Mattsson – pressetikens dödgrävare
Expressens chefredaktör undergräver förtroendet för det medieetiska systemet när han medvetet och arrogant bryter mot en av grundprinciperna för hur anmälningar till PO och PON skall hanteras.
Samtidigt har övertrampet givit en fingervisning om på vilka grunder som Allmänhetens pressombudsman skriver av anmälningar, vilket han för övrigt gör i en förfärande omfattning. PO skapar ett intryck av att han är pressens snarare än allmänhetens ombudsman.
När Justitiekanslern (JK) i januari beslutade att inte pröva om personerna bakom filmen ”Call girl” gjort sig skyldiga till förtal av avliden skyndade sig Nils Funcke, ledamot av Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp, att försvara JK. Och han gjorde det genom att hänvisa till att det finns möjligheter att få upprättelse genom det medieetiska system som Funcke menar också borde omfatta film.
”För familjen Palme och de flesta handlar det främst om att få rätt i den allmänna debatten och därmed förhoppningsvis också i historieböckerna”, skriver Funcke i Expressen den 21/1.
Hur han vet att familjen Palme tycker och tänker att det var av underordnad betydelse att JK avskrev ärendet vet jag inte. Att utpekandet av Olof Palme som pedofil utgör förtal kunde familjen inte få fastslaget på rättslig väg med mindre än att de riskerade att få betala miljonbelopp för att få saken prövad i domstol. I det medieetiska systemet finns ingen möjlighet till prövning av förtal på film.
Men Funcke tycker att statsministerns efterlevande ska nöja sig med sympatiyttringar i pressen där han menar att sådana här konflikter kan och bör ”lösas”. Tidigare har han tvärtom tyckt att fler fall borde avgöras i domstol. I boken Medieetik under debatt utgiven av SNS förlag 2006 skrev han just det : ”I åtskilliga år har jag argumenterat för att fler fall av förtal bör avgöras i domstol.”
Nu hänvisar han istället till det medieetiska systemet ”…där de som lidit publicitetsskada kan få upprättelse genom Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd.”
Vilka är då möjligheterna för den som ser sig ha lidit en publicitetsskada att få sin sak prövad av hedersdomstolen Pressens opinionsnämnd (PON) ? Enligt POs årsberättelse för 2012 kom 307 anmälningar in från allmänheten varav 277 behandlats före utgången av 2012. Endast 19 av dessa hade han fört vidare till PON. Inte mindre än 258 ( 93 procent) hade avskrivits av PO. Detta är långt högre avskrivningstakt än vad Ola Sigvardssons företrädare Yrsa Stenius tillämpade.
Anmälningar till PO och överklaganden till PON ska enligt hedersdomstolens regler inte offentliggöras för att inte ytterligare förstärka publicitetsskadan. Det gav Expressens chefredaktör tusan i när han fick vetskap om att drottning Silvia anmält fyra tidningar för publiceringen av Elisabeth Ohlson Wallins fotomontage där drottningen ses i begrepp att skrubba bort ett hakkors från golvet eller till synes sopa nazistsymbolen under mattan.
Chefredaktör Thomas Mattsson kunde berätta att PO avskrivit anmälan men att drottningen överklagat direkt till PON. På fyra sidor i Expressen av den 21 februari och under rubriker som En självklar publicering (banér över ett uppslag) försvarade han och tidningen att man brutit mot regeln att inte offentliggöra PO anmälan. Mattsson försvarade tilltaget med att han inte gillade regeln och ville att den skulle ändras. Det var något han veterligen aldrig krävt tidigare.
I samma nummer av tidningen skrev Expressens kulturchef Karin Olsson: ”Hela Silvias grandiosa anmälan framstår som en sorts illustration i rojalistisk fånighet.”
Detta skriver Expressen alltså utan att blinka samtidigt som PON har att avgöra om anmälan ska tas upp.
Och hur fick Mattsson reda på anmälan när, som han själv säger, PO inte ens begärde in yttranden från de anmälda tidningarna?
Genom läckan kan man studera på vilka grunder PO avskrivit drottningens anmälan mot bland andra Expressen.
Under rubriken POs bedömning saxar jag: ”Det är lätt att instämma i riksmarskalkens påstående att bilden är kränkande, sårande och illvillig. En satir som ska få hovets kritiker att skratta samtidigt som den smärtar maximalt för de utsatta.”
Trots att PO alltså uppfattar att syftet med verket och spridningen av detsamma varit att ”maximalt” smärta de utsatta så väljer PO att avskriva ärendena. Mot den bakgrunden kan man förstå att PO avskriver över 90 procent av de anmälningar som årligen inkommer till ombudsmannen.
Frågan är om detta och den bristande respekt för det pressetiska regelverket som en stor tidning som Expressen visar prov på inger det förtroende som det medieetiska systemet måste ha för att allmänheten ska våga eller ens bry sig om att använda det. Det kanske behövs mer omdömesgilla personer på de nämnda och viktiga posterna? De här utpekade verkar fungera mer som pressetikens dödgrävare.
Sigfrid Leijonhufvud
ordförande, Stockholmsjournalisternas seniorer
