Fixa grävstruktur med hjälp av scener

När Peter Jonriksson, adjunkt på Mittuniversitetets journalistutbildning,  snubblade över en metod om händelsebaserad undersökande journalistik så förstod han plötsligt varför han själv hade misslyckats med några av sina egna gräv under tiden som krimreporter på Sundsvalls Tidning. Han hade bra källor och var bra på att dra fram allmänna handlingar, men han saknade en fungerande metod för att strukturera upp grävarbetet. 

– De gånger jag själv har lyckats med gräv, eller i min roll som lärare sett studenter lyckas, så handlar det alltid om att fantasin har kunnat sättas i drift på ett bra sätt med en bra struktur, säger Peter Jonriksson.

När man som reporter jagar fakta så glömmer man lätt att sätta in bitarna i ett sammanhang, menar han. Att samla in massor av fakta kan kännas framgångsrikt eftersom man kan visa att man har fått mycket gjort, men till slut hamnar man i det Peter Jonriksson kallar för ”träsket". 

Annons

– I träsket har man massor av information och lösa trådar, men ingen aning om vad man har för story eller hur den ska berättas. Här kommer strukturen in, fortsätter han.

I metoden, som han lärde ut under ett seminarium på Gräv 22 i Luleå, utgår man från ett missförhållande – ett slags ”scen” – där något dramatiskt har hänt. Genom att rita upp en tidslinje där allt startar med scenen så ger man grävarbetet och framförallt tankeverksamheten en struktur att förhålla sig till. 

Peter Jonriksson är lärare  
på Mittuniversitetets journalistutbildningar  
 i Sundsvall. (Foto: Terje Lindblom/MIUN.)  

Peter Jonriksson målar upp ett exempel genom en händelse från verkligheten; en kemisk industriaktör i Sundsvall har dumpat tunnor med kvicksilver i havet och nu vill du som reporter berätta hur det har gått till. Scenen han utgår från är ett datum, den 23 februari 1957. 

Utifrån scenen spånar han fram frågeställningar som skulle kunnas skrivas in i en tidslinje för att man sen enklare ska kunna berätta hur det gick till och vem som är ansvarig: 

– Hur kom industriaktören på att man skulle göra det? Finns det ett beslut? Dokument? Vittnen? Någon måste ha anlitat ett rederi med ett fartyg? Vilka männi­skor fanns där? Vilka roller hade de just där? Och så vidare.

– Viktigt också att man kan titta framåt, vilka scener kommer att inträffa? Sånt kan man ju plåta eller filma, säger Peter Jonriksson.

Enligt Peter Jonriksson kan man lika gärna använda metoden på mycket korta tidsperpsektiv. Som ett exempel tar han ett fall där polisen jagade två unga män som stulit bensin. Polisen bestämde sig för att öppna en vägbro längs flyktvägen, vilket ledde till att båda dog. 

– Under den sju minuter långa biljakten finns det en massa avgörande ögonblick som vi som reportrar kan berätta om. Man utgår från scenen, alltså när ungdomarna faller mot sin död, och så trackar man tillbaka vad som har hänt under de här sju minuterna. Vilka poliser var i bilen? Vilka satt på ledningscentralen? Vilka beslut finns registrerade i datasystemet Storm? Vem ringde det där sista telefonsamtalet för att öppna bron? Vittnen?

Hur viktigt är det att rita upp det?
– Det spelar ingen roll om man ritar, använder Excel, eller något annat. Det viktigaste är att fantasin får en struktur. Speciellt om man är flera som jobbar på ett gräv så tror jag att det är viktigt att fokusera allas fantasi och kunskaper på samma grejer, så man inte bara flyger runt. Det finns en stor risk att man lägger tid på olika detaljer som egentligen inte handlar om samma delar av storyn. 

Just att man inte har koll på sina fakta, fast man kanske gärna vill tro det efter ett långt researcharbete, är ett av de tyngsta argumenten för metoden. När man inte har kontroll över fakta i det där träsket så blir man ofta mer abstrakt i sitt berättande och formulerar sig i termer som ”ska ha gjort” eller ”sägs vara”.

Peter Jonriksson betonar också att vi inte ska vara rädda för att berätta vår story på ett spännande och dramaturgiskt genomtänkt sätt. 

– Tänk mer Hollywood-film än att du måste redovisa allt, skäms inte för att du vill berätta på ett spännande sätt.

Alltför ofta lägger reportrar en massa bokstäver på att förklara bakgrund innan vi kommer fram till grejen, menar han.

– Jag menar inte att man ska hitta på saker, vi ska hålla oss till faktaberättande, men genom dramaturgi så kommer vi lättare att hålla kvar läsaren. Sverige är fullt av goda berättare och de bästa har några saker gemensamt – att man väcker en nyfikenhet, skapar  intresse och träffar oss i magen. 

GÖR SÅ HÄR

Rita upp din tidslinje på ett papper, eller använd Excel. 

1. Utgå från ett missförhållande. Tänk på händelsen som en scen med ett händelseförlopp.  

2. Fråga dig vilka aktörer som finns i scenen, för att identifiera muntliga källor. Vem är drabbad, vem är den pådrivande, vem är medhjälpare eller möjliggörare, vem är vittne, vem vinner på det som händer, och vem borde ta ansvar eller göra något åt det?

3. Fråga dig vilka olika dokument som kan ha uppstått. Beslut, protokoll, avtal, data, sociala medier, transaktioner med mera.

4. Om du kan visa eller anta att din första scen är sann kan du därifrån använda fantasi och kunskaper för att identifiera fler scener eller händelser bakåt i tiden som bör ha inträffat.

5. Om ursprungsscenen verkar sann kan du på samma sätt hitta scener med aktörer och dokument framåt i tidslinjen.

6. När din research växer kan du bredda undersökningen för att se om liknande missförhållanden finns på andra platser.

7. Välj ut de viktigaste och mest dramatiska scenerna och beläggen för att bära din story.

Fotnot: Metoden utgår från böckerna Story-based inquiry: a manual for investigative journalists av Mark Lee Hunter och The Hidden Scenario av Luuk Sengers och Mark Lee Hunter, sen har Jonriksson skruvat på dessa utifrån vad som hjälpt studenterna bäst.