Elis Monteverde Burrau: ”Frågetecken kan vara en härskarteknik”

Sedan debuten 2016 med diktsamlingen och vi fortsatte att göra någonting rörande har Elis Monteverde Burrau gjort sig känd som en ung, lovande talang med en avslappnad, smått anarkistisk inställning till språket.

Vad betyder språket för dig? Jag vet det är en jätteklyschig fråga.
– Ingen fara, det är kul ibland med klyschiga frågor och jag är inte rädd för att leverera ett klyschigt svar. Jag tror språket betyder allt för mig. Det är absolut bland det viktigaste, det går inte att komma undan. 

Har du några favoritord?
– Det kanske inte är enstaka ord i sig utan mer kombinationen av ord som intresserar mig. Och då den oväntade kombinationen, eller när jag känner att en kombination av ord känns ny eller att man kan ställa ord bredvid varandra som har olika auror, kanske ett torrt akademiskt ord bredvid en svordom för att ta ett tydligt exempel. Jag kanske mer är intresserad av det, att ge enstaka ord en favoritstatus är svårare.

Annons

Vad tycker du om språket i medierna?
– Jag tycker att det är oupphörligen intressant, för att inte säga fascinerande och inspirerande. Särskilt när det är dumt, överdrivet och sensationalistiskt i massmedier, eftersom man då kan appropriera och mutera det som konst. Det må låta cyniskt, men det är det bästa tipset jag har för att kunna hantera den så kallade verkligheten. 

Du har en ganska modern och lite anarkistisk stil, men jag har förstått att du nu börjat titta på ett mer romantiskt språk.
– Ja, men det tror jag bara handlar om att ju mer jag lever, läser och skriver så slutar jag bry mig sig så mycket om att det jag skriver ska uppfattas på ett visst sätt. Bara att det ska vara så bra som möjligt i mina egna ögon så att jag kan leva med mig själv, och ha ett eget utrymme att uttrycka mig där jag känner mig friare. Då kan jag närma mig ett mer romantiskt tilltal eller något annat som jag kanske höll på avstånd när jag var yngre. Jag ser det inte som förbjudet territorium, utan snarare tvärt om, en utmaning

Har du några inspiratörer?
– Min dotter är döpt efter regissören Harmony Korine. Honom har jag varit väldigt inspirerad av, hur han jobbar med fragmentariska scener och hur han skriver manus och också hela hans attityd kring konst generellt, han har även skrivit lite poesi. Det finns jättemånga intervjuer med honom hos Letterman som är roliga, på Youtube. Sen har jag ju tusentals favoritkonstnärer.

Jag har förstått att du tycker väldigt mycket om parenteser. Har du något annat favorittecken?
– Jag gillar utropstecknet, jag tycker att det är kul och lite underskattat. Jag tror att folk är rädda för att använda utropstecken i dikter för att det känns som ett så desperat effektsökeri men då känner jag mig lite konträr och då vill jag använda dem. Jag tror att det i min senaste diktsamling finns dikter där det på någon rad är fem utropstecken efter varandra, det blir som kaka på kaka, att man gör så mycket att det blir konstigt liksom, eller att man börjar undra: vad betyder det egentligen? Man överlastar med flit.

Sedan har du ju en del frågetecken också.
– Absolut, de ligger mig också nära hjärtat. Jag tycker det är roligt med retoriska frågor. Att man sätter ut ett frågetecken, men egentligen inte är intresserad av svaret. Det kan ju vara någon sorts härskarteknik också. Det kan vara kul att försöka göra läsaren lite osäker ibland. Då kan frågetecknet vara effektivt. 

Jag såg i en intervju att du inte har ett enda minne från innan du var tretton år.
– Det var såklart överdrivet sagt. Men lite så är det nog att jag känner att jag måste verkligen aktivt sätta mig ner och försöka minnas saker och det gör jag bara när jag skriver vissa typer av texter och då har jag fått tillgång till scener, jag har ganska så dålig fantasi, så då blir det någon typ av terapi. Både nagla fast saker och dokumentera dem för sig själv och sedan kan språket hjälpa till att trigga bristen på fantasi. Jag märker att ju mer distans man får till vissa saker, desto mer kraftfullt kan det bli när man väl kommer ihåg det. Det var väl så Proust jobbade när han skrev På spaning efter den tid som flytt, att det är egentligen bara banala minnen från hans barndom, men att det ändå kan bli så kraftfullt. Just kanske för att det är den här enorma distansen och att man måste återupptäcka sig själv genom språket.

Elis Monteverde Burrau

Ålder: 31 år.
Gör: Författare och poet. Har gett ut diktsamlingarna och vi fortsatte att göra någonting rörande (nominerad till Borås Tidnings debutantpris) och Röda dagar samt romanen Karismasamhället  – en roman. 
Han medverkar återkommande i SVTs kulturprogram Cyklopernas land.

Åsa Klintberger