Journalistik är att äta upp sin potatis
Journalistiken har de senaste åren förvandlats från att vara en trerätters meny till att bli en à la carte-modell.
Förr åt de flesta av den meny som den lokala tidningen hade komponerat åt oss. Hela kostcirkeln ingick – gav man blaskan en halvtimme varje dag blev man uppdaterad inom politik, ekonomi, nyheter, kultur och sport.
I dag är dagstidningen sönderklippt. Bitarna är utspridda på olika digitala aktörer. Alla har valt ut en nisch där man försöker komplettera innehållet med en affär; prenumerationer, annonser, utbildningar, konferenser eller något annat. Man kan äta dessert hela dagarna om man vill.
Mediebranschen är ett skolboksexempel på vad som händer när nya digitala spelare ”disruptar” en affärsmodell som bygger på ett beteende som blivit allt svagare. Både läsare och annonsörer verkar i dag ofta föredra sociala medier.
En konsekvens blir att trerättersmenyn har förvandlats till snabbmat. Eller ska vi säga mikrade rester? Mycket av det som de nya aktörerna gör handlar om att paketera om det innehåll andra journalister redan skapat. Vissa medier uppger att de gör journalistik – men ”inte har ett granskande uppdrag”.
Men är det verkligen journalistik man sysslar med om man aldrig avslöjar missförhållanden eller gör ansvarsutkrävande intervjuer? Eller hänger definitionen av journalistik på om det finns en ansvarig utgivare? Att man alltid är på läsarnas sida?
Jag tror att definitionen av journalistik hänger ihop med att mediernas affärsmodell är under ombyggnation.
Att göra journalistik på riktigt är nämligen dyrt. Kompetenta journalister ska under en längre tid ta fram och faktagranska många olika uppgifter. De människor som anklagas för oegentligheter måste få bemöta uppgifterna. Sedan ska materialet tåla en etisk granskning innan en ansvarsfull publicering eventuellt kan ske. Det är inte ovanligt att månaders arbete kasseras.
Den journalistik som ”inte har ett granskande uppdrag” misslyckas aldrig, det har man helt enkelt inte råd med. Att låta en fondförvaltare sia om H&M-aktien är dyr eller billig blir alltid en artikel eller ett tv-inslag.
Det är bra att det numer finns en mångfald av nischade medier. Att man inte har ett granskande uppdrag betyder heller inte att innehållet är ointressant.
Men många nischmedier har varken ambitioner eller kompetens att granska de makthavare som de har inom sina respektive bevakningsområden. Att kalla det materialet för journalistik är tveksamt.
Det finns tecken i tiden på att allt fler människor tröttnat på mikrade rester och återigen vill ha en förutbestämd trerätters meny – men i en tidsenlig förpackning. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet ser att det finns allt större efterfrågan på digital kvalitetsjournalistik. När Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski nyligen skröt om framgångarna för digitala prenumerationer på Twitter fick han en fråga från en läsare som ville ”swish-tjacka” enstaka artiklar. Svaret var att det absolut skulle gå att lösa rent tekniskt, men DN är ett ”sammanhållet journalistiskt erbjudande”. För att få råd att göra riktigt starkt innehåll – tre nomineringar gav en vinnare i Stora journalistpriset förra året – måste DN alltså sälja hela menyer.
Allt tyder på att vi även i framtiden måste äta upp vår potatis för att få smaka på efterrätten.
