Cyniskt spel av arbetsgivarna
Vad är det för poäng med att lära en person jobbet, för att sedan efter elva månader kasta ut personen och börja på nytt med en ny person? Alltså: vad är det för mening med utlasning?
Tidningsutgivarna har skapat en absurd regel. Trots att de i avtal lovat att använda Las ansvarsfullt så fortsätter utlasningen på Sveriges tidningsredaktioner utan uppehåll. På webb-, TV-, radio- och tidskriftsredaktioner förekommer det också.
På bokmässan i Göteborg träffade jag en man som varit vikarie i nästan 20 år. Han kunde inte komma ihåg hur många gånger han blivit utlasad.
Nästan varje gång det fanns ett längre vikariat tillgängligt så var han aktuell, men så räknade man ut den tid han arbetat och då var det kört. ”Arbetsgivaren vill inte ha för stora fasta kostnader, därför lasar de hellre ut” konstaterade han.
En gång var han nära inlasning. Men då hade ett av hans längre vikariat varit en projektanställning och togs därför bort. Idag är han frilans och tycker att det på många sätt är lättare. ”Man blir inte lika beroende.”
Jag undrar om arbetsgivarna någon gång tänker på den belastning in- och utlasning lägger på både den fasta redaktionen och vikarien.
Hur energikrävande det är att ständigt visa rutinerna, berätta om policyn och textlängder för folk som man vet snart försvinner. All energi det tar att bygga upp en social relation med någon som strax är borta.
Eller hur utsatt man är som vikarie när man måste arbeta dubbelt så hårt för att ta sig in, stanna kvar och nära förhoppningen om att någon gång få bli inlasad, för att kanske till slut få en tjänst.
För många som precis är på väg in i arbetslivet kan utlasningen uppfattas som en bra grej. Det får snurr på omsättningen och fler får en möjlighet att ta sig in i branschen.
Men när vägen in följs av en oändlig rad av elvamånadersvikariat så blir resultatet till slut bara en osäker tillvaro.
En del tidningsföretag tar i dag sitt ansvar för Las, genom att starta eller anlita bemanningsföretag som sköter vikarierna. På det sättet slipper man att någonsin lasa in vikarier, men kan ändå behålla den kompetens man vill ha.
För den enskilda vikarien kan det vara ett lyft. Han/hon får ju i alla fall någon slags trygghet.
Men det är ett cyniskt spel från arbetsgivarna. De betalar lite mer för att bli av med ett problem, i stället för att ta ansvar för sin personal. Det kan skapa ett a- och ett b-gäng på redaktionerna som kommer att leda till slitningar och i längden skapa ännu mer oro.
Jag börjar undra om det kanske egentligen är själva osäkerheten som arbetsgivaren är ute efter?
Osäkra och hårt pressade journalister blir lättare att handskas med än trygga och säkra.
Men jag är säker på att arbetsgivaren i så fall biter sig i tummen. Det som är tidningarnas, deras webbsajters och TV-stationers viktigaste försäljningsargument är kvalitativ journalistik. Och till det krävs mod och styrka.
FRA – börja om?
Regeringen har kommit med ett nytt FRA-förslag. Den innebär en hårdare kontroll på vad som får avlyssnas/avläsas. Enligt vissa bedömare kommer endast cirka 10 procent av den digitala trafiken kunna avlyssnas med den nya lagen.
Och det är väl vackert så. Men tyvärr räcker det nog inte för att garantera tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och källskydd, eftersom det fortfarande sker en maskinell avläsning, där skyddade källor kan avslöjas. Det bästa vore att man gjorde om utredningen från början.
Alla är journalister
Ordet finjournalist används allt oftare. Men vad betyder det egentligen? Om det finns finjournalister så borde det ju finnas fuljournalister och vilka är i så fall de?
Uttrycket används för att splittra kåren.
Fast det är ju så enkelt: antingen är man journalist och följer den pressetiska koden, eller också är man inte det. Oavsett vilka områden man bevakar eller vilka medier man arbetar i.
Ingen anledning till splittring alltså.
Ålder inte viktigt
Ett annat populärt ord är gammelmedia. Det sägs i lite föraktfull ton, som om det som är gammalt per definition alltid är sämre.
Men inte är det väl åldern som avgör om något är bra eller dåligt? Ett gammalt fint årgångsvin är bättre än ett nytt, medan grönsakerna helst ska vara färska.
Det som sker just nu är att vi fått flera kanaler, medier, att använda oss av för att informera, glädja och avslöja vår omvärld i. Gammal eller ung, nog är det innehållet som är det väsentliga?
