Helena Giertta
Helena Giertta
chefredaktör & ansvarig utgivare

Ledare

Cyniskt spel av arbetsgivarna

1 oktober 2008

Vad är det för poäng med att lära en person jobbet, för att sedan efter elva månader kasta ut personen och börja på nytt med en ny person?
Alltså: vad är det för mening med utlasning?

Tidningsutgivarna har skapat en absurd regel. Trots att de i avtal lovat att använda Las ansvarsfullt så fortsätter utlasningen på Sveriges tidningsredaktioner utan uppehåll. På webb-, TV-, radio- och tidskriftsredaktioner förekommer det också.

På bokmässan i Göteborg träffade jag en man som varit vikarie i nästan 20 år. Han kunde inte komma ihåg hur många gånger han blivit utlasad.
Nästan varje gång det fanns ett längre vikariat tillgängligt så var han aktuell, men så räknade man ut den tid han arbetat och då var det kört. ”Arbetsgivaren vill inte ha för stora fasta kostnader, därför lasar de hellre ut” konstaterade han.
En gång var han nära inlasning. Men då hade ett av hans längre vikariat varit en projektanställning och togs därför bort. Idag är han frilans och tycker att det på många sätt är lättare. ”Man blir inte lika beroende.”

Jag undrar om arbetsgivarna någon gång tänker på den belastning in- och utlasning lägger på både den fasta redaktionen och vikarien.
Hur energikrävande det är att ständigt visa rutinerna, berätta om policyn och textlängder för folk som man vet snart försvinner. All energi det tar att bygga upp en social relation med någon som strax är borta.
Eller hur utsatt man är som vikarie när man måste arbeta dubbelt så hårt för att ta sig in, stanna kvar och nära förhoppningen om att någon gång få bli inlasad, för att kanske till slut få en tjänst.

För många som precis är på väg in i arbetslivet kan utlasningen uppfattas som en bra grej. Det får snurr på omsättningen och fler får en möjlighet att ta sig in i branschen.
Men när vägen in följs av en oändlig rad av elvamånadersvikariat så blir resultatet till slut bara en osäker tillvaro.
En del tidningsföretag tar i dag sitt ansvar för Las, genom att starta eller anlita bemanningsföretag som sköter vikarierna. På det sättet slipper man att någonsin lasa in vikarier, men kan ändå behålla den kompetens man vill ha.
För den enskilda vikarien kan det vara ett lyft. Han/hon får ju i alla fall någon slags trygghet.

Men det är ett cyniskt spel från arbetsgivarna. De betalar lite mer för att bli av med ett problem, i stället för att ta ansvar för sin personal. Det kan skapa ett a- och ett b-gäng på redaktionerna som kommer att leda till slitningar och i längden skapa ännu mer oro.
Jag börjar undra om det kanske egentligen är själva osäkerheten som arbetsgivaren är ute efter?
Osäkra och hårt pressade journalister blir lättare att handskas med än trygga och säkra.
Men jag är säker på att arbetsgivaren i så fall biter sig i tummen. Det som är tidningarnas, deras webbsajters och TV-stationers viktigaste försäljningsargument är kvalitativ journalistik. Och till det krävs mod och styrka.

 

 

FRA – börja om?

Regeringen har kommit med ett nytt FRA-förslag. Den innebär en hårdare kontroll på vad som får avlyssnas/avläsas. Enligt vissa bedömare kommer endast cirka 10 procent av den digitala trafiken kunna avlyssnas med den nya lagen.
Och det är väl vackert så. Men tyvärr räcker det nog inte för att garantera tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och källskydd, eftersom det fortfarande sker en maskinell avläsning, där skyddade källor kan avslöjas. Det bästa vore att man gjorde om utredningen från början.

 

Alla är journalister

Ordet finjournalist används allt oftare. Men vad betyder det egentligen? Om det finns finjournalister så borde det ju finnas fuljournalister och vilka är i så fall de?
Uttrycket används för att splittra kåren.
Fast det är ju så enkelt: antingen är man journalist och följer den pressetiska koden, eller också är man inte det. Oavsett vilka områden man bevakar eller vilka medier man arbetar i.
Ingen anledning till splittring alltså.

