Gå direkt till textinnehållet

Eriksson saknar sakargument

Lars J Eriksson vill inte medge fakta: att tidningsledningen efter politiska påtryckningar har omplacerat en granskande kommunreporter med många års erfarenhet, det vill säga mig. Därför ägnar han sig nästan enbart åt personangrepp på mig i sin kommentar till Helena Gierttas ledare med rubriken ”Sänder kalla kårar” i Journalisten. Erikssons agerande är lågt och avslöjar att han inte har några sakargument att komma med.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Han tycks inte heller ha samrått med Norra Skånes chefredaktör. I ett svar på en insändare i Norra Skåne den 27 maj förklarar hon att varken hon, Eriksson eller bolagsstyrelsens ordförande kan gå ut offentligt och i detalj kommentera ett personalärende. Chefredaktören skriver: ”Så agerar inte en seriös arbetsgivare”. Men nu är det alltså slut på seriositeten.

Lars J Eriksson bemöter inte Helena Gierttas ifrågasättande av hans märkliga uttalande i flera medier om att en tidnings uppgift är att värna bygdens intressen, i meningen att stryka ledande politiker och näringsliv medhårs. Han berör inte ens sin syn på lokal journalistik. Eriksson vill flytta fokus genom att kalla frågan för ett personalärende när det i verkligheten handlar om ett angrepp på Norra Skånes granskande journalistik. Det är knappast värdigt en publisher.

Om det hade varit som Lars J Eriksson skriver hade chefredaktören Mimmi Karlsson-Bernfalk naturligtvis sagt det när hon den 3 april meddelade mig att jag måste ”lyftas” från kommunbevakningen. Istället sa hon att det berodde på att kommunpolitikerna tyckte att våra granskningar, inte bara mina, hade gått för långt. Politikerna hade kontaktat bolagsstyrelsens ordförande som krävde åtgärder av chefredaktören. Irritationen hade accelererat veckan innan, när jag inte ens var på plats eftersom jag var hemma med en envis förkylning. Det var då kommunstyrelsens ordförande (M) hade skrivit en arg insändare där han kallade Norra Skåne för en destruktiv kraft och ville att tidningen skulle ta större ansvar för att förmedla en positiv bild av Hässleholm. 

Hon berömde mina artiklar och sa att hon hade försökt försvara oss, men att det inte gick. Om hon inte flyttade på mig skulle hon själv bli av med jobbet. Senare fick jag veta att hon till dåvarande nyhetschefen Anders Kauranen sagt att ordföranden först krävt att jag skulle sparkas.

Eriksson angrep mig också inför kollegorna på redaktionen vid ett personalmöte den 8 maj. Han och chefredaktören skröt då med att de hade tvingat kommunchefen att beordra kommunstyrelsens sekreterare att komma till ett möte med Karlsson-Bernfalk för att hon skulle förhöra henne om min telefonintervju med henne den 5 mars. Sekreteraren ville alltså inte medverka i detta, men beordrades. Frågan är hur det påverkade hennes berättelse. Hur kan en chef tvinga en anställd till ett sådant möte med en utomstående och vilken makt har chefredaktören att tvinga en kommunchef att beordra en anställd till någonting? Även detta tyder på ett alltför nära samspel mellan tidningsledning och kommunledning.

Erikssons och Karlsson-Bernfalks agerande i ärendet ökar inte direkt förtroendet för deras förmåga att hantera arbetsmiljösituationen på Norra Skåne där Arbetsmiljöverket den 27 maj beslöt om krav på åtgärder kombinerat med vitesföreläggande. Deras tal om att söka konstruktiva lösningar för att förbättra arbetsmiljön efter den senaste tidens turbulens på Norra Skåne ekar ihåligt.

Intervjun med kommunstyrelsens sekreterare gällde ett hatiskt mail skrivet av en moderat ledamot i kommunfullmäktige, Rolf Tronäss, tillika vice ordförande i kommunala bolaget Hässleholms vatten som till hans förargelse granskats av Norra Skåne. Mailet hade skickats till alla fullmäktigeledamöter som en kommentar till ett pressmeddelande angående en artikel och angrep tidningen på ett sätt som kunde uppfattas som ett angrepp på pressfriheten och även offentlighetsprincipen. Mitt uppdrag var att bringa klarhet i hur mailväxlingen skett eftersom det verkade märkligt att Tronäss verkligen tänkt skicka det till alla i fullmäktige, det ledde ju till att flera ledamöter skickade det vidare till oss på tidningen. En kollega intervjuade också en ledamot som var upprörd över kommentaren från Tronäss. Naturligtvis frågade jag inte sekreteraren hur hon röstar, men jag frågade om hennes roll i mailväxlingen som ju gått via henne och i samband med det hennes relation till Tronäss och Moderaterna. Jag märkte inte att hon tog illa vid sig utan det fick jag veta ett par timmar senare när fullmäktiges ordförande ringt till chefredaktören som uppmanade mig att ringa tillbaka och be om ursäkt, vilket jag först inte ville eftersom jag inte kunde förstå att jag gjort något fel. Jag tänkte sedan om, eftersom sekreteraren inte var van vid intervjuer, jag kanske varit påstridig och jag ju inte ville att hon skulle vara ledsen. När jag bett om ursäkt försäkrade sekreteraren att saken var ur världen.

Vad min bristande journalistiska kvalitet bestått i förmår Eriksson inte förklara. Det har aldrig förekommit några genmälen (där en part som inte fått ge sin version i en artikel får göra det i efterhand på nyhetsplats) efter artiklar jag skrivit om kommunen. Däremot har kommunledningen skrivit tre insändare som chefredaktören har svarat på. I två av de tre har hon fullt ut försvarat artiklarna. I den tredje (som kom först, publicerad redan den 1 mars) bad hon om ursäkt för ett sakfel i en kollegas artikel och för en formulering i min artikel om vad aktiebolagslagen respektive kommunallagen säger om jäv. Jag skrev att kommunalrådet (C)enligt aktiebolagslagen inte hade kunnat anklagas för jäv även om han och en person i ledningen för Läreda Mekan ”är” bästa vänner. Jag borde givetvis ha skrivit ”vore” istället för ”är”. Ett grammatiskt fel, enligt SJF:s sektionsordförande på Norra Skåne i en tv-intervju. Knappast grund för omplacering. Värre missar har publicerats både i Norra Skåne och andra tidningar. Chefredaktören har bett om ursäkt. Dessutom är hon i vilket fall ansvarig utgivare och ska inte hänga ut eller straffa en enskild reporter för en publicering.

Artikeln i fråga var en uppföljning på ett par artiklar om att en fullmäktigeledamot (SD) i en sk enkel fråga till kommunalrådet i fullmäktige undrat om det kunde vara aktuellt med jäv i affären där ett kommunalt bolag köpt ett företags lokaler i ett så kallad svävande förvärv där lagfarten svävar mellan bolagen i två år. Den ovanliga och, tills tidningen avslöjade den, hemliga affären, har fått skarp kritik av kommunens revisorer och nyligen även av den fristående juristgruppen Konkurrenskommissionen som säger att affären innebär ett olagligt stöd till ett enskilt företag.

Eriksson skriver: ”Sammantaget har bilden blivit att tidningen fått ett växande trovärdighetsproblem på halsen”. Det är väl det enda jag kan hålla med honom om. Däremot är jag givetvis inte överens med honom om orsaken till problemet. Tidningens trovärdighet inför läsarna har allvarligt skadats efter omplaceringen, det visar de många reaktioner som jag och mina kollegor på redaktionen fått. Men Eriksson verkar mer angelägen om att ha goda relationer till kommunledning och vissa företag än till läsarna. Det skapar inte den trovärdighet som ger en lokaltidning dess existensberättigande och gör att den bidrar till en fungerande demokrati. Det är också huvudskälet till att en överväldigande majoritet av Journalistklubbens medlemmar på Norra Skåne och Skånska Dagbladet inte har förtroende för varken Lars J Eriksson eller Mimmi Karlsson-Bernfalk.

 

Berit Önell

F d granskande reporter på Norra Skåne

Läs Lars J Erikssons replik här.

Fler avsnitt
Fler videos