Fredrik Funck: Den spontane perfektionisten
Hans största styrka är att han aldrig blir nöjd. Hans största svaghet är att han aldrig blir nöjd. Så lyder en kollegas omdöme om Fredrik Funck, fotografen vars byline ofta åtföljer Dagens Nyheters konstnärligt präglade fotografier.
Hans största styrka är att han aldrig blir nöjd. Hans största svaghet är att han aldrig blir nöjd.
Så lyder en kollegas omdöme om Fredrik Funck, fotografen vars byline ofta åtföljer Dagens Nyheters konstnärligt präglade fotografier.
De som arbetat med Fredrik Funck vittnar om hur han ständigt driver sig framåt för att fånga bilder som inte tagits tidigare och att han bär på ambitioner och ett pedantiskt sinne som också tynger. Erfarenheten bekräftas av DN-journalisten Christina Kellberg, som ofta arbetat med Fredrik Funck.
– Fredrik strävar alltid efter det perfekta och säger ofta saker som ”Det här är verkligen inte lätt!” och ”Det rätta ljuset var tyvärr alldeles nyss.” Ambitionerna ger honom inget lättsamt yrkesliv, förklarar hon.
bryt
Men ofta när Fredrik Funck gått igenom sina våndor är resultaten ofta – kort sagt – enastående. Han har en förmåga att utifrån befintliga, ofta torftiga miljöer porträttera människor och deras livssituationer på ett känsligt, levande sätt och med mättade stämningar. Ur en sliten busskur i en funkisförort kan han frammana trolsk mystik, han kan få en förtidspensionär i trapphuset till ett sextiotalshöghus att framstå som en andlig gestalt nedstigen i ett klosterkapell i Kaukasus.
– Om jag skulle karaktärisera min stil så handlar det väl om att den pläderar för känsla. Motsatta fototraditionen – som ju också finns på DN – är mer rakt redovisande bilder, som jag personligen inte tycker tillför så mycket. Jag misslyckas hellre med att göra en bild som är för otydlig än tvärtom, säger han.
När jag besöker Fredrik Funck på Dagens Nyheter tar det tid för honom att hitta sina bilder på datorn. Det klickas och trixas med undermenyer, och flera gånger bryter kolleger in med frågor om hur man lagrar ner en bild i ett visst format, varför det är vaj på vaggan och vad som egentligen ligger på vaggan. Jag har ingen aning om vad vaggan är men Fredrik Funck bekräftar min förfrågan om att den digitala bildhanteringen tar en del energi.
– Jo, systemet och tekniken tar kraft. Själv har jag länge varit ganska motsträvig att gå över till digital fotografering, men eftersom allt pekar åt det hållet och man har låtit den analoga utrustningen förfalla har jag också börjat fotografera digitalt även om det är svårt att hålla samma kvalitetsnivå, berättar han.
bryt
Fredrik Funck gjorde sitt första digitala reportage i början av juni i år. Han jobbar gärna i svart-vitt, som i sommarens reportage då han tillsammans med Lasse Granestrand följde en somalisk asylsökandes väg genom byråkratin, eller fjolårets bilder till Mustafa Cans reportage om Sverigedemokraterna. Han har gjort flera reportage där han med ljus över ansiktet tycks teckna människors känslor. Han ägnar lång tid åt att vänta ut människor tills de slappnar av i sina miljöer. Ibland påfrestande lång tid, utdragna sejourer som de inblandade bara accepterar för att de ser hans vilja att få ett optimalt resultat.
För en tid sedan tog han till exempel bilden av en ung kvinna som skrivit en bok om sin identitet som adopterad. Fredrik Funck lät henne sitta vid en yttervägg på vilken en diagonal spricka löpte. Resultatet: ett känsligt, respektfullt porträtt i svart-vitt med en uppsjö av associationer att föda det undermedvetna med – sprickan i ytan, en krackelerande tillvaro, livets två delar, uppdelning och sammanfogning.
Men som så ofta är fallet med kongeniala bilder behöver man inte tolka eller läsa in något alls. Vacker, skön stämning. Det kan räcka.
bryt
I en serie om olika könsidentiteter använde Fredrik Funck långa slutartider och upplättningsblixt för att skapa porträtt på människor där figurernas konturer blev oskarpa, vilket knöt ihop artikelserien formmässigt, men också sände andra signaler.
