Medierna måste medverka till dialog i pandemitider

”Studier visar att munskydd för allmänheten minskar spridningen av covid-19.”
”Det saknas evidens för att rekommendera munskydd till alla.”
”Det finns stark evidens för munskyddens effekt mot smittspridning.”

Greta Thunbergs uppmaning att lyssna på forskarna är hjälpsam för den som söker ett faktabaserat underlag för det egna och samhällets agerande i klimatfrågan, eftersom en internationell forskarkår står i stort sett enig bakom de övergripande slutsatserna. I coronapandemins snabbrörliga forskningsfront är det mer komplicerat. Frågan kring munskydd är ett illustrativt exempel, där forskare och experter också hänvisar till forskning och vetenskap, men kommer fram till delvis olika slutsatser och rekommendationer. 

Det borde vara självklart att medborgarnas nytta sätts i främsta rummet i en sådan krissituation som pandemin utgör, men tyvärr blir resultatet inte så. Förväntar sig forskare, experter och journalister att människor, som själva saknar expertkunskaper i frågan, ska få vägledning i den egna vardagen av de motstridiga budskapen kring munskydd? 

Annons

Sedan mars i år undersöker Vetenskap & Allmänhet hur allmänheten tar till sig information om det nya coronaviruset, vilket förtroende man har för olika nyckelaktörer, och hur man ser på mediernas rapportering. I vår första mätning (18–21 mars) uppgav tolv procent att myndigheternas egna kanaler (webbplats, sociala medier, m.m.) varit deras främsta källa till information om coronaviruset. Tre fjärdedelar (76 procent) uppgav nyhetsmedier som den främsta informationskällan. När vi upprepade frågan ett halvår senare (17–21 september) hade sju procent myndigheternas kanaler som främsta informationskälla, medan andelen som främst använde nyhetsmedier låg kvar på tre fjärdedelar (74 procent).  

Myndigheter och beslutsfattare är alltså beroende av massmedia för att kunna nå fram med akut och avgörande information till landets invånare. Men det går inte att förlita sig på att massmedier effektivt förmedlar framväxande kunskap till befolkningen i en långvarig krissituation. Detta skulle förutsätta att journalisterna frångick sin vanliga medielogik i delar av rapporteringen – inte minst när det gäller forskningen kring pandemin.

Medielogiken är “de tekniker som används när journalistiken omvandlar händelser till nyheter” (Statens Medieråds förklaring). Medierådet lyfter särskilt fram fem tekniker som ofta används “för att göra nyheter mer attraktiva för publiken”. Det handlar om tillspetsning (händelsen vinklas), förenkling (reducering av antalet perspektiv), konkretisering (tydliggörande), polarisering (motsättningar förstärks), och intensifiering (drama och konflikt framhävs). Samma logik används av andra aktörer – inklusive forskare – som vill nå ut, exempelvis i debattartiklar. Dessvärre är medielogiken inte så lämpad för att underlätta kunskapsbaserat beslutsfattande för medborgarna i en komplex kris, som den pågående pandemin. 

Mer än varannan svensk (53 procent) uppfattar tonen i mediernas rapportering om coronaviruset som ganska eller mycket uppskruvad/alarmistisk i vår senaste mätning (17–24 november), en ökning med 17 procentenheter sedan mätningen i oktober. Andelen som uppfattar tonen som ganska eller mycket avvaktande/försiktig har samtidigt minskat till sju procent, och de som tycker att tonen är varken uppskruvad/alarmistisk eller avvaktande/försiktig har sjunkit till 37 procent. 

I den årliga VA-barometern, som publicerades den 14 december, anger en femtedel av svenskarna att deras förtroende för journalister har minskat under pandemin. Vanliga anledningar som uppges är att journalister överdriver, skrämmer eller bara vill sälja tidningar. Endast två procent säger sig ha fått ett större förtroende för journalister under pandemin. Samtidigt har förtroendet för forskare ökat och är det högsta sedan våra mätningar startade. Hela 88 procent har ganska eller mycket stort förtroende för forskare verksamma vid universitet och högskolor, att jämföra med 45 procent för nyhetsjournalister. 

I och med att forskningen kommit i fokus som aldrig förr under pandemin finns unika möjligheter att förmedla en bättre inblick i vad vetenskap är och hur forskning går till. Vetenskapens natur är att ifrågasätta, utmana och undersöka världen, och motstridiga forskningsresultat och diskussioner hör till forskarnas vardag. Men i akuta kriser behöver diskussionerna speglas och förklaras utan att den sedvanliga medielogiken bidrar till polarisering, som i fallet kring munskyddens vara eller icke vara. Våra resultat indikerar även att vissa delar av medielogiken kan bidra till ett minskat förtroende för journalister som yrkeskår.

En debatt har till syfte att övertyga, i diskussion söks en kompromiss, och i dialog talar vi oss samman. Resultaten som uppnås är att “en vinner, den andre förlorar” (debatt); “det lägsta gemensamma” (diskussion); samt “det högsta gemensamma” (dialog). Det är lätt att se att dialog är att föredra när det handlar om ta fram och kommunicera kunskapsunderlag kring människors liv och hälsa.

Att eftersträva dialog kan till exempel handla om att hänvisa till samlade kunskapen, inte bara de forskningsresultat som stödjer den egna uppfattningen. Det är också viktigt att forskare och experter är transparenta och redogör för eventuella egenintressen.

Alla centrala kommunikatörer och experter i pandemin – forskare, politiker, myndighetspersoner och journalister – måste ta ett större ansvar för att främja konstruktiva samtal om forskningen. Medborgarnas behov behöver sättas i centrum för kommunikationen, som måste domineras av dialog och diskussion snarare än av polemik och debatt. Och de råd som våra expertorganisationer ger för att stödja medborgarna måste vara både förståeliga och förankrade i medborgarnas vardag.

Ann Fust
ordförande Vetenskap & Allmänhet
David Samuelsson
generalsekreterare Studieförbunden och vice ordförande Vetenskap & Allmänhet
Cissi Askwall
generalsekreterare Vetenskap & Allmänhet