”Det undergräver förtroendet om det inte betyder något”
Mediestrategen Brit Stakston menar att det behövs bättre och skarpare kontrollfunktioner för tidningar och sajter som får mediestöd – och samtidigt arbetar enligt oetiska metoder. Nu uppmanar hon politiken att agera.
I en debattartikel på Dagens Nyheter konstaterar Brit Stakston, själv ledamot i mediestödsnämnden, att det frivilliga branschsystemet – och de fällningar som görs där – inte räcker för att kontrollera att medier som fått statligt mediestöd följer god medieetisk sed.
”I dag kan en publikation tilldelas stöd även om innehållet som produceras bygger på lögner eller metoder som förföljelse, hot och trakasserier, eller om intervjun skett under falska premisser. Men också om man vägrar att publicera genmälen. För att ge några exempel på vanliga medieetiska övertramp.
Vad skickar det för signaler till det allmänna om dessa arbetsmetoder klassificeras och uppgraderas till journalistik?”, skriver Brit Stakston bland annat.
I kraven för att erhålla mediestöd anges saker som att tidningen ska ges ut regelbundet, minst en gång per vecka, och har minst 1 500 betalande prenumeranter. Det anges också att mediet ska följa en ”god medieetisk sed”.
Alla medier är dock inte anslutna till det frivilliga systemet utan lämnar endast in redogörelser för hur de avser att följa god medieetisk sed.
Brit Stakston menar att det är uppenbart att tiden sprungit ifrån regelverket.
Hur skulle dessa kontrollfunktioner se ut?
– I min debattartikel pekar jag på att när ett av kraven är att ha en god medieetisk sed så behöver man fundera på hur kontrollfunktionerna ser ut. Det finns medieaktörer idag som inte bryr sig om om eller vill vara en del av det pressetiska systemet. Det pressetiska branschsystem är frivilligt, och har inget med statens beslut om mediestöd att göra. Men det är inte min uppgift att komma med svaren hur det ska göras. Det måste politiken fundera över, säger Brit Stakston till Journalisten.
– Eller så tar man bort det kravet, och analyserar vad som är problemet med mediemarknaden idag och hur man vill göra ett sådant stöd? Det är ett annat alternativ, fortsätter hon.
Skulle det kunna bygga på fällningar i MEN?
– Jag ser inte att det är självklart och absolut inte enda sättet. Dels ingår inte alla medier i det systemet, och det kan också vara ett stort steg att anmäla den här typen av medier för att den som anmäler är rädd för effekten. Anmäler man traditionella medier leder det sällan till fler tillmälen eller hotfulla anonyma telefonsamtal, men det kan det göra här. Det är också en av analyserna som behöver göras av en journalistik utan etik.
Journalisten har tidigare rapporterat om Publicistklubbens, TU:s och Journalistförbundets remisskritik mot att etikkrav i mediestöden kopplas till det pressetiska systemet.
PK menade bland annat att det riskerar att undergräva trovärdigheten i det självreglerande systemet.
– Det undergräver förtroendet om det inte betyder något. Så fort man diskuterar de här frågorna så tror många att det är en fråga om innehåll. Det är det inte, det handlar inte om att extrema åsikter inte ska få utrymme. Det handlar om att verka utifrån en god medieetisk sed och i branschen finns det en etablerad uppfattning om vad det är, säger Brit Stakston.
– Det handlar om metoderna och hur man hanterar de ämnen man publicerar, exempelvis genmälesfrågan som är ett exempel, fortsätter hon.
