Skicka tillbaka korrarna till Moskva
I ett huj efter invasionen i Ukraina försvann alla svenska korrespondenter från Ryssland. Efter en månad fattade SVT beslutet att skicka tillbaka sin korrespondent Bert Sundström till Moskva. Han har fått instruktioner att ”skildra den ryska regimens syn” på kriget i Ukraina. Det är ett klokt beslut, hoppas att alla andra Rysslandskorrespondenter också kan börja jobba igen, så snart som möjligt.
Direkt efter invasionen ändrade Putrinregimen sina medielagar. Att använda ordet ”krig” kunde rendera 15 års fängelse. Det är en fasansfull lag, som kröner Putins väg mot total åsiktskontroll. Enskilda modiga ryska journalister har stått upp mot lagen, andra har hoppat av de statliga kanalerna. De flesta håller nog andan. Redan under krigets första dagar meddelade den frispråkiga tidningen Novaja Gazeta att de fogar sig i lagarna hellre än att slå igen. De är skyldiga sina läsare att rapportera vad de kan säga, hellre än att tystna under diktaturen.
För en utländsk korrespondent är det inte heller någon skam att undvika ordet ”krig” i sin text. För det första är det mycket viktigt att vi nu får höra Putins krets och ryska ledare på regional nivå yttra sig om situationen, även om de ljuger. Deras lögner har nyanser, som ska tolkas.
För det andra är det inte en reporters uppgift att vara propagandist. Det är förstås lockande att så ofta som möjligt uttrycka sympati för det lidande Ukraina och alla civila offer, liksom för ryska motståndskämpar, men var sak har sin tid. Rapportera har sin, kommentera har sin.
Vi som lyssnar mycket på radio hör ju hur studioreportrarnas standardfrågor till slut börjat sina. Varje stackars flykting ska kramas på sina sista dyrbara tårar i direktsändning. Hur kändes det att förlora sitt hem? Kan du ge oss en bild av vidrigheterna? Gränsen mellan humanitär och exploaterande rapportering är hårfin.
Det tredje skälet, kanske det allra viktigaste, för att ha korrespondenter på plats i Ryssland, är att vi måste få träffa vanliga ryssar i deras vardag. Inte bara för att få ta del av deras tankar om ”militära specialoperationer”, eller om de ekonomiska sanktionerna, utan om livet, litteraturen, kärleken och döden. Vårt underskott på kunskap om rysk kultur och rysk vardag är fortfarande enormt.
Den bristande rapporteringen från Ryssland går tillbaka till tidigt 1990-tal. Muren föll, Sovjetunionen imploderade och historien gick mot sitt slut, enligt den amerikanske historikern Fukuyama. Att han hade fel begrep de flesta redan några år senare, men med mer varierad rapportering från Ryssland hade västländerna varit bättre rustade för dagens situation. Vi hade kanske inte varit förberedda på invasionen – det var ingen – men mer insatta i Rysslands komplexa förflutna. Nu lever vi alla mitt i historien igen, eller i den tragiska litteraturen.
Varje dag hör jag från ryska vänner om skräcken och skammen i en vardag dikterad av Putin, där sanningen blivit lögn och tvärtom. Mat försvinner från hyllorna, mediciner från apoteket. Några har redan förlorat jobbet. Några har flytt, via Istanbul och Helsingfors, andra funderar på flykt, men saknar resurser.
Och många, många av dem kan citera poeten Anna Achmatovas berömda rader från Stalintiden: ”En hårdhänt epok har vänt mitt liv som en flod.”
Detta måste vi rapportera om, varje dag, även om allt inte går att uttrycka. En fantasifull reporter kan säga mycket mellan raderna.