 

Ålder inte viktigt

Ett annat populärt ord är gammelmedia. Det sägs i lite föraktfull ton, som om det som är gammalt per definition alltid är sämre.
Men inte är det väl åldern som avgör om något är bra eller dåligt? Ett gammalt fint årgångsvin är bättre än ett nytt, medan grönsakerna helst ska vara färska.
Det som sker just nu är att vi fått flera kanaler, medier, att använda oss av för att informera, glädja och avslöja vår omvärld i. Gammal eller ung, nog är det innehållet som är det väsentliga?

Kommentera [19]

  1. Bill Erlandsson | 1 okt 2008, 23:21 #

    Resonemanget om utlasade journalister är i sak helt rätt, om än 30 år gammalt. Det går också att se det hela ur ett annat perspektiv. Som journalist måste du vara tillräckligt bra för att få fast jobb och utlasningen skiljer sig inte från de omfattande provanställningarna som förekommer på hela arbetsmarknaden. Det finns alldeles för många hobbyjournalister i Sverige. Folk som inte kan hantverket, folk som inte har något att tillföra, men hemskt gärna vill jobba inom media. Det är ett “innejobb” för alla dem som inte klarar av att springa ihop fyra nyhetsknäck om dagen på en lokalradiostation när de flesta reportrarna ligger i influensa. Klarar du det så får du jobb. Och: Ingen redaktionsledning vill ha otrygga och ängsliga reportrar på sin redaktion. Det resonemanget är bara nys för att dra uppmärksamheten från att hobbyjournalisterna borde söka sig jobb i andra branscher.
    Skriver en som varit journalist i 30 år -frilansare i 10 av dessa år – och inte varit arbetslös en enda timme av denna tid.

  2. Helena Giertta | 2 okt 2008, 11:10 #

    Att kalla alla de journalister som blir utlasade för hobbyjournalister är rätt oförskämt.
    Vore det så som Bill Erlandsson säger, att om man bara gör ett bra jobb så får man en anställning, ja då vore utlasning inte ett så stort problem. Sanningen är dock att de flesta blir utlasad per automatik, oavsett om de gör ett bra jobb eller inte.
    När det gäller arbetsgivarens inställning hoppas jag att du har rätt i att de inte vill ha osäkra anställda. Men då skulle jag vilja ha en annan rimlig förklaring till att man så gärna hellre använder otrygga anställnigar än trygga.
    När det gäller provanställningar på resten av arbetsmarknaden, så leder de till anställning om du sköter dig. Så är inte fallet med vikarier i mediebranschen.

  3. Lasse Lundeberg | 2 okt 2008, 12:05 #

    Meningen med utlasning är väl att bibehålla den redaktionella linjen? En osäker journalist anstränger sig att känna av exakt vilka ämnen man får ta upp och exakt hur dessa ska vinklas. Förkortas: PKLAS.

    För de fast anställda blir lasarna en daglig påminnelse om vikten att värna sin anställning, precis som de hemlösa får oss andra att värdera vårt boende och inkomst.

    Och skälet till att även väl fungerande och helt anpassade lasas ut är ju för att idén med en viss andel lasare måste bibehållas.

    I enskilda fall vet man därför mycket sällan om det var den utlasades arbetsinsats eller systemet med en viss kvot Las, som sparkade ut.

    I vissa fall kan Las leda till att redaktionen vågar ta in dynamiska nyskapare men ge fasta tjänster till trygga (dumma?) ja-sägare. Och ju fler fantasilösa anställda, ju mer nytta gör lasarna. (Men det var ju det “Mångfald” skulle fixa) I så fall är grundproblemet att chefer vill ha trygghet mer än förnyelse.

