”Tyska tidningar är som universitet.”

Jan Lewenhagen svänger in med sin cykel till Café Stammhaus Einstein som ligger i en ståtlig patriciervilla på Kurfürstenstrasse. Att cykla är ett smidigt sätt att ta sig runt i Berlin. Staden är platt med få uppförsbackar.  
Kaféets bord och stolar går i mörkbrunt. Kyparna bär långa vita förkläden och svarta västar. Under Weimarrepubliken träffades författare och intellektuella här för att diskutera politik och litteratur. Som namnet antyder var Albert Einstein en trogen gäst då han bodde i stadsdelen Schöneberg.
På villans baksida finns en uteservering omgärdad av murar och frodande grönska. Kaféet är rekommenderat av Jan Lewenhagen, eftersom man här i lugn och ro kan samtala i en stad som annars är intensiv. Han beställer in en slät kopp kaffe.

[…]

Jan Lewenhagen har varit Dagens Nyheters korrespondent i Berlin sedan 2006. Stationeringen höll dock på att bli kortare än planerat. 2009 hade tidningsledningen planer på att lägga ner kontoret i Berlin. Argumentet var att bevakningen kan skötas från Stockholm genom att följa vad tyska tidningar skriver på nätet.

Annons

Jan Lewenhagen menar att det inte går att få en förståelse för ett land utifrån vad som skrivs på nätet. Han tar som exempel en kollega som vägrar att se en fotbollsmatch som sänds på TV. Då är det TV-producenten och kameramännen som väljer vinkel.
– Om du inte är på plats kan du inte känna av stämningen i landet, tala med grannarna och fråga vad de tycker. Det blir blodfattigt, man tappar känslan för ett land. När man ska bedöma om en nyhet är stor räcker det inte med att läsa tidningarnas nätupplaga, för de kan ha en agenda. Det ger en självkänsla att själv värdera en nyhet, att det inte är någon annan som bestämt vinkel åt dig.
Kontoret i Berlin blev kvar. Gunilla Herlitz kom in som ny chefredaktör och beslutade att DN skulle satsa på utlandet och ha kvar en korrespondent i Tyskland.
– Som korrespondent gäller det att skapa förståelse, försöka beskriva sammanhang. Det gäller att inte stryka fördomar medhårs, det gäller att förstå för egen del, inte förlita sig på andrahandsuppgifter.

Varje morgon läser han morgontidningar som Süddeutsche Zeitung, Frankfurter Allgemeine Zeitung, Handelsblatt och Berlintidningarna Tagesspiegel eller Berliner Zeitung. Morgontidningarna är i fullformat och innehåller långa initierade artiklar som rullar fram över tidningssidorna, sparsamt illustrerade.
– Att vara korrespondent i Tyskland är förföriskt. Tyska tidningar är som universitet.
Han läser även Bild-Zeitung, den boulevardtidning som en gång Günter Wallraff wallraffade på som reporter. Jan Lewenhagen säger att det är en viktig tidning eftersom den vill vara folkets röst och har en förmåga att ta upp ämnen som berör många tyskar. Tidningen har en upplaga på tre miljoner. Han vill inte jämföra Bild-Zeitung med de brittiska tabloiderna. Bild är något mer nyanserad och den nya chefredaktören har tagit bort de nakna tjejerna på förstasidan.

En korrespondent förväntas skriva för alla avdelningar på tidningen: politik, ekonomi, kultur, sport. Ofta känner han sig jagad av allt som han måste göra. Det kan helt enkelt vara stressande att bevaka ett helt land. Och i bevakningsområdet ingår även Österrike, Schweiz, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern.
Även om Sverige och Tyskland på många sätt är som syskon eftersom samhället är uppbyggt på liknande sätt vad gäller partistruktur, föreningsliv, företag och ideellt arbete är det lite mer tungjobbat att arbeta som journalist i Tyskland. Landet är mer byråkratiskt och hierarkiskt. Det krävs tillstånd att göra intervjuer och ofta är det endast chefer som får uttala sig. Alla större företag har en pressavdelning som svarar på frågor, men de får aldrig citeras, vilket gör att man måste kontrollera att uppgifterna stämmer.
[…]

Läs hela intervjun med Jan Lewnhagen i Journalisten nr 10/2013. Teckna din prenumeration här.