Robert Olsson: : Var finns engagemanget?

31 augusti, 2004

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

De två senaste årens besök från journalistprogrammet på högskolan har blivit generande tillställningar för eleverna såväl som för oss på
redaktionen.

Unga samhällsengagerade män och kvinnor ser i allt mindre utsträckning journalistiken som ett verktyg för att kanalisera sitt engagemang.

Jag försöker så långt det är möjligt att bejaka inbjudningar från journalistprogram på högskolor och andra medieutbildningar och ställer mig så positiv som det är möjligt till förfrågningar om att komma på besök till TV-huset i Göteborg.

Men det är i sanning inga roliga tillställningar (undantag finns naturligtvis). De två senaste årens besök från journalistprogrammet på högskolan har blivit generande tillställningar för eleverna såväl som för oss på redaktionen. Skolan har bett att få komma hit och vara med på våra morgonmöten. De två senaste åren har inte en enda elev sett en enda av våra sändningar kvällen innan.

Således har de heller inga frågor, inget engagemang, inga synpunkter – kort sagt, de har inte visat någon vilja till någonting. Inte ens till att kritisera oss.

Det här ska ses som små flashar som skulle kunna byggas på med fler, men det säger ju egentligen för lite för att dra mer långtgående slutsatser om framtidens journalister.

bryt

Att det sedan flera år är en nedåtgående trend när det gäller ansökningarna till journalistutbildningarna i Göteborg, Stockholm och Sundsvall kan möjligen ge ett visst stöd för uppfattningen att journalistik håller på att tappa i dragningskraft hos unga människor.

Men, säger de som håller i utbildningsprogrammen, det kan också vara en spegel av den kärva arbetsmarknaden för journalister.

Men hur kärv är den egentligen? Av de elever som gått ut journalistprogrammet i Göteborg har 59 procent av eleverna fast jobb fem år efter sin examen, enligt en undersökning som den senaste avgångsklassen i Göteborg sammanställt. Efter fem år har 76 procent heltidssysselsättning. Det är ju inte direkt någon nattsvart bild som presenteras för potentiella journalister.

Grundtesen att journalisteleverna i allt mindre utsträckning intresserar sig för nyhets- och samhällsjournalistik får stöd av personer verksamma i utbildningsanstalterna. Och jag får medhåll när jag testar uppfattningen att unga engagerade män och kvinnor söker sig andra vägar och att därmed journalistiken som verktyg för ett vuxet yrkesmässigt samhällsengagemang är devalverat.

bryt

Utvecklingen är oroande, inte minst för oss som är verksamma i de traditionella medierna och oron förstärks av en växande känsla av att det är vi själva som till viss del bär skulden till vår egen devalvering.

Förändringstakten inom medierna har under den senaste tioårsperioden varit enorm. Nya strukturer, nya konkurrenssituationer och ny teknik har tillsammans med att varje medarbetare i dag måste göra fler produktionsmoment och allt i betydligt högre tempo än tidigare har påverkat den innehållsmässiga utvecklingen.

Men att inte ta hänsyn till en förändrad omvärld eller att inte ta till sig ny, billigare och många gånger bättre anpassad teknik, vore naturligtvis korkat.

Vad vi inte förmått är att också organisera oss efter dessa nya förutsättningar utan organisatoriskt och mentalt arbetar vi som vi alltid gjort. Ämnes- och områdesmässigt är det i stort sett samma nyhetsvärdering i dag som för 15 år sedan, fast vi gör det lite kortare, lite snabbare och lite mer av allt.

I de moderna mediefabrikerna fragmentiseras det i stor utsträckning. Mycket blir sammasamma istället för att tydligt jobba med de olika tempon som journalistiken bjuder: kort när det ska vara kort, sammanhang och djup där dylikt krävs och så vidare. Allt i syfte att bli än mer angelägna för tittare, läsare och lyssnare.

bryt

Det är inte tekniken som lägger hinder i vägen. Rätt använd är den till hjälp i det journalistiska arbetet. Det är framförallt redaktionernas, och inte minst chefernas, mentala konservatism som är bromsklossen. Och kanske är det detta som unga samhällsengagerade män och kvinnor börjat genomskåda. Lyckas vi inte locka dessa till oss är det en förlust för medierna. Det unga samhällsengagemanget behövs inom nyhets- och samhällsjournalistiken.

redaktionschef, SVT Väst

Kommentarer

Det finns 7 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Daniel Bylund mån, 2011-12-19 22:18

Visst finns engagemanget!

