Halvtid för medieutredningen – Anette Novak om kritiken

Den 30 april 2016 ska Anette Novak och hennes stab lämna in sitt slutbetänkande till kulturminister Alice Bah Kuhnke, med förslag till nya mediepolitiska verktyg. Men redan imorgon presenteras ett delbetänkande: en behovsanalys.

– Det här är en hållplats. Det är en god hållplats, som många utredningar kanske inte har – i stället jobbar man ganska slutet, levererar och sedan är det över. Men det vi har sett och fått ner är förstås inte allt och vi bjuder in till att komplettera detta material. Det händer ju saker hela tiden. Det räcker med att det kommer någon ny plattform som kan förändra hela landskapet. Vi måste hela tiden vara öppna för att ompröva, addera och nyansera det vi ser. Sedan finns det trender som inte kommer att förändras, som är stabila, säger Anette Novak när Journalisten träffar henne i regeringskansliets lokaler på Karlavägen i Stockholm.

Nästa fas i medieutredningen har ett tydligare branschfokus. Hur då?

– Vi har av olika anledningar bestämt oss för att dela upp det. Den här andra delen är mycket mer inriktad på marknaden och branschen, i bred bemärkelse. En första stor satsning är en Sifoundersökning vi gör tillsammans med Journalistförbundet, som går ut till alla yrkesverksamma journalister som är medlemmar i Journalistförbundet.

Varför en enkät?

– En viktig skrivning i våra direktiv handlar om kvalitativ journalistik och kvalitativ granskning. Då blir det extremt viktigt att prata med journalister och få deras bild av dagens arbetsvillkor. Den digitala utvecklingen påverkar starkt på alla sätt, men frågan är hur den påverkar journalistiken. Vi hoppas att många svarar. De förslag vi lägger i vår kommer förhoppningsvis att stärka medielandskapet framåt och därmed journalistiken. Då är det viktigt att vi har solida underlag.

Försöker ni nå icke-medlemmar också?

– Nej. Vi är medvetna om att alla yrkesverksamma journalister inte är medlemmar i förbundet, men det är fortfarande en väldigt försvarlig del som är det. Vi har otroligt ont om tid och resurser och måste ibland fatta pragmatiska beslut.

Hur bra blir en utredning när man har så begränsade resurser?

– Vårt uppdrag är egentligen extremt brett, och vi skulle kunna gräva hur djupt som helst i varenda fråga. Men det är vi inte heller betjänta av, eftersom utvecklingen går väldigt fort. Vårt mål är att lägga förslag som ganska snart ska finnas på plats, vilket har med EUs tidsfrist för Sveriges nuvarande presstödsregler att göra, vi har fått uppskov att använda dem till 31 december 2016. Jag har godtagit uppdraget med de ramar som gavs. Det skulle jag inte ha gjort om jag inte känt att jag kunde göra ett bra jobb.

– Sedan lägger jag inte bara 20 procent av min tid, utan mycket mer på utredningen. Det är mitt val.

Mötena med medieföretagen ska bli fler i nästa fas, när ni har konkreta förslag att diskutera. Vad säger du om kritiken att ni inte lyssnat tillräckligt på branschen i den första fasen?

– Tidigare utredningar har ju varit väldigt branschfokuserade och inte tagit medborgarfokuset som våra direktiv instruerar oss att ta. Jag som varit i branschen i princip hela mitt liv tycker att det är jättespännande att ha ett annat perspektiv. Det är väldigt givande, för det blir ibland andra perspektiv. Det som är bra för företagen 2015 kanske inte är bra för demokratin 2025. Det har nästan varit en aha-upplevelse.

Kan du vara självkritisk till hur ni kommunicerat ert uppdrag?

– Vi har säkert gjort mängder med fel. Det är svårt att hinna med, att kommunicera ut och samtidigt vara öppna. Det har varit ett väldigt intensivt arbete de gångna månaderna. Det kan ha varit att vi inte prioriterat externkommunikationen tillräckligt tydligt; hur direktiven ser ut och hur vi tolkar dem.