    Ungefär som att Sovjetekonomin gick så dåligt att den svarta ekonomin verkligen behövdes…

  4. Anders Sandberg | 2 okt 2008, 13:48 #

    Hej, läste din ledare med stort intresse. …”det kanske är själva osäkerheten som arbetsgivaren är ute efter?” Jag har länge varit övertygad om att så är fallet. Las som skulle öka anställningstryggheten blev, inom mediavärlden, ett arbetsgivarnas instrument för att hålla anställda på mattan. Det framstår så uppenbart, när man jobbar ihop med dem, att många unga journalister inte vågar ställa krav, inte vågar ifrågasätta eller opponera, inte vågar vara sjuka, inte vågar ta ut ledighet de jobbat ihop till, av rädsla för att inte få fast anställning. Och många arbetsgivare är medvetna om denna ängslan och utnyttjar den maximalt.

    Själv närmar jag mig pensionen och på senare år har jag varit ett slags permanent inhoppare på en tidnings reseredaktion, ett arrangemang som passade mig och redaktionen perfekt. Jag vill gärna jobba på en redaktion med chefer och arbetskamrater och en stor tidnings resurser, men inte jobba heltid hela året. Redaktionen fick en vikarie som alla kände, som kunde rutinerna och inte behövde skolas in varje gång. Jag kände att min erfarenhet uppskattades, och behövdes. Men så fann jag mig plötsligt utlasad vid drygt 60 års ålder, en helt ny erfarenhet. Redaktionen ville ha mig och personalredaktören försökte utverka dispens men högsta ledningen sa nej.

    Lasmissbruket håller unga journalister i en otrygghet som gör dem lätta att manipulera och stoppar dessutom en äldre journalist som jag från att jobba i en omfattning som jag trivs med. Ack ja.

  5. Inna | 2 okt 2008, 15:15 #

    Det är inte bara de utlasade vikarierna som drabbas av denna eländiga 11 månadersregel. Själv räknade jag till 22 vikarier som jag lärt upp under mitt senaste år på Aftonbladet. Jag sa helt enkelt upp mig på grund av att jag orkade inte med den oerhörda personalomsättningen. Detta var 2001, kan hända att det ändrats sedan dess

  6. Bill Erlandsson | 2 okt 2008, 17:52 #

    Nej, Helena. Det är ingen sant att “de flesta blir utlasad per automatik, oavsett om de gör ett bra jobb eller inte. Under 30 år som journalist har jag åtskilliga gånger sett motsatsen. De bra journalsierna får jobb. Du vill ha en annan rimlig förklaring till att arbetsgivarna använder otrygga anställnigar. Det sker på hela arbetsmarknaden. De vill testa folk och har fått alla möjligheter att göra det. Du skriver att “provanställningar leder till anställning om du sköter dig”. Vilken drömvärld ramlade du ned ifrån? Ring Handels, Hotell& restaurangfacket, Kommunal, Fastighets etc och fråga dem om vilket helvete de har med att försvara anställningstryggheten när arbetsgivarna slänger ut tusentals unga provanställda för att slippa anställa dem och kunna ta in ny arbetskraft som inte har någon anställningstrygghet. Visst har vi fått en ursnygg ny chefredaktör, men hon får inte vara blåögd i överförd bemärkelse!

  7. Helena Giertta | 3 okt 2008, 12:56 #

    Så om jag förstår dig rätt så gör till exempel Handels och Hotell och restaurang rätt när de försvarar anställningstryggheten, men Journalisten ska inte försvara anställningstryggheten?
    Att provanställningar också missbrukas är förstås lika sorgligt som att Las missbrukas. Förklaringen att det sker på hela arbetsmarknaden är tyvärr inget argument för att det inte skulle bero på att arbetsgivarna vill ha otrygg personal. Det kanske till och med är ett argument som stärker den tesen.
    Du har jobbat 30 år, jag har jobbat 25 år. Under mina år har jag sett den ena duktiga, dugliga, ambitiösa vikarien efter den andra förlora sin möjlgihet till nya vik på grund av att Las-regeln används strikt.
    Det händer att vikarier blir inlasade, men det beror lika ofta på slump eller misstag som att det finns en plan med inlasningen.
    Kanske Bill lever i en annan journalistisk verklighet än jag, men de mejl och de kontakter jag har fått hittills från folk som drabbats, stärker mig i min uppfattning.

