Krönika

Dilsa Demirbag-Sten Journalist och författare
skicka e-post rss

Hitchens inspirerar
den fria tanken

24 januari, 2012

När debatten om Jyllands-Postens publicering av Muhammed-karikatyrerna var som mest intensiv åkte jag på en arbetsresa till Washington DC för att föreläsa på en konferens om yttrandefrihet. En god vän hade bokat ett bord på power-restaurangen Palm och undrade om jag ville göra honom, Christopher Caldwell, Ayaan Hirsi Ali och Christopher Hitchens sällskap till middagen.

 

För en utrikespolitiskt intresserad skribent hör Hitchens böcker till allmänbildningen. Samtalet kom att domineras av amerikansk inrikespolitik och min insats i samtalet var pinsamt lam. Redan innan förrätten serverades hade Hitch svept två stora glas whisky och överöst damerna vid bordet med komplimanger.
 
Jag kände mig reducerad till dekoration efter hans charmoffensiv och blev besviken över det första mötet med en politisk skribent och författare jag länge haft som förebild. Hans kvinnosyn var inte den mest moderna. När jag bekräftat att jag var kurdiska sken han upp och förde in samtalet på Irak och den kurdiska kampen för självständighet. Han bar även denna kväll en kurdisk flagga på sin skjorta. 
 
Hitch var en enastående skribent, än mer briljant muntligt och som mest lysande i polemik. Så även denna kväll. Medan Caldwell uttryckte en viss förståelse för att vissa islamister kände sig kränkta av publiceringen, mosade Hitch varje argument med omsorg och ett behärskat lugn.
Jag följde med honom ut för att röka. Förr eller senare kommer Hitch att få lungcancer hade vår gemensamma vän uppgivet konstaterat. Skrivandet tvingade honom att ransonera spriten men det fanns ingen anledning att minska antalet cigaretter.
Vi var rörande eniga om att publiceringen av Muhammed-karikatyrerna måste försvaras. Som inbitna ateister båda två bekymrade vi oss över religionens frammarsch på olika håll i världen.
 
Om de liberala krafterna fortsätter att mumla i skägget kommer de som vill inskränka yttrandefriheten att segra, beklagade jag. Hitch svarade allvarligt att så länge han levde skulle han försöka förhindra det. Som en enmansarmé var han alltid redo att försvara yttrandefriheten mot vilka det vara månde. Han lyckades alltid vara ett steg före oss andra och gav oss argument och mod att våga stå upp för det som ger människan värdighet. Rätten att tänka en egen tanke, formulera den, men också att uttala den högt. Det som är själva ryggraden i demokratin.
 
Christopher Hitchens skrev in i det sista. Orden gav honom tröst i ett hopplöst läge där inte lungcancern men väl strupcancern hade fångat honom i dödens grepp. Till oss som vill följa i hans spår har han lämnat efter sig texter och argument som kommer att ge oss stöd i många debatter framöver. 
Som Hitch har jag min bakgrund i vänstern och känner samma frustration över att den rörelse som en gång trodde på att ett jämlikt, demokratiskt och sekulärt samhällsbygge nu har sågat av sin egen gren. Det för vänstern tidigare avgörande klassperspektivet har för länge sedan fått på foten till förmån för postkolonialism som har etnicitet som huvudrubrik.
Christopher Hitchens lämnade oss den 15 december endast 63 år gammal. När jag en månad senare bläddrar i några av hans böcker fylls jag ännu en gång av beundran för hans skärpa, arbetskapacitet men framförallt hans på gränsen till naiva tro på människans förmåga.  Från mina korta möten med honom kommer jag framför allt att minnas hans pojkaktiga blick som om han planerat något hyss och just blivit ertappad.
 

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.


Kommentera
Inlagt av Chairman Mjau ons, 2012-04-25 12:44

Äh, nu började jag gråta. Bra text!

 

Grodor

Fler grodor

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies