Gå direkt till textinnehållet

”Jag valde att skriva fiktion för att komma närmare verkligheten. Fler borde prova det.”

Giuliano da Empoli var övertygad om att hans roman om Putinregimen skulle drunkna i samhällsdebatten efter invasionen. I stället blev den "boken man måste läsa för att förstå den ryska regimen" och översatt till 30 språk. Journalisten fick en pratstund med succéförfattaren och journalisten, på favorithotellet, i favoritstaden.

Giuliano da Empoli fnyser åt kaffet på hotellfrukostbuffén och beställer in en pytteliten espresso. ”Vill du ha en?” Jag avböjer och pekar på termosen med lankig hembrygd jag haft med. Han tittar häpet på den och verkar vilja säga något om svensk kaffekultur men hejdar sig.

Han är italiensk-schweizisk journalist och progressiv debattör i Italien och Frankrike, professor i komparativ politik vid Sciences Po i Paris, författare, essäist och programledare och har tidigare varit politisk rådgivare till Italiens premiärminister Matteo Renzi. Vi vet båda två, att han vet bättre, hur man dricker kaffe.

Vi befinner oss på Skeppsholmen, Stockholms innerstads lantliga återvänds-ö med utsikt mot Djurgården och Södermalm. Hotellet här finns omnämnt i Giuliano da Empolis debutroman Trollkarlen i Kreml, som nu kommit i svensk översättning.

Hotel Skeppsholmen är i boken den vedervärdige huvudpersonen Vadim Baranovs favorithotell, i favoritstaden Stockholm dit Baranov reser en sista gång innan sanktionerna gör att han inte längre är välkommen i EU.

– Min förläggare var vänlig nog att boka rum åt mig här. Det är en otroligt vacker omgivning, säger Giuliano da Empoli.

I romanen är det, precis som idag, vit smällkall vinter i Stockholm och Vadim Baranov och hans gravida hustru nakenbadar bland isflaken i Ladugårdslandsviken. Det är uppenbar fiktion, medger Giuliano da Empoli.

Han gör en utsvävande jämförelse om inomhusbelysning. Om man promenerar i Moskva på vintern ser man bara det hårda skenet från taklampor; vardagsrummen badar i brutalt enhetligt ljus som inte ger reflexer i tv-skärmarna. I Stockholm kommer ljuset från små lampor som lyser upp underifrån. Det är ”tusen gemytligt tindrande fönster” och man kan föreställa sig att de som bor där fördriver dagarna med att berätta sagor för varandra, ”en lyx som aldrig varit ryssar förunnad”.

Trollkarlen i Kreml är fylld av sådana små iakttagelser som vill förmedla folklynne, samt av förskräckande berättelser, svart humor och oneliners.

Romanen handlar om Putins främsta spinndoktor, oligarken Vadim Baranov, som under en lång natt avslöjar för bokens berättare allt om maktintrigerna i Kreml och den ryska propagandamaskinen som han byggt upp de senaste 20 åren.

Vadim Baranov bygger på en verklig person, president Putins tidigare rådgivare Vladislav Surkov, en mytomspunnen teaterregissör och grå eminens i Kreml. Det är fiktion, men allt är sant, hävdar da Empoli.

– Jag kommer från fackboksvärlden och gjorde research som om jag skulle skriva en fackbok. Jag satte upp en regel för mig själv: varje politisk och historisk händelse måste vara korrekt. Dialogerna och rollfigurerna är påhittade på ett personligt plan men inte på ett historiskt-politiskt plan. Förstår du vad jag menar?

Jo kanske, men jag har svårare att begripa varför du skrev en roman och inte en fackbok när du gjort så mycket research.
– Jag valde att skriva fiktion för att komma närmare verkligheten.

Närmare verkligheten?
– Ja, fler borde prova det. Det finns en gräns som man inte kan passera i facklitteraturen: man kan inte ta sig in i andra personers huvuden. Häri ligger ett stort problem; verkligheten skapas nämligen i människors huvuden. För att beskriva verkligheten måste man ibland använda fiktionen.

Och hur tar du dig in i andra människors huvuden?
– Genom mina egna erfarenheter och kunskaper som jag skaffat mig men som jag aldrig skulle kunna berätta om i en fackbok, av hänsyn till bland annat källskydd. Jag vet av egen erfarenhet hur politiska rådgivare arbetar, eftersom jag har varit en. Jag vet hur populistiska spinndoktorer arbetar eftersom jag har skrivit en bok om det. Mitt intresse för Surkov väcktes faktiskt under arbetet med den boken.

Fackboken Les ingénieurs du chaos kom ut 2019 och handlar om hur bland andra Steve Bannon och Dominic Cummings använder människors beroende av mobiltelefoner och sociala medier för att utmana den liberala representativa demokratin.