– Ja, jag tyckte att det passade med otydliga konturer för det kunde tolkas som att det gäller de här personernas identiteter också, berättar han.
Annars använder han sällan blixt nuförtiden. Tidigare jobbade han med noggrant uträknade blixtbelysningar, men i dag föredrar han befintligt ljus.
– Det är både lättare och svårare. Man slipper att hantera tekniken och beräkna blixtljuset, och som fotograf inverkar man mindre om man inte håller på och flashar. Å andra sidan är det svårare, för man kan inte påverka eller hjälpa upp hopplösa ljussituationer. På så sätt är det mer av en utmaning utan blixt, säger han.
bryt
Fredrik Funck började som fotograf på 70-talet, då han varvade frilansande med att köra taxi.
– För att kunna ägna sig åt seriös fotografi var man tvungen att jobba extra med annat. På den tiden var det viktigt att inte prostituera sig med reklam och jobb för fackpress. Fast efter hand kom jag på att jag hellre ville prostituera mig, berättar han.
I början av 80-talet breddade han sig, tog fler jobb men – trots sin oavlåtliga kamp för Den Stora Bilden – offrade inte familjelivet. I några år i början av åttiotalet lämnade han yrket för att jobba som dagbarnvårdare och var en av Sveriges första manliga i detta yrke. Han bor i radhus på Lidingö med familj: fru, tre barn och hundar. Till Dagens Nyheter kom Fredrik Funck 1988, då han till en början främst arbetade för tidningens förortsutgåvor. Hans blev snart en av de fotografer som gärna anlitades för bilder med artistiska kvaliteter.
Han har under flera omgångar varit med i de utvecklingsgrupper på Dagens Nyheter som skulle peka ut tidningens mål och utveckling.
– Arbetet med utvecklingsgrupperna har varit intressanta, men jag har fortfarande känslan av att vara lite av en Mr Chance, du vet Peter Sellers-filmen om den efterblivne trädgårdsmästaren vars trädgårdssnack tolkas som symbolik för djupa politiska insikter, funderar han.
bryt
Fredrik Funcks bildspråk speglar ofta tidsandan. I ett porträtt till en artikel om ångest har Fredrik Funck tagit porträttet med en flickas ansikte bakom en fönsterruta i vilket mörka moln speglar sig. Skikt av medvetande, ett collage av erfarenheter, jo, det är lätt att läsa in samtidens kultursociologiska jargong i denna bild. Men vad läser Fredrik Funck själv ur bilden?
– Tja, de där mörka molnen känns väl lite som orosmoln. Bilden har oroliga mönster, det finns en ängslan i virrvarret. Samtidigt, tycker jag att det i bilden av henne också finns trygghet, värdighet och respekt i hur hon framstår, säger han.
Fredrik Funck säger sig sträva efter att de som fotograferas i känsliga situationer ska få se bilderna före publicering.
För att vara fotograf är inte bara att ta en bild – utan även att ge en bild, av verkligheten.
– Visst finns det risk att man landar i schabloner, för att man måste göra sitt jobb snabbt och inte når ända fram. Ändå försöker jag alltid behandla folk med värdighet, säger han.
bryt
I dag delar han sin tid mellan reportagefoto och matfotografi, det senare är ett uppdrag han axlar tillfälligt. När det gäller förberedelserna för ett välgjort reportagejobb tycker han sig ha dragit en paradoxal lärdom.
– Att vara påläst om vem man träffar är bra. Samtidigt vill jag inte vara alltför påläst, det tenderar att ge mig förutfattade meningar. Om jag i stället är lite nollställd och inte riktigt vet bakgrunden till den man träffar eller det man avbildar kan det vara bättre, bilderna blir mer överraskande.
Däri skymtar också lite av ett ideal i fotografens inställning för Fredrik Funck som han vaskat fram under sina år i yrket.
– Jag vill inte komma ditdragandes med en lampa och en åsikt. Jag vill komma till ett möte. Jag vill vara där, registrera och se: så här är det.
pf@journalisten