Av Daniel Bylund

Som journaliststudent på JMG vill jag försöka försvara mina klasskamrater och mig själv. För visst finns det engagemang. Bara en snabb titt på journaliststudenternas hemsidor och de texter som ligger ute där vittnar om unga journalister som brinner för olika ämnen. Film, musik, radio, konst, djurrätt, anti-fascism, tv-spel och en massa annat.

Jag tror att problemet är att de “stora” medierna i Sverige, med sin breda och ibland ytliga, rapportering indirekt skrämmer bort unga. Brinner du för japansk filmkonst, finns det mängder av mindre nischade tidningar att välja bland. Och om du tycker att situationen för kvinnor i Iran är världens mest spännande ämne, finns det bättre kanaler än DN och Västnytt.

Studenterna på JMG är engagerade i samhället. Det är jag säker på. Men i alla fall jag vill kanalisera mitt engagemang i något där jag tror att jag kan bli läst och omtyckt. Därför vänder jag mig till Studentradion och olika internettidningar när jag vill skriva något intressant. Och om jag någonsin hamnar på DN så kommer jag för-gråas och bli en slätstruken reporter som bara får jobbet gjort.

Daniel Bylund

Inlagt av Carlos Rojas Beskow mån, 2011-12-19 22:18

Ni letar på fel ställe

Av Carlos Rojas Beskow

Robert Olsson undrarvar de ungas engagemang finns. Det finns inte hos de journalisthögskolestudenter som besöker hans redaktion och lärare på andra journalistiska institut bekräftar hans domedagsprofetia: det finns inget samhällsengagemang bland blivande journalister.

Jag förstår verkligen att Robert Olsson slår ut med armarna och noga artikulerar varje ord av förtvivlan, för det är så illa. Men de skyldiga är just alla mossiga mediechefer som har en ofrånkomlig fetisch för journalisthögskolejournalister.

Journalistikintresset bland unga, och då menar jag från runt 16 år och uppåt, pyr otroligt mycket idag. Medieprogrammen på gymnasieskolorna har ökat kraftigt under 00-talet och journalistikinriktningarna på det klassiska samhällsprogrammet blir också fler. Kidsen söker till de här gymnasieutbildningarna för att de vill jobba med journalistik.

Efter att under ett par år ha besökt ett par tusen elever och pratat om just unga i journalistiken kan jag krasst konstatera en del saker. Hälften väljer program av mediekåthet och hälften gör det på grund av ett ofta väldigt starkt samhällsengagemang. De som till slut faller bort och skiter i att satsa på journalistiken är de samhällsengagerade. De kvävs allihop av samma känsla, den av en ruggig bransch.

Jag peppar dem alltid och viftar bort att det skulle vara så. Men jag vet att de som tar sig vidare kommer att se vad jag dolde och etikettera känslan de hade med ord som råkonservativ, stagnerande och åldersfascistisk.

Det finns tonvis med potentiella journalister som är duktiga redan i gymnasieålder. De sitter och skriver varje dag, jobbar med fanzines, webbtidningar eller bara för sig själva. De gör ofta väldigt goda journalistiska verk av alla dess slag, men de vågar sig inte hela vägen. De har hört för många historier som väckt rädsla eller avsmak. Sanna historier om när någon ringt för att sälja en artikel till den stora tidningen, som gillat den och köpt, för att sedan när de hört hur gammal frilansaren var plötsligt dra sig tillbaka. Om hur någon i klassen bara fick koka kaffe under praktiken när hon är en jävel på att gräva. Eller om hur någon gått upp på lokaltidningens redaktion för att prata, blivit klappad på huvudet och ombedd att dyka upp igen om fyra-fem år.

Jag är 21 och har bra koll på åttiotalistjournalisterna. Inga av de bästa tänker en tanke om att söka till en journalisthögskola. Några har gått ett år på Poppius, men där går också gränsen. De flesta som gör det gör det för att de vet att de är helt wastade på arbetsmarknaden, hur bra de än är, om de inte kan visa på minst den typen av privat eftergymnasial bildning.

