Vi blir ratade
Las har varit ett gissel för anställda i mediebranschen i decennier. Branschen har aldrig använt lagen så som den var tänkt, nämligen att se till att folk som jobbar på en arbetsplats ska kunna känna sig trygga med sin anställning.
Om någon jobbat ett år som vikarie på en tjänst, bör den enligt lagen ses som kvalificerad att också få en tjänst, när en sådan dyker upp.
När man i andra delar av arbetsmarknaden pratar om inlasning är det precis det man menar, att man fått en tjänst för att man tidigare jobbat ett år på tjänsten eller motsvarande tjänst.
Men i vår bransch betyder inlasning att vikarien hamnar på en lista med personer med förtur och där vill arbetsgivaren inte ha en enda person. Därför lasar vi istället ut folk innan de arbetat ett år, så slipper man folk på laslistan.
Men det finns tecken på att arbetsgivarna till slut får ta konsekvenserna av sitt handlande. Kanske har de bitit sig själva i svansen för sista gången.
Unga väljer bort journalistyrket på grund av de osäkra anställningsvillkoren. Unga vill inte bli journalister, att det är ett samhällsproblem är ju självklart, men det är också helt rätt sett ur de ungas perspektiv.
Varför ska man tvingas hoppa från arbetsplats till arbetsplats i åratal för att kanske, kanske så småningom få en fast tjänst, när det finns ordentliga anställningar att få direkt. Den fasta tjänsten ger ju inte bara trygghet i arbetslivet, utan också möjlighet att låna till en bostad, att skaffa familj, få en ordnad tillvaro i livet.
Men inte bara unga väljer bort. Mediebranschen har fått svårare och svårare att få tag på vikarier. Sveriges Televisions journalistklubb har skrivit ett upprop om detta och bett företaget att sluta lasa ut, eftersom det är svårt att få tag på vikarier. På Sveriges Radio jäser ilskan över att man lasar ut samtidigt som man inte kan få tag i folk.
På lokaltidningarna har det varit besvärligt i många år att få tag på ersättare, man har redan knaprat på de som går journalistutbildningen, så att studenterna blivit utlasade redan innan de gått klart sin utbildning.
Trots detta svarar en chef i vår undersökning att om de var tvungna att lasa in, så skulle de få helt fel kompetens. Men ärligt: de som dugt som vikarie i ett år duger som anställda också. Jag lovar.
***
Journalisterna Helle Klein och Maria Ripenberg samt Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg vann mot nazisten som trakasserat dem. Han har skrivit hundratals antisemitiska sms till dem och har en tidigare dom för hets mot folkgrupp.
Nu dömdes han i hovrätten för hets mot folkgrupp och ofredande. Tack för det.
Han fick fängelse i sex månader. Fängelse är bra, men givet att han dömts för samma brott tidigare så är det väl inte någon vågad gissning att han kommer att fortsätta sin brottslighet om ett halvår igen. Domen ska ändå ses som en viktig seger för arbetet mot hat och hot mot journalister. Vårt samhälles debattklimat präglas fortfarande alldeles för mycket av våldsbejakande och hatande språk. Förhoppningsvis kan rättssystemets tydliga dom på något sätt stävja det.
STICK
DÖMD FÖR FÖRTAL
Förtalsdomen mot Mats Dagerlind, chefredaktör för Samnytt, är ett steg i rätt riktning. Han har nu överklagat tingsrättens dom, men jag hoppas att den fällande domen står sig i nästa instans.
Det måste bli konsekvenser när man med hat och hot mot journalister försöker rasera den demokrati vi alla tillsammans byggt upp. Att anklaga en journalist, helt utan några som helst belägg, för att vara jihadist går utanför vad tryckfrihetens generösa regler accepterar.
PRISMÅNADEN
November är årets stora journalistprismånad.
Sveriges Tidskrifter delar ut sina priser till förtjänta tidskriftsjournalister och Stora Journalistpriset delas ut till grävare, berättare och förnyare. Följ vår bevakning om detta på Journalisten.se.
