Jag slogs av hur intressant Toppmötet var
Nu ska jag svära i kyrkan. Att fokusera på misstag, att blotta glipor, att sätta dit makthavare behöver inte alltid vara den högsta nivån av journalistik. Ni förstår vad jag är ute efter: Fredrik Reinfeldts toppmöten med (före detta) toppolitiker.
Journalistiken har sin tydliga dramaturgi som vi journalister följer utan att fundera på närmare på formatet: Vanliga människor får berätta, framförallt om sitt eget liv. Detta återges inkännande. Experter/ forskare/ journalister kommer in efter intervjuer med makthavare av olika slag, som betygsättare och sanningsalibin. De bemöts med respekt. Det gäller även journalister som har en utpräglad opinionsroll och politisk agenda. Makthavare/ politiker däremot – ska alltid och i alla lägen ställas till svars. Motiv ifrågasättas. Allt annat betraktas som en medhårssmekning eller oprofessionellt. Bryt formen och det tar hus i helsicke!
Jag tyckte att SVT var mycket tydligt när det gällde vad det var för program – ett möte mellan en före detta toppolitiker och en annan. Vi visste vad vi bänkade oss för att få se. Men programmet bröt den journalistiska dramaturgin. Det på två sätt:
Rice, Rasmussen, Stoltenberg och Blair fick i lugn och ro berätta utan att avbrytas. De fick föra fram tankar och argument för sina beslut i frågor som påverkat världspolitiken. (Den roll experter och journalister får i vanliga fall.)
Detta kompletterades med korta reportage som gav saklig bakgrund till själva frågan – men utan att ta ställning.
Visst satt jag framför TVn som alla andra journalister och ställde följdfrågor till rutan. Men det gör jag å andra sidan också ofta åt professionella reportrar. Och suckar inför intetsägande intervjuer och debatter med politiker där det enda man lär sig är de senaste flosklerna. Det är sällan journalistiken kommer under ytan.
Det lyckades däremot SVTs Toppmötet med. Dessa toppolitiker var avslappnade och bjöd på sig själva – just för att de inte behövde fokusera på att försvara sig. Och jag slogs av hur intressant det var att lyssna till en fyrklöver som har och har haft enormt mycket makt, få veta hur de ser på politikens möjligheter, direkt kopplat till konkreta svårigheter de ställts inför. De gav oss tillträde till sin inre tankevärld, till den bottenplatta varifrån de tolkat världen och fattat beslut. De visade sig vara förvånansvärt insiktsfulla, engagerade och reflekterande. Vi fick också deras syn på svensk politik i kontrast till sin egen, vilket gav nya perspektiv.
Jag kom på mig själv med att sakna den här typen av samtal i svensk inrikespolitik. Tänk om det är så att journalistiken skulle nå längre? Tänk om det demokratiska projektet skulle vinna på en journalistik som granskar när det är berättigat, men som också ger plats, prövar att loda djupt.
De ideologiska intervjuerna psykologen Poul Perris gjorde med partiledarna före förra valet var ett intressant försök, men de var inte kopplade till konkret politik och de följdes upp med den vanliga expertbedömningen efteråt. Precis som nu. Efter kritiken gjorde SVT återigen som man brukar för att lägga till rätta – en studiodiskussion med uppsättningen forskare/ journalist/ expert.
Visst, Irakkriget är intressant att diskutera, men måste det ske i kontexten av att Blair och Rice – i en enda svensk TV-intervju – får lov att berätta om sina bevekelsegrunder? Mediernas roll är att granska, men också att upplysa, ge vidgade vyer åt det demokratiska samtalet. Upplysa. Inte uppfostra. Det lyckades SVT med.
Tro mig, Tony Blair skulle inte ha medgett att Irakkriget var fel, även om han hade attackerats med ett journalistiskt frågebatteri. Tack vare att han fick lägga ut texten fick TV-publiken veta att detta var det svåraste beslut han fattat, byggt på de starka lojalitetsbanden mellan England och USA.
Därmed öppnades också en för mig ny frågeställning – är det så att han betalar en skuld genom att vara demokratisk konsult i Mellanöstern?
Helena Egerlid
frilansjournalist