Journalistprogrammet, med formen det har nu och på det sätt den lockar, funkar inte. Och tidningar och kanaler begår sin existens största misstag när de tror att de bästa journalisterna gror där. Vill alla seriösa medieaktörer få med sig framtidens samhällsengagerade journalister

måste de ändra sina rekryteringsprinciper och börja plocka outbildat ogräs på bakgården.

Carlos Rojas Beskow

frilans

Inlagt av Staffan J Thorsell mån, 2011-12-19 22:18

Bristande engagemang?

Av Staffan J Thorsell

Kan inte låta bli att reagera när jag läser följande “Unga samhällsengagerade män och kvinnor ser i allt mindre utsträckning journalistiken som ett verktyg för att kanalisera sitt engagemang.”

Är det inte snarare så att det inte längre finns någon plats för detta engagemang? Jag har en internationell magisterexamen i tidningsjournalstik och arbetar mot tidningar i både England och Sverige (jag är 27). Jag har på egen bekostnad rest runt i bl.a. Kina, Israel och USA för att göra reportage som följer upp nyhetsmaterialet och går in på djupet i det frågor som nu får allt mindre plats i tidningarna. På egen bekostnad eftersom intresset för reportagejournalistiken och för de djupgående frågorna är så svagt ute på redaktionerna. Visst kan man få sitt material sålt, men känslan av att man tränger sig på är vanligare: “Vi har ingen budget.” “Vi förlitar oss på nyhetsbyråerna” osv osv. Nog kan detta bero på att redaktionscheferna ser det som sin uppgift att hålla tidningen flytande. Den onda cirkeln av utlasning, trötthet och tajtare redaktioner gör att man inte vågar blåsa liv i tidningarna utan går på i samma, säkra spår. Resultatet blir gråare tidningar vilket leder till bristande förtroende hos läsarna. Det finns inte längre någon vision om att skapa något nytt och därför finns det inget intresse när unga, engagerade journalister hör av sig. MAn har inte ork eller råd till att satsa på reportagejournalistiken. Att påstå att det inte finns något engagemang tycker jag är en retsam liten jabb i ansiktet på unga journalister.

Att påstå att nyhetsvärderingen ser likadan ut idag som för 15 år sedan tycker jag också är ett misstag. Att allt görs “lite kortare, lite snabbare och lite mer av allt” har gjort att reportagen fått lämna plats åt rapporteringen. Detta gör svängarna ännu snävare för de som fortfarande tror på den journalistik som berör och engagerar läsarna. Jag undrar också hur väl befattad man är med klimatet om man ifrågasätter att arbetsmarknaden för journalister är kärv. Det räcker med att ringa upp en redaktionschef eller prata med en kollega för att se hur kärv den är. Kanske är den inte “nattsvart” och nog går det om man vill — jag har ständigt kvasijournalistiska jobb vid sidan av för att genom frilansandet kunna tillgodose mitt engagemang för svensk journalistik, för reportaget, samhällsfrågorna och människorna. Sämre tidningar och bristande läsarförtroende beror inte på de unga journalisterna. Skulle redaktionsledningarna våga titta upp skulle man upptäcka att någon brist på engagemang råder det inte.

Staffan J Thorsell

Inlagt av Josefin Jansson mån, 2011-12-19 22:18

Se även journalistutbildningen

Av Josefin Jansson

Det låter både sorgligt och oroväckande att elever på journalistutbildningen inte har det engagemang som förväntas.

Min erfarenhet av att nyligen gått det ett-åriga programmet i Göteborg var att det saknades en anda av journalistisk nyfikenhet i själva utbildningen. Kanske borde även den att ses över? (Robert Olsson arbetar väl i Göteborg, jag antar att det var studenter från journalistprogrammet där som åsyftades)

Ett av de starkaste budskapen jag fick med mig efter ett år är att det knappt finns några jobb som journalist. Att vi, som gick den ett-åriga utbildningen, skulle fundera på om vi istället kunde arbeta inom den utbildning som vi hade med oss innan vi började på journalistkurserna.

Jag förstår att de inte vill måla upp guld och gröna skogar, men jag tyckte många gånger att jag hellre ville lägga krut på att lära mig journalistiska arbetssätt istället för att lära mig att vara beredd på en kommande tuff arbetsmarknad.