  8. Rickard Jakbo | 3 okt 2008, 14:21 #

    Erlandsson har tydligen varit frilans i 10 år. det kan ju förklara att han har en gammalmodig syn på utlasningen. Jag tror Giertta är inne på ett intressant spår när hon nämner bemanningsföretagen.

    “ För den enskilda vikarien kan det vara ett lyft. Han/hon får ju i alla fall någon slags trygghet.”

    Det är ju redan ett a och ett b -lag. Så varför inte försöka kombinera arbetgivaren behov av flexibilitet med många journalisters behov av anställningstrygghet?

    Idag är det journalistiken som får betala priset för att de som förhandlar inte kan komma överens. Det är synd.

    Rickard Jakbo, frilans

  9. Bill Erlandsson | 4 okt 2008, 00:47 #

    Självklart ska Journalisten försvara anställningstryggheten! Det första jag skrev i mina inlägg var “resonemanget om utlasade journalister är i sak helt rätt. Om än trettio år gammalt”. Som klubbordförande för journalisterna på en radiostation för hundra år sedan lasade jag in folk så fort jag kunde. Jag väntade och teg tills arbetsgivaren hade gjort ett misstag och sedan var det kört för honom. Det handlar om att ha starka förhandlare därute. Ber om ursäkt för att jag varit så otydlig att vi pratar om två olika saker. Vad jag vänder mig emot är detta eviga gnällande på de lagar som faktiskt gäller. Jag tycker att HG som vår nye chefredaktör har fallit in i detta gnällande alltför lättvindigt. Din skyldighet är att även granska detta kritiskt. Vad beror detta fenomen på? Att det finns bottenlösa källor av duktiga journalister som alla kan hantverket och göra nytta för sig? Varför i all världen skulle de då bli utlasade? Varken HG eller någon annan kan på allvar tro att redaktionsledningarna skulle drivas av en särskild sorts ondska och sadism mot alla utlasade s.k. journalister. Någon gång måste någon våga säga: Sluta gnälla och gör ett bra jobb så blir du journalist! Jag hoppas vid Gud att HG aldrig kommer till en läkare och blir opererad av en kirurg med motsvarande urusla kunskaper som de flesta “hobbyjournalister” har. De har på sin höjd sett verkligheten på ett vykort, men tror sig om att kunna göra referat av viktiga samhälleliga skeenden. Jag hoppas att de i all framtid kommer att bli utlasade. De som kan jobbet får däremot stanna kvar. Det är så 90 procent av våra “riktiga” journalister, och troligen HG själv, har fått sina jobb.

  10. Bill Erlandsson | 4 okt 2008, 01:12 #

    Ledsen att verka tjatig, men jag måste påpeka en fackligt grundläggande sak – förhoppningsvis till hjälp för andra klubbordföranden i SJF. Det finns aldrig någon plan från arbetsgivarens sida med inlasningen. Vad vi måste göra är att driva förhandlingsspelet såsom det är förutsatt att gå till – stenhårt. Låt arbetsgivarna göra misstagen att ha kvar vikarier för länge. Ta sedan fram LAS och slå boken i huvudet på dem. Räkna ihop tiden för de vikarier som varit inne flera gånger. Vår uppfattning är vår, den kan ingen ta ifrån oss. Det är alltid våra beräkningar som är rätt. Var aggressiv, otrevlig och besvärlig. Bry dig inte om arbetsgivarens beräkningar, underkänn dem och hävda vår uppfattning. I förhandlingar är ingenting förbjudet. Hota arbetsgivaren med obegränsade skadestånd i AD och driv frågan stenhårt. I regel vet arbetsgivaren mycket mindre om reglerna och den juridiska gången än vad du som klubbordförande gör.
    Stå på dig, var tuff och bry dig inte om vad någon annan säger!Det finns inga objektiva regler att följa. Det finns bara muskler. Den som slår hårdast vinner. Så är det överallt och det är klubbordförandens första och viktigaste rättesnöre. Skräm skiten ur arbetsgivaren. När det gäller att försvara medlemmarna finns inga “etiska regler”. Antingen vinner du. eller så vinner arbetsgivaren.

