”Hardcorebiologisterna blir nog besvikna”
Biologiska skillnader mellan kvinnor och män, det är ämnet för nya SVT-serien ”Från savannen till Tinder”. Programledare är Belinda Olsson: ”Jag lockas av ämnen med en lite sårig kärna.”
Imorgon onsdag släpps det första avsnittet av SVTs nya reportageserie ”Från savannen till Tinder”. I fyra halvtimmar ska programledaren Belinda Olsson än en gång borra i könsfrågan. 2014 ställde hon i ”Fittstim – min kamp” den för många provocerande frågan om feminismen gått för långt.
Den här gången är ämnet biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Finns de och hur påverkar de oss i så fall i vardagen?
Vad vill du med den här serien?
– När jag var yngre och var Fittstimsfeminist skrämdes jag av de forskare och debattörer som deltog i samhällsdebatten om biologi, kvinnor och män. Det var så ideologiskt drivet: ”män saknar en gen för att ta hand om barn, kvinnor med stora bröst är inte bra på matte…” Jag hade ett komplicerat förhållande till det här. Nu var jag nyfiken på var den moderna hjärnforskningen står idag, säger Belinda Olsson.
Varför gillar du att peta i de här frågorna?
– Det har varit en journalistisk drivkraft ända sedan jag gjorde antologin Fittstim. Jag vill stimulera samhällsdebatten. Den stora skillnaden från ”Fittstim – min kamp” är att det var en ganska personlig resa, ett slags tv-krönika där jag gjorde upp med var jag stod själv feministiskt. I den här serien driver jag ingen egen agenda. Det handlar om vetenskap och forskning, jag har inte dragit något ur hatten utan har en ciceron i hjärnforskaren Markus Heilig.
– Men det stämmer absolut att jag lockas av ämnen där det finns en lite sårig kärna.
Går det att ge några säkra svar på frågorna om medfödda könsskillnader, eller blir det ändå bara positioneringar – Agnes Wold och Yvonne Hirdman i ena ringhörnan, Markus Heilig i den andra?
– Jag hoppas att tittarna när de sett alla delarna inte känner att det finns två olika sidor med skilda världsbilder. Jag tror inte heller att det är så. Utan att det man ska komma ihåg och som Hirdman och Wold varnar för, är att biologi kommer med ett bagage. Den har historiskt använts som ett vapen för att stänga ute kvinnor från universitet eller arbetsmarknaden. Men de forskare vi har med ser också den risken, att 50-talet knackar på dörren.
– Samtidigt blir nog hardcorebiologisterna lite besvikna av serien. För det finns inga svartvita sanningar. Jag hoppas att vi är redo att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Jag försöker inte omvända någon.
”Nyfiken och underhållande samhällsjournalistik som bäddar för debatt”, är rubriken i SVTs pressmeddelande. Blir du besviken om det inte blir ett jävla liv?
– Det vore jätteskönt om jag slapp samma liv som runt Fittstim, då kan jag sova lite bättre på nätterna. Men jag hoppas väcka engagemang. Det här är ett ämne som folk diskuterar i lekparker och på middagar.
Ser du en risk för ännu en mediedebatt med hårda ringhörnor?
– Ibland finns det en tendens att debatten fastnar i att handla om man alls ska göra de här programmen, mer än om det vi lyfter. Jag hoppas också att det här pandemiåret gett människor insikt i att forskning inte är ett facit, utan forskning ska tolkas och går att dra olika slutsatser från.
Det är drygt sju år sedan ”Fittstim – min kamp”, som blev allmänt utskälld och gav Fi en påstådd medlemstillströmning. Vad lärde du dig av den debatten?
– Jag kan förstå att det blev debatt, det var en annan ton i den serien och ger man sig in i leken får man tåla den. Men på ett personligt plan sliter det ju på en som journalist när alla springer åt samma håll. Jag är ganska härdad.
