Gå direkt till textinnehållet

”Jag ser det som ett träningspris”

Årets tidskriftsjournalist Markus Wilhelmson räknade inte med att kamma hem priset. ”Att vinna är mindblowing”, säger han.

Igår kväll korades Markus Wilhelmson, 52 år och redaktör på Vi Media, till Årets journalist på Tidskriftsgalan i Stockholm. Han hade räknat bort tanken på att vinna.

– Jag har otroligt stor respekt för de andra tre nominerade. Ta bara Jan Gradvall, vars ingresser jag kunnat utantill sedan jag var tonåring och som är fortsatt hungrig och lyhörd. Att vinna är mindblowing, säger Wilhelmson.

– Jag har tyvärr inte begåvats med någon större briljans, men har kämpat år efter år – det här känns som ett träningspris. Om man tränar tillräckligt länge kanske det blir något till slut.

Markus Wilhelmson har en bakgrund som sportchef och USA-korre på Expressen och sedan frilans i tio år. 2016 rekryterades han till Vi av dåvarande publishern Sofia Wadensjö Karén.

I juryns motivering lyfts bland annat hans personporträtt fram.

Hur länge har du tyckt om att porträttera människor?
– Som korre stationerad i Los Angeles blev det ganska mycket featurejobb. Skådespelare och andra som skulle mejslas fram. Jag upptäckte att jag tyckte om det. Men framför allt skrev jag personporträtt under frilansperioden. Det kunde vara Paul Auster för DN Kultur, men också ambitiösa uppdragspubliceringsjobb.

– Ska man snabbspola till priset tror jag att texten jag skrev om min systers 57 flyttar, och vår gemensamma historia, också finns med som en komponent. Det var första gången jag var en aktör i berättelsen, det verkar som att många blev berörda av historien.

Han beskriver att tiden plötsligt var mogen att skriva om systerns, och den egna, berättelsen.

– Vi skulle göra ett temanummer om hem, samtidigt som Ida Ölmedal i en recension om tv-dokumentären om Anna Wahlgren skrev att de som fått en trygg uppväxt kan slå upp ett tält längs vägen och känna sig hemma direkt, medan de som inte fick det kan ägna resten av livet åt att försöka hitta den där trygga platsen. Det var som om den formuleringen var skriven om mig och min syster. Och den större berättelsen om slumpmässigheten i två barn som delas i en skilsmässa och hamnar så olika.

Hur gör du när du ska intervjua människor?
– En självklarhet är att ju mer påläst du är, desto bättre slutresultat. När jag intervjuade författaren Richard Ford sade han att han skrivit för en skoltidning som ung. Jag visste namnet på den och nämnde det, då hände något i hans blick, han förstod att jag verkligen läst på.

– Känner man att man blir tagen på allvar tror jag det finns en större chans att man berättar saker man inte hade tänkt att berätta, det går inte att dra samma storys som alltid.

– Motsatsen är fasansfull. Folk jag känner som ofta blir intervjuade säger att det märks direkt när en journalist inte har läst boken.

Kungliga biblioteket är en guldgruva, tycker han. Att tråla i dess arkiv en dag inför en intervju kan ge napp – i bästa fall.

Blir du glad om intervjupersonen känner igen sig och tycker om texten – eller tvärtom?
– Man vill ju att det ska skava lite. Om det inte finns något gnissel alls blir det sällan bra. Det ska vara något ”det där hade jag egentligen inte velat prata om”. Fast samtidigt är jag konflikträdd, jag vill inte heller få människor att må dåligt.

För stunden har Markus Wilhelmson dock lagt ned pennan. Han jobbar som redaktör, till stor del för Vi.se som fördubblat sina digitala prenumeranter sedan året började.

– Jag kan inte skriva långa porträtt lite på sidan av, utan måste få gå in i en bubbla. Själva skrivandet är plågsamt, och det blir bara värre med åren.

Hur ska du fira priset?
– Jag firade igår, men det blev ganska sansat. Nu blev jag precis bjuden på lunch av min fru.

Fler avsnitt
Fler videos