  11. Bill Erlandsson | 4 okt 2008, 01:42 #

    Låt mig klargöra en sak, mitt i debattens höga vågor. HG har förvisso bara varit chefredaktör för Journalisten en kort tid, men hon gör redan ett fantastiskt bra jobb. Jag är imponerad. Jag är också helt övertygad om att HG är den rätta chefredaktören för vår tidning i framtiden. Det känns bra att ha fått en slagskämpe som kan ta och ge smällar. Vissa av mina argument har hon redan pulveriserat och det väcker respekt. Jag tycker att vi alla ska önska henne lycka till i jobbet. Det är ingen lätt sak att ta på sig en sådan uppgift med alla de gnällspikar som finns i medievärlden.

  12. Helena Palén Olofsson | 4 okt 2008, 15:43 #

    Meningen är att tjäna pengar och vidmakthålla hur svårt det är att komma in. Man tuktar folk på detta sätt vilket gör att dom som får vikariera känner sig tacksamma och blir därmed lydiga och rätt inskolade i den makthierarki som finns i tidningshusen.

    Vikarierna är en kader – ett slags proletariat – som åker upp och ner i Sverige för några veckors jobb över sommaren osv.

    Och detta i en bransch som är satt att granska andra. Som sägs vara den tredje statsmakten! Fan tro´t! Tidningarna är ju i själva verket bara företag som vill tjäna pengar, och som uppför sig mest illa på marknaden när det gäller att utnyttja folk.

    P.S. Unga tjejer ligger bra till i tidningshus med många manliga chefer. D.S.

  13. Henrik N | 9 okt 2008, 16:13 #

    Arbetsgivare gör allt för att företaget ska ha så lite utgifter som möjligt. Då anställer de helst en journalist som de kan sparka närsomhelst, en som bara får jobba en kortare tid eller en som tas in vid behov.

    Det är ett rationellt ekonomiskt beslut och har inte något med hur bra eller dålig journalisten är. Jag håller fullständigt med Helena PO om att tidningar är som alla andra branscher – de vill tjäna pengar. Och då måste de enkelt kunna göra sig av med rörliga kostnader (personal) när det börjar gå dåligt.

    De som tror något annat är naiva.

  14. Tomasz Pozar | 11 okt 2008, 16:26 #

    När jag gång på gång hör om journalistkollegor som får smaka av den förnedrande “tack för denna tid”-tårtan (den som stått och surnat i elva månader) känner jag paradoxens tunga handske slå till:

    Hur ska tidningarna på ett trovärdigt sätt kunna berätta om orättvisor och utnyttjande på arbetsmarknaden, när många av dess egna anställda ständigt utsätts för detta? Hur många utanför “mediebranschen” känner till dessa orättvisor? Inte så många. För vilken redaktör skulle våga att ta upp problemet i sin egen tidning eller i sitt radioprogram? När detta en dag blir till en offentlig debatt, och inte bara mellan oss kollegor, befarar jag att trovärdigheten för tidningar, tv och radio kan komma att sjunka bland allmänheten. Allt gott till er alla, Tomasz

  15. Helena Palén Olofsson | 15 okt 2008, 19:16 #

    Ja, varför är det ingen som säger något? Nä, för då är det kyss mig där bak på stubberten!

    Arbetsgivaren vet att han har trumf på hand eftersom det är så många som vill in och briljera: som vill synas och som vill bli något och som vill förändra världen – och det tror man att man blir och kan om man är journalist. Så vill inte du jobba efter våra villkor – då tar vi någon annan!