En annan brist var att jag tycker att vi inte fick respons när vi tog upp aktuella ämnen, som till exempel gender och media. Det kunde hända att lärarna inte var uppdaterade om en sådan diskussion.

Vi hade heller inte mycket kurslitteratur som annars brukar vara bra när det gäller att skapa diskussioner och sätta igång hjärnan.

Jag tror helt enkelt att en utbildning har betydelse för hur engagemanget hos studenter kan se ut. Visst har studenter ett eget ansvar att vara engagerade och pålästa, men en mer engagerande utbildning ökar chanserna.

Josefin Jansson

Inlagt av Bosse Ignell mån, 2011-12-19 22:18

Surt sa räven

Av Bosse Ignell

Ingen har sett Robert Olssons nyhetssändningar när han tar emot studiebesök från JMG. Det tolkar han som bristande engagemang hos dagens studenter.

Så kanske man kan tolka det men frågan är om inte sanningen lika gärna kan vara att dagens studenter förlitar sig på andra nyhetskällor än ofta småsega tv-nyheter. Själv gick jag ut JMG för ett halvår sedan (har inte varit på besök hos Robert) och läser dagligen två morgontidningar, lyssnar på Ekot och uppdaterar mig via webben några gånger per dag. Däremot ser jag nästan aldrig på de småsega tv-nyheterna. Varför skulle jag göra det? I en tidning kan jag bläddra vidare från det som inte intresserar mig, likaså på webben.

En annan orsak kanske kan vara att dagens journaliststudenter har lågt intresse för tv och radio. Inte underligt i så fall efter alla skräckskildringar om LAS-situationen inom radio/tv. Det verkar inte vara någon framtidsbransch om man säger så…

Bosse Ignell

Inlagt av Stefan Gadd mån, 2011-12-19 22:18

Nya kreativa miljöer

Av Stefan Gadd

Vid mitten av 80-talet när jag själv och Robert Olsson började i journalistyrket så var redaktionerna kreativa, bubblande smältdeglar. Kanske i synnerhet på kvällstidningarna. Där fick man som nybakad journalist chansen att testa och skapa nytt. Naturligtvis var den miljön lockande för den som ville uttrycka sig i ord, bild eller layout. 68-generationen hade hunnit fylla 40 och satt på chefsposter, vilket gav öppningar för olika slag av samhällsjournalistik.

Att få jobb på en redaktion var målet även om man inte ville förändra världen utan bara var intresserad av att skriva, fotografera eller redigera. Och det anställdes ganska friskt.

Besparingsvågen på 90-talet satte stopp för anställningar och istället försvann de flesta över 60 och under 30.

Nya kreativa miljöer skapades på reklambyråer, webb-företag, eventbolag och annat och där finns de nya magneterna. Den som inte är nöjd med de traditionella kanalerna kan lätt skapa en egen.

Jag tror engagemanget finns, men det har hittat nya vägar och uttrycksformer.

Stefan Gadd

Inlagt av Markus Karlsson mån, 2011-12-19 22:18

Smarta elever ifrågasätter inte.

Av Markus Karlsson

I stora drag instämmer jag i Carlos Rojas Beskow beskrivning av mossiga mediechefer.

Mina erfarenheter av mediechefer är att engagemang och ifrågasättande av nyhetsvärdering är något som i bästa fall är att betrakta som en hobby. Det är inget som hör hemma på en redaktion.

Jag har gått på Skurups folkhögskola där de flesta av eleverna har någon form av radikal bakgrund eller ett starkt engagemang i något. Få av oss anser att de vanliga kanalerna, de dominerande dagstidningarna och tevenyheterna, ger en rimlig bild av vad som händer i världen. Jag gissar att de med engagemang på journalistprogrammet känner likadant.

Det finns ett stort engagemang bland yngre journalister – men det faktum att detta nästan aldrig syns i etablerade medier är antagligen en anledning till att Robert Olsson inte får de frågor han önskar.

För att inte verka obekväm håller man tyst – och det är också det överlägset bästa sättet att få en anställning idag. Det är mina erfarenheter av tre år i branschen.

Markus Karlsson

frilans

Årets groda 2021

Alla gör fel ibland. Men en del fel är roligare än andra. Nu kan du rösta på vilken som var 2021 års roligaste groda. Sista dag för att rösta är den 14 februari. Rösta här.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies