Calle Hård: : Tystnaden om ”hockeysexet”

22 februari, 2005

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Förhållandet bevakare och bevakad har sällan något med vänskap att göra och ska heller inte ha det. Här handlar det om maktutövning och självcensur. I mötet mellan makt och eftergivenhet föds tigandet.

Det hade varit ishockey-VM i Helsingfors i början av 1970- talet och morgonen efter banketten checkade tillreste före detta landslagsmålvakten Leif Honken Holmqvist och Sveriges Radio/TVs dåvarande expertkommentator Rolle Stoltz ut från hotell Hesperia.

Med småtimmarnas eftersnack ännu hängande kvar runt de riksbekanta stämbanden, vände sig Stoltz mot kompisen och väste:

– Du Honken. I dag känner man sig som en äkta sportjournalist.

Jag råkade lyssna, på väg till något reportagejobb i stan, och lade beslag på repliken för att ibland kunna plocka fram den i glada vänners lag.

bryt

I dag är begreppet ”äkta sportjournalist” inte kul längre. Svensk representationsishockeys gruppknull visar med skrämmande tydlighet hur äkta sportjournalister år efter år tigit om svinerier i en pseudovärld, som de är satta att bevaka. De har för länge sedan bytt ut journalistikens kritiska granskning mot andra roller i idrottens låtsastillvaro.

I sin kolumn i Sportbladet lördagen den 12 februari skriver Peter Wennman under rubriken Hockeysexet som fick ansikten:

”Lilja, Huselius och Tallinder måste verkligen ha betett sig som totala svin och/eller varit osedvanligt klumpiga, ty de har åkt dit för någonting som många andra hockeystjärnor före dem klarat sig undan med. Jag upprepar: Ni skulle ramla av stolen. Under många år levde jag nära Tre Kronor under resor och turneringar. Jag såg förstås bara en bråkdel av allt som hände bakom stängda hotelldörrar – men det jag fick vetskap om räcker mer än väl. Det jag kallar ’det sanslösa hockeysexet’ är precis vad det handlar om.”

bryt

Tack Wennman för de orden. Men varför träder du fram nu? Vadan denna försening? Var fanns dina och alla andra äkta sportjournalisters avslöjande artiklar, då du inhämtade information till följande upplysning i din lördagskolumn:

”Hormonstinna unga män som tar varje chans att sätta på villiga ’hockeyintresserade’ damer – kors och tvärs, på längden och på bredden, i grupp eller i par eller trianglar eller sjukanter… you name it.”

Jag gillar inte ordet vänskapskorruption i det här sammanhanget.

Förhållandet bevakare och bevakad har sällan något med vänskap att göra och ska heller inte ha det. Här handlar det om maktutövning och självcensur. I mötet mellan makt och eftergivenhet föds tigandet. Den bevakade, idrottsstjärnan, förväntas vända ut och in på sin tillvaro i text och bild. Han eller hon har makt att säga nej till exponering av det privatliv, som inte hyrts ut till klubbar eller sponsorer. Bevakaren använder sin eftergivenhet för att nå fram. Misslyckas han står andra, riktiga sportjournalister, på kö med kappsäcken full av eftergivenhet.

bryt

Botemedlet heter respekt och trovärdighet. En chefredaktör ska kunna bestämma vad som står i tidningen utan att snegla över axeln mot bortskämda högavlönade idrottsgladiatorer eller lokala pampar. Att städa upp bland de egna sportmedarbetarnas lokala och centrala uppdrag i idrottsetablissemanget kan vara en bra början att skapa en rågång mellan bevakare och bevakade.

Att övertala en maktfixerad VD att avstå sitt engagemang i ortens ekonomiskt misskötta hockeyförening är inte heller så tacksamt. Men det är nödvändigt för tidningens publicistiska bokslut, där trovärdighet står på den viktigaste raden. En tidning med en konsekvent och trovärdig policy väcker respekt, även hos de bevakade.

Umeå

Kommentarer

Det finns 4 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Katarina Lindve mån, 2011-12-19 22:18

men sport journalisterna då?

Av Katarina Lindve

Vad jag reagerade mot när jag jobbade som sportjournalist under fyra års tid på 80-talet var inte så mycket hur spelarna slog runt, som att sport journalister skröt om sin otrohet under diverse turneringar, hur de fick post från diverse kvinnor till tidningarna för de ville ju inte ha sådan post hem och hur de till och med ljög om sina arbetstider hemma för att kunna ha affärer.

Jag såg aldrig detta på någon annan avdelning jag jobbat på men det fanns definitivt på sportredaktionerna.

Fastän jag jobbade på en lokal tidning i Linköping, skulle jag också jag ha kunnat namnge spelare, ledare och även en landslagskapten för diverse märkliga affärer.

Varför jag inget sa?

Kanske av omsorg om deras familjer, kanske därför att det mesta verkade ske på frivillig väg. Det var osmakligt men det var inte olagligt.

Katarina Lindve

Inlagt av annika bryn mån, 2011-12-19 22:18

Andan finns i sportbilagorna

Av Annika Bryn

Det är bara att öppna kvällstidningarnas sportbilagor så kan man känna lukten av en instängd machovärld. Med enstaka undantagsartiklar handlar mer än 90% av reportagen om män. Dessutom ligger sexannonserna i denna del – en tydlig fingervisning om vem man väntar sig ska köpa. Grabbarna lirar och tjejerna är till salu. Om man tog betalt för bilagorna kanske man kunde få veta hur många som egentligen vill ha det så. Vore jag chefred skulle jag kvotera bilagan rakt av och suckande korrar skulle få gå ut och leta upp kvinnorna.

Annika Bryn

Inlagt av Stefan Andersson mån, 2011-12-19 22:18

Sexism i radiosporten

Av Stefan Andersson

Är någon förvånad när radiosportens reporter sammanfattar matchen Luleå-FBK på internationella kvinnodagen med orden “erektionshockey” och “hålla stånd”. Som pappa och som journalist blir jag ytterst beklämd! Det är dags för oss män att ta ett större och betydligt mer seriöst ansvar för jämställdheten. Och alla vi som älskar idrott borde kunna kräva mer av sportjournalister på ett public service-bolag.

Stefan Andersson

Inlagt av Jonathan Borggren mån, 2011-12-19 22:18

Således hade jag fel bild.

Av Jonathan Borggren

Så hade jag alltså fel. De spelare som jag hyllade och betalade direkt eller indirekt genom inträde, bussresor, souvenirer, Tv-avtal osv visade sig vara svin. De är svin och rika och jag är fattigare och blåst.

Eller moraliserar jag? Kan jag kanske inte skilja idrottsutövaren och människan åt? Jag kanske inte borde tänka på att samma män som är förebilder för barn och ungdomar, i vissa fall närmast avgudade, och som tjänar mer än en svensk industriarbetare någonsin kommer att göra i nästa stund urinerar på varandra i duschen trots att (eller kanske därför att – tanken svindlar) det finns två tjugoåriga tjejer i omklädningsrummet som genomför en intervju med några av spelarna.

Jag kanske skall glömma denna tanke och lojalt betala för att se mitt lag. Glömma mig själv för en stund och skrika domarjävel. Skratta åt en misslyckad motspelare. Sitta tyst i bussen på vägen hem efter ännu en förlust och fundera över hur många matcher i månaden ett studiebidrag täcker.

Jonathan Borggren

Årets groda 2021

Alla gör fel ibland. Men en del fel är roligare än andra. Nu kan du rösta på vilken som var 2021 års roligaste groda. Sista dag för att rösta är den 14 februari. Rösta här.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies