte göra det här om han inte ville att det skitliv där folk dör till höger och vänster skulle berättas om.

Överlag tror hon på att låta tiden gå. Att ta kontaktuppgifter direkt och sedan följa personer så länge som det behövs. I granskningen av de vietnamesiska bärplockarna var det mycket värt att kunna visa vad de blivit av – och vara på plats i Vietnam när banken kom för att mäta ut huset.

Randi Mossige-Norheims sätt att jobba gör att hon alltid har en rad projekt på gång. Hon är en samlare av både berättelser och bandat material, och väntar in rätt tillfälle för publicering.

Efter att i många år ha varit en tydlig solospelare har hon nu en chef som hjälper henne att se när det är dags att plocka upp och göra färdigt en vilande tråd. Grävchefen Lisa Helgesson är ”fenomenal”, säger Randi Mossige-Norheim.

– Jag har plötsligt någon att prata med! Som är lika trygg som jag i att det blir något, det handlar mer om i vilken ordning vi ska göra saker. Hon känner till alla komplikationer och kan påminna mig när jag som samlare blir hemmablind: ”du vet för mycket, det här vet ingen annan!” Va?

                                                                ***

4 tips för att få tillgång till och förtroende hos intervju­pers­oner:
1. Lär dig använda dina svaga sidor. ”Låtsas inte vara någon du inte är. Att visa sin svaghet är ett sätt att nå fram.”
2. Var nåbar. ”Jag har alltid telefonen på eftersom jag måste vara tillgänglig när det passar en del människor att kontakta mig. Det innebär en del samtal på udda tider, men så får det vara.”
3. Gräv där du står. ”Jag reser bara när jag måste. Jag tycker inte att jag hinner berätta ens om allt som finns här.”
4. Hitta det odokumenterade. ”Det är vårt gemensamma ansvar som journalister att ta reda på vad vi lever i för Sverige. Genom oväntade röster från olika platser kan vi hjälpas åt att teckna en mer komplex bild.”

Det här borde det grävas mer om:
"Både barn och äldre är så osynliga i journalistiken som avsändare. Det är ett mysterium att inte barn får berätta om sin värld; den journalistiken känns outtömlig. Allt ifrån ett elvaårsland – där alla som berättar är elva, en magisk ålder. Till alla som är i barnaålder och kom hit de där sju veckorna hösten 2015. De är våra medmänniskor och många av dem ska leva här resten av sina liv. De måste få berätta allt de varit med om, på sitt sätt.
Jag förstår inte heller de bortsorterade äldre. Det är för att vi har ett så ålderssegregerat samhälle. Det skrämmer mig och det är konstigt."