”Utlandsspionerilagen ett allvarligt kliv bakåt för tryckfriheten”

I höst är det 50 år sedan IB-avslöjarna Peter Bratt och Jan Guillou greps och åtalades. I artiklar publicerade i Folket i Bild/Kulturfront under våren och början av hösten 1973 hade de avslöjat att Sverige hade en hemlig underrättelse- och säkerhetstjänst, IB. Förutom att skicka ut agenter till andra länder för informationsinhämtning sysslade IB även med att, i strid med lag, spana på vänstergrupper och fackföreningar.

Som regel är det ju bara utgivaren av en tidning som kan ställas till svars för påstått brottsligt innehåll i tidningen. Då prövas målet av en jury. Varken Bratt eller Guillou var utgivare för FiB/K. När de dömdes för spioneri i januari 1974, tillämpade tingsrätten emellertid en undantagsbestämmelse i tryckfrihetsförordningen (TF) 7 kapitlet 3 §.  Denna öppnade för att i vanligt brottmål – utan jury således – döma en meddelare, som genom att lämna uppgifter till tidningen hade gjort sig skyldig till ett grovt brott mot rikets säkerhet. Bratt och Guillou ansågs ha intagit ställning av meddelare.  

Den lydelse av bestämmelsen i TF 7:3 som tillämpades i målet hade tillkommit genom en grundlagsändring 1964-65. Utan denna ändring hade det inte varit möjligt att döma Bratt och Guillou. Före ändringen 1964-65, det vill säga enligt den ursprungliga lydelsen av TF 7:3 andra stycket, krävdes nämligen att meddelaren hade fått kännedom om de förgripliga uppgifterna genom att inneha en allmän befattning eller genom att fullgöra allmän tjänsteplikt. Om någon, som på det sättet fått kännedom om en säkerhetskänslig uppgift, röjde uppgiften och därigenom gjorde sig skyldig till brott mot rikets säkerhet (vilket sådant brott som helst), spelade det ingen roll att röjandet/meddelandet hade skett för offentliggörande i tryckt skrift. Gärningen kunde trots detta ändå åtalas och straffas i ett vanligt brottmål.

Annons

För att en meddelare skulle kunna lagföras enligt TF 7:3 i dess ursprungliga lydelse krävdes således att meddelaren var ett så kallat specialsubjekt. Detta stämde inte in på Bratt eller Guillou. De hade inte fått kännedom om uppgifterna i reportagen vare sig genom innehav av allmän befattning eller under fullgörande av ”allmän tjänsteplikt”. Deras källa däremot hade antagligen kunnat dömas även enligt den ursprungliga lydelsen av TF 7:3 stycke 2.

Initiativet till ändringen i TF 1964-65 kom från Straffrättskommittén, som i sitt betänkande 1953 hade lämnat ett förslag till brottsbalk. Men i betänkandet fanns också förslaget till ändring i TF. Kommittén ansåg att meddelarfriheten hade blivit alltför vidsträckt i TF på den här punkten. Därför borde, ansåg kommittén, undantaget i meddelarskyddet ”utsträckas så att det avser envar som genom att lämna meddelande till annan förövar allvarligt brott mot rikets säkerhet”. Kommittén räknar därefter upp vilka brott som skulle anses så allvarliga att meddelarskyddet skulle bortfalla. Av dessa är grovt spioneri det lindrigaste. Men när regeringen i mars 1964 lade fram propositionen (1964:133) hade man lagt till spioneri av normalgraden, något som alltså drabbade Bratt och Guillou ett tiotal år senare.

Straffrättskommitténs betänkande hade givetvis remissbehandlats. Dock tycks dess förslag till ändring i TF inte ha rönt mycken uppmärksamhet. Det enda remissvar som handlar om det förslaget och som refereras i propositionen kom från Justitiekanslern, som förordade ytterligare inskränkningar i meddelarskyddet.

Regeringen smusslade inte undan den föreslagna försämringen av meddelarskyddet i propositionen. Tvärtom kan man redan på dess första sida läsa:

”Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring av straffansvaret för den som lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift att det kommer att gälla för envar som genom att lämna meddelandet förövar allvarligt brott mot rikets säkerhet. Dessutom föreslås en anpassning av tryckfrihetsbrotten till motsvarande gärningar i brottsbalken; därvid anges såsom otillåtet yttrande även ärekränkning av ledamot av främmande makts regering.”

Förutom försämringen i meddelarskyddet föreslog regeringen således en ändring i TF:s brottskatalog. Det förslaget avsåg att kriminalisera ärekränkande yttranden inte bara mot främmande makters statsöverhuvuden och representanter här i riket, något som redan gällde, utan även ärekränkande yttranden mot ledamöter i främmande makters regeringar. 

Pressens organisationer – Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Publicistklubben – reagerar skarpt och vältaligt i skrivelser i april 1964 till riksdagens konstitutionsutskott. Men organisationerna vänder sig endast mot förslaget till ändrad lydelse i brottskatalogen. Om den i propositionen föreslagna försämringen i meddelarskyddet säger de ingenting alls.

En mycket märklig tystnad! Det var ändå ingen obetydlig ändring i TF som regeringen föreslog. I sin doktorsavhandling ”Tryckfrihetens gränser”, 1984, betecknar Hans-Gunnar Axberger försämringen som en ”reträtt som i fredstida lagstiftning är den mest markanta i vår tryckfrihetsrätts utveckling sedan 1812”. Att den ”kunde passera utan dokumenterat motstånd från tryckfrihetens eljest så vaksamma vänner” (s.298) finner han också förvånande.

Det är inte utan att man kommer att tänka på mediernas alltför sena reaktion på införandet av så kallat utlandsspioneri med mera som tryckfrihetsbrott 57 år senare. Det påstådda syftet är att skydda rikets förhållande till främmande makt mot att råka ut för ”allvarligt men”. Även i det lagpaketet finns bestämmelser som ska blottställa en meddelare/visselblåsare. Dessutom är kriteriet att den förgripliga uppgiften ska vara ”hemlig” så otydligt att publicisten många gånger för säkerhets skull avstår från att publicera. Följden blir att allmänheten får veta mindre om landets förhållande till främmande makter, som genom bestämmelsernas utformning får ett stort inflytande över vår informationsfrihet. Också genom denna reträtt har vår tryckfrihetsrätt tagit ett kliv tillbaka i riktning mot 1812, ett kliv som enligt min mening till och med är allvarligare än försämringen 1964-65 av meddelarskyddet.

Ingemar Folke
under åren 1980-2013 advokat med erfarenhet av flera tryck- och yttrandefrihetsärenden, numera pensionär och aktiv i nätverket mot utlandsspioneri