Men har ni lyssnat tillräckligt på medieföretagen?

– Ja, i både stora öppna forum och mindre sammanhang. Vi har haft ständiga kontaktvägar med branschen. Men för mig har det varit viktigt att värna utredningens oberoende. Det är starka krafter i görningen, mycket står på spel. De kommersiella medieföretagen är i en svår situation – de känslorna har kommit upp och vridits mot utredningen. Transparenta möten har varit ett verktyg för att aktörerna själva ska höra varandra – vi behöver nyanser, inte en svartvit polemik. Och hade vi haft en massa slutna möten hade vi kunnat anklagas för att lyssna mer på vissa.

Jan Scherman har ju kritiserat dig just för jäv, för att du i din roll som VD för halvstatliga Interactive Institute Swedish ICT ska ha gett Facebook en gräddfil in i utredningen?

– Jag har haft en lunch med Christine Grahn på Facebook i min roll som VD, det är sant. Det ingår i min tjänst och har inget med utredningen att göra. Sedan har vi via henne fått till möten för att ställa frågor inom utredningsarbetet. Bland annat om algoritmens uppbyggnad, för att förstå hur nyhetsflödena kommer till medborgarna. Sådant alla medieföretag borde ha koll på, men inte har.

– Om vi inte hade haft med viktiga aktörer hade vi fått kritik för det också. Vi har haft möten med alla stora aktörer. Samtidigt måste man kunna lita på att en statlig utredning har integritet. Det är inte för att vi pratar med någon som vi plötsligt anammar deras åsikter!

Vad är Jan Schermans krönika ett symptom på, som du ser det?

– Det intressanta med den är snarare att ingen journalist – ingen – kollade upp hans uppgifter. Han hävdar att vi har mörkat. Det går att kolla. De listor han pratar om är diarieförda, de finns här. Ingen har begärt ut dem, utöver honom. Hade man gjort det och kollat om det här var ett mörkande hade man sett att nej, det står ju där. Det är symptomatiskt, att man hellre väljer att få till en svartvit polemik, som blir väldigt personvinklad. Jag har skakat hand med Jan Scherman en gång, jag har ingen åsikt om honom, men det blev en personvinklad paketering. Det är någon slags tidens tecken.

Det finns höga förväntningar på att du ska leverera lösningar för en krisande bransch. Kommer du att infria dem?

– Ska staten gå in och lösa branschproblem? Det kan man verkligen problematisera, och det vill nog branschen inte heller när man tänker efter. Vi ska föreslå ett nytt mediestöd, mer anpassat efter dagens situation och därmed mer träffsäkert. Men det kommer inte att lösa medieföretagens alla problem.

– Att branschen på grund av att utredningen pågår stannar av i sina ansträngningar att nå bärighet vore förfärande, de måste snarare öka på takten att utveckla nya tjänster och affärsmodeller. Det är min personliga åsikt.

Du säger, utanför ditt uppdrag som utredare, att ”framtidens journalist är en programmerare”?

– Att kunna programmera är framtidens språk. Vi har mer och mer datadrivna sajter. Om du inte förstår hur det är uppbyggt har du tappat, tycker jag, den kontroll som du som journalist bör ha. En reporter eller redaktör som kan programmera är bland de mest attraktiva på arbetsmarknaden just nu. Jag kan bli lätt förfärad av att vi under arbetets gång mött personer som inte förstår vad en algoritm är.

Vad beror det på, som du ser det?

– Journalister är i hög grad humanister som har det som världsåskådning, och tycker att det här med matte och teknik är ganska svårt och inte så kul. Man valde bokstäver en gång i världen. Men tror vi att vi att vi kan få ett duktigt mattesnille att förstå journalistiken och drivas av det, eller är det lättare att lära en reporter med journalistiska drivkrafter att lära sig kod? Jag tror mer på det senare.