    Det är väldigt tyst i mediehusen kan jag tala om. Ingen törs säga något. Alla är rädda för chefen. Jag tror faktiskt att folk är mest rädda i media. Underligt nog!

  16. Rustan Rydman | 19 okt 2008, 12:48 #

    Hej!

    jag skulle vilja göra följande kommentarar.
    Jag tror att merparten av arbetstagare vill
    ha trygga anställningsvillkor i botten, gäller framförallt arbetstagare som har kommit upp
    i åren, som har familj. Måste betala mat, hyra och dagis räkningar.

    Osäkra anställningsvillkor är som bäddat för stress och sömnlösa nätter. Taket blir lägre på arbetsplatsen. Svårt att ställa krav tex på arbetsmiljön och personalpolitiken. Arbets-tagarna “hålls på mattan”. Eller annorlunda uttryckt “Mangement by stress”. Den nya AMS -chefen har skrivit en bok med titeln “Mange-ment by love”. Det behövs morötter på arbetsplatsen.

    Viktigt att det finns mångfald inom journalist-kåren som ganskar samhället: yngre, äldre, kvinnor och män. Personer med invandrar-bakgrund. Hur ser den bakgrunden ut inom media? Journalister som har både LO, TCO och Saco bakgrund.

  17. Charlotte Pehrson | 23 okt 2008, 22:48 #

    En aspekt som inte tas upp i debatten är hur läsarna/lyssnarna/tittarna påverkas av utlasningen. Jag tycker att utlasning är ett djävulens påfund och instämmer i det som sagts om detta i tidigare inlägg. MEN jag förfäras också av hur det drabbar dem vi jobbar åt – allmänheten. Nya, gröna vikarier ska på ett par månader lära känna en ny kommun, skapa sig ett kontaktnät, och gärna visa framfötterna genom att leverera slagkraftiga rubriker för att ha någon som helst chans att få stanna kvar. Petitesser lyfts upp till huvudnyhet, såväl fakta som namn blir fel, beskrivningen av hela händelseförlopp förvrids, när inte relevant bakgrundskunskap finns. Var elfte månad ska kommunpolitikerna åter förklara allt från grunden, för ytterligare en ny vikarie. Hur ska en läsare någonsin kunna värja sig mot den falska eller felaktiga verklighetsbeskrivning som jag är övertygad om många gånger skapas på grund av de usla anställningsförhållandena? Detta är en mycket viktig fråga som jag tycker förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Las får inte bara negativa följder för oss anställda, utan också för vår publik.

    Jag får ofta höra: “Ni unga har ju inget behov av fasta jobb, som vi hade förr i världen, ni är vana vid att hoppa runt och känner säkert en frihet i det”.
    Suck.

  18. Helena Palén Olofsson | 25 okt 2008, 10:13 #

    Charlotte Pehrson: Fantastiskt bra aspekt. Viktig kommentar med tanke på tidningarnas uppdrag. Men här kan man säga att dom genar å det grövsta. Tidningarna alltså. Din kommentar borde toppa ettan på varje tidning i Sverige. Vilken nyhet! Dom utlasade (den utnyttjade kadern) och medborgarna seglar i samma båt. Dom borde göra gemensam sak. Men vilken tidning skulle skriva om det?

  19. Torbjörn Österdahl | 9 nov 2008, 16:31 #

    Det här är bara ytterligare ett exempel på att LAS är överspelad, otidsenlig och leder till varierande missförhållanden. Inom äktenskapsbalken är det i Sverige accepterat att båda parter kan bryta förhållandet utan att behöva ange speciella skäl för detta. På samma sätt bör parterna i en arbetsgivar/arbetstagarsituation kunna bryta förhållandet på ett civilrättsligt reglerat sätt när förhållandena inte längre passar endera parten. Detta är inte ett argument för att acceptera vilken sorts godtycklighet som helst, men det är ett erkännande av att allting inte allid utvecklar sig på det sätt som man från början hoppas och tror på. Anställda är individer och bör behandlas som sådana.

Kommentarer är stängda för denna artikel.