– Jag träffade och intervjuade Steve Bannon. Men jag har aldrig träffat Vladislav Surkov. Däremot har jag mycket information om hur de ryska propagandisterna arbetar och i boken kanaliserar jag det i Baranov. Han representerar en kader av ryska pr-rådgivare. De saker jag tillskriver honom i boken har utförts i verkligheten men av flera personer, inte bara av Surkov.

Trollkarlen i Kreml skrevs under två års tid och var klar 2021. Förläggaren på Gallimard i Paris var inledningsvis ”méfiant”, misstänksam; fackboksförfattare brukar inte klara övergången till skönlitteratur väl. Men när hon läst utkastet fattade hon beslut om utgivning i mars 2022. Tajmingen blev otrolig.

Gjorde du några ändringar i manuset efter att Ryssland invaderat Ukraina?
– En sak. I en märklig sorts monolog i näst sista kapitlet stod det: ”Ryssland är västvärldens drömmaskin”. Det fungerade inte längre. Jag ändrade till ”mardrömsmaskin”.

Mottagandet var översvallande, inte bara bland recensenter utan även bland diplomater och politiker. Det blev ”boken man måste läsa för att förstå den ryska regimen”, och kom ut bara veckorna efter krigsutbrottet. Den sålde i en halv miljon exemplar i Frankrike. Giuliano da Empoli fick sitta i debattprogram och tv-soffor resten av våren. Den belönades med Franska Akademiens stora romanpris samt Prix Honoré de Balzac.

– Jag var övertygad om att boken skulle drunkna i nyhetsflödet och samhällsdebatten. Så blev det inte.

Det förekom inte ens någon debatt om bokens för- och nackdelar. Den hade blivit kanon. Att det var fiktion verkade få bry sig om.

– Utom New York Times, säger Giuliano da Empoli surt.

Giuliano da Empoli . Foto: Tor Johnsson

Ett knappt år efter utgivningen varnade New York Times för att boken var apologetisk gentemot Putin och samtidigt så övertygande och framgångsrik att den misstänktes ha påverkat den franska regeringens hållning gentemot Ryssland och president Macrons försök att mäkla fred.

– Kritiken var att min bok är så välskriven att den är farlig. Det är fnoskigt. Hade jag skrivit en fackbok på det här sättet hade jag förstått kritiken bättre, men det är en fiktion. Huvudpersonen är inte en trevlig person, han är cynisk och vidrig och han kommer förstås att ha en annan syn på Putin än vad du och jag har. Det är hans huvud läsaren tar sig in i. Boken rättfärdigar förstås inget av det som sker i Ukraina eller i Ryssland.

– När du läser en bra skönlitterär bok hamnar du i någon annans huvud i några timmar. När du har läst klart är du förhoppningsvis lite mer förvirrad än vad du var innan du började läsa. Lite mindre säker på saker. Det är bra.

Du vill göra dina läsare mer förvirrade?
– Ja. Sociala medier, nya medier och i viss mån även traditionella massmedier stärker oss i våra övertygelser och bekräftar våra åsikter. Litteraturen gör det motsatta, som jag ser det. Den ger oss andra perspektiv och sår tvivel. Den tillåter oss att ta in fundamentala skillnader i synsätt.

Vad är det du vill berätta med boken?
– Vad makt gör med människor. Och att vi inte styrs så mycket som vi tror av rationalitet utan mer av våra intryck och känslor – och av misstro.

– Jag vill också berätta något om Ryssland. Det sägs att vinnarens största misstag är att han aldrig är nyfiken på förloraren. Vi var aldrig intresserade av Ryssland efter Sovjetunionens kollaps. Vi ville inte veta vilka strömningar som fanns där. För att bekämpa något måste vi först förstå det. Jag vill bidra med förståelse.

Jag inser att det inte är ovanligt att en skönlitterär bok lyfts in i den politiska debatten i Frankrike. Det sker inte så ofta i Sverige …
– Den danska översättningen kom ut redan i våras och jag vet att den togs upp i Folketinget…

Han tystnar och skrattar till.

– Jag har nog begått ett misstag. Jag borde inte ha jämfört med Danmark. Jag är i ständig tvivel kring relationen mellan Danmark och Sverige. Ni är nära varandra, men ni verkar inte gilla varandra så mycket …

Jag har bott i Danmark. Jag bor här nu.
– Haha. Hur som helst. Det har blivit politisk diskussion kring boken i andra länder. Kanske i Sverige också. Vi får se.

Vi skiljs åt utanför hotellet. Giuliano da Empoli ska ta en promenad i det strålande vintervädret.

Bada inte.
– Vi får se.

Fler videos
Fler avsnitt