Calle Hård: : Tystnaden om ”hockeysexet”
Förhållandet bevakare och bevakad har sällan något med vänskap att göra och ska heller inte ha det. Här handlar det om maktutövning och självcensur. I mötet mellan makt och eftergivenhet föds tigandet.
Det hade varit ishockey-VM i Helsingfors i början av 1970- talet och morgonen efter banketten checkade tillreste före detta landslagsmålvakten Leif Honken Holmqvist och Sveriges Radio/TVs dåvarande expertkommentator Rolle Stoltz ut från hotell Hesperia.
Med småtimmarnas eftersnack ännu hängande kvar runt de riksbekanta stämbanden, vände sig Stoltz mot kompisen och väste:
– Du Honken. I dag känner man sig som en äkta sportjournalist.
Jag råkade lyssna, på väg till något reportagejobb i stan, och lade beslag på repliken för att ibland kunna plocka fram den i glada vänners lag.
bryt
I dag är begreppet ”äkta sportjournalist” inte kul längre. Svensk representationsishockeys gruppknull visar med skrämmande tydlighet hur äkta sportjournalister år efter år tigit om svinerier i en pseudovärld, som de är satta att bevaka. De har för länge sedan bytt ut journalistikens kritiska granskning mot andra roller i idrottens låtsastillvaro.
I sin kolumn i Sportbladet lördagen den 12 februari skriver Peter Wennman under rubriken Hockeysexet som fick ansikten:
”Lilja, Huselius och Tallinder måste verkligen ha betett sig som totala svin och/eller varit osedvanligt klumpiga, ty de har åkt dit för någonting som många andra hockeystjärnor före dem klarat sig undan med. Jag upprepar: Ni skulle ramla av stolen. Under många år levde jag nära Tre Kronor under resor och turneringar. Jag såg förstås bara en bråkdel av allt som hände bakom stängda hotelldörrar – men det jag fick vetskap om räcker mer än väl. Det jag kallar ’det sanslösa hockeysexet’ är precis vad det handlar om.”
bryt
Tack Wennman för de orden. Men varför träder du fram nu? Vadan denna försening? Var fanns dina och alla andra äkta sportjournalisters avslöjande artiklar, då du inhämtade information till följande upplysning i din lördagskolumn:
”Hormonstinna unga män som tar varje chans att sätta på villiga ’hockeyintresserade’ damer – kors och tvärs, på längden och på bredden, i grupp eller i par eller trianglar eller sjukanter… you name it.”
Jag gillar inte ordet vänskapskorruption i det här sammanhanget.
Förhållandet bevakare och bevakad har sällan något med vänskap att göra och ska heller inte ha det. Här handlar det om maktutövning och självcensur. I mötet mellan makt och eftergivenhet föds tigandet. Den bevakade, idrottsstjärnan, förväntas vända ut och in på sin tillvaro i text och bild. Han eller hon har makt att säga nej till exponering av det privatliv, som inte hyrts ut till klubbar eller sponsorer. Bevakaren använder sin eftergivenhet för att nå fram. Misslyckas han står andra, riktiga sportjournalister, på kö med kappsäcken full av eftergivenhet.
bryt
Botemedlet heter respekt och trovärdighet. En chefredaktör ska kunna bestämma vad som står i tidningen utan att snegla över axeln mot bortskämda högavlönade idrottsgladiatorer eller lokala pampar. Att städa upp bland de egna sportmedarbetarnas lokala och centrala uppdrag i idrottsetablissemanget kan vara en bra början att skapa en rågång mellan bevakare och bevakade.
Att övertala en maktfixerad VD att avstå sitt engagemang i ortens ekonomiskt misskötta hockeyförening är inte heller så tacksamt. Men det är nödvändigt för tidningens publicistiska bokslut, där trovärdighet står på den viktigaste raden. En tidning med en konsekvent och trovärdig policy väcker respekt, även hos de bevakade.
